Vet du Svava…precis så ärdet för mig oxå…jag kan ha vänner ir fast om dom bor en bit bort för då slipper man kraven att umgåsregelbundet. Jag har endast en ir vän nära förutom min sambo och det är hon som håller ihop oss. :) Hon kämpar och hon har lyckats hon är den vän jag haft längst ir, 9år! Helt otroligt. Alla andra känns bara ytliga o jag är som du… klarar inte av denna ytiga konversation. Fast jobbigt är det tycker jag, speciellt sommartid då alla umgås, går på picnic, går o badar, tar en fika, går på promenad etc.

Säger oxå kram till alla mina bästa vänner som finns ute i cyberrymden o en bamse kram till dig Svava!!

Ja jag tycker det är svårt på sommaren, när man hör andra åker o badar och gör sommar aktiviteter. Det är mysigt på hösten för då orkar ingen gå ut i rusket för att hälsa på.
Jag skäms, men det är verkligen svårt.
Vad är det igentligen som är så jobbig att vara lite ytlig? jag vet inte men jag blir yr och okonsentrerad, och så tror folk att jag inte lyssnar *även om jag kanske önskar mig där ifrån så är jag inte otrevlig och sitter och tänker på annat*
Min plastsvärdotter hon kommer och hämtar mig ett par gånger i veckan och då tar vi en rätt lång, långsam promenad, med hennes hund. Det räcker så bra med det.

Kram till dig zmulan som finns där ute i etern och som jag kan umgås med på det vilkor som vi båda orkar med.

Får jag vara med i er klubb? Allt ni skriver och känner stämmer in på mig oxå, på pricken.

*Kramar om er*

Ja visst är det svårt att umgås med *folket utanför nätet*  För mig funkar det skapligt i början… när jag lär känna nån, uppåt flera månader ibland. Men jag får ju bjuda till så jag blir helt sopslut & till sist orkar jag ju inte det längre. Börjar då alltid komma med ursäkter & låter bli att svara i telefon med mera  

Har en barndomskamrat i en annan stad. Dock ses vi inte så mycke längre. Hon är den av de 2 jag kunnat vara totalt migsjälv med i mitt liv. P.g.a familj så har hennes liv rullat ifrån mitt. Det är ju så opersonligt när hon kommer med hela familjen liksom, så jag ringer inte o bjuder hit längre heller. Dock känns det många gånger så förbaskat ledsamt… saknar ju min kompis  

Varför är det så svårt att göra som hon? Att bara skaffa gubbe och ungar + därtill nya vänner? Skulle ju vara underbart om sådant kunde funka *hmm*

Senixus.

Tror nästa vi alla som mår som vi gör har det "problemet". Frågan är varför? Jag fattar det inte. Vi är för snälla och vill alla väl, men ändå blir det så fel. Fattar inte! Jo, om det skulle visa sig att jag verkligen har aspergers eller högfungerande autism, då skulle jag begripa mer.

Hmm… ja du kanske har rätt. Kanske skulle ha mer förståelse för det om man fick aspergers på papper. Men om det kommer hända eller ej vete tusan *hmm*

Känns bara så pessimistiskt att ha dessa tankar. Nämner man dem för folk så säger de ju bara att *Det blir bättre snart, du är bara lite nere* eller *Ja men… du har ju dina föräldrar & din moster & nu jobbar du ideélt på katthemmet… och… och… och* Varför kan man inte få folk att fatta? Men men… får man Aspergers och/eller Bipolär på papper så kanske de fattar lite bättre iaf *hoppas*

Nä ska kolla nån film nu tänkte jag.

Kram till er goa rara iFokus vänner

Känner igen det där vännen. Inga andra förstår

Kram, nu ska jag äta nykokt äppelkräm

Får jag också vara med i klubben?

När jag var liten var jag alltid sur på mina föräldrar för att jag tyckte de hade för litet umgänge med grannar osv. Men nu är jag precis likadan. Jag vill inte ha, eller rättare sagt, klarar inte av för mycket umgänge irl. Känns som alla kraven blir så stora att jag bara vill krypa ner i ett hål och lägga mig.

"Professionella" kontakter, som på jobb, med myndigheter osv klarar jag bra, men inte privata kontakter. Krav på att man ska vara så pigg och hurtig.

Nä, jag trivs bäst på nätet och hemma hos mig själv med mina katter.

Pigg och hurtig.. låter ganska bra, sålänge det är äkta.. riktiga vänner ställer upp i vått och torrt.. såna vänner verkar väldigt svåra att hitta

En jobbarkompis sa något bra idag.

Hon tycker att det är jätteskönt att vi går emot hösten. För då är det helt i sin ordning att bara vara och slippa alla "sommarkrav".

Det ligger nog mycket i det. På sommaren har vi andra krav på oss själva och så mycket ska göras denna korta tid.

Många gånger blir det ett tvång i stället för att ta sig tid till att bara vara och finnas till.

sommar kraven är hemska.. jag får höra.. gud va blek du är, har du inte solat… NÄÄÄÄ jag har inte solat, det kan väl inte ha någon betydelse om jag föredrar att vara inne.

Men VARFÖR blir allt så fel så fort, är det bara för att vi är erimiter hela högen, eller?

kram underbara ni

svava

Hösten är jätteskön. Då är det ju helt plötsligt "tillåtet" att sitta i soffan med en varm filt och titta på en bra film.

Våren och sommaren tycker jag inte om för alla krav som finns hur man ska vara, och vad man ska göra.

Åh, min kära Svava, det stämmer så bra!

"Och jag orkar inte höra på nya gardiner och mattor och tvättmedel.. Jag vill ha stimulans i en relation och det verkar som om den enda platsen det funkar att ha det på är här på nätet… så konstigt."

Jag har haft några riktigt nära vänner som har gett mig den stimulans jag vill ha från en relation för att orka hålla den levande, år efter år..

Tyvär är det så tragiskt att jag mist dem, en efter en..

Genom sjukdom. självmord, olyckor..

I dag vågar jag nästan inte knyta så nära relationer mer, det är så svårt att våga.. (rädd för att mista)

Ännu svårare upplever jag att det vara, att finna nya själsfränder, där den rätta personkemin finns!

För mig är det mellanmänskiga en drivkraft i en relation och inte det allmänmänskliga som inkluderar och präglas av det "vanliga" sociala umgänget. Där man lätt är lite ytlig, där man samtalar om "ditt och datt" utan något större engagemang. 
(nu generaliserade jag)

Den typen av umgänge ger mig inget, då avstår jag hellre!

Jag vill ha en relation som är "du och jag". En relation där man ömsesidigt kommunicerar med varandra. Utan inblandning från andras förväntningar eller förväntade beteenden..  

Jag uppskattar alltså nte relationer där man försöker förhålla sig till en massa annat runt omkring. Eller beter sig som man tror att man förväntas vara av andra, istället för att vara genuin.

På nätet trivs jag bra för här kan jag gå i och ur olika sammanhang på ett för mig smidigt och trevligt sätt..

Det finns en "go" gemenskap där man träffar många fina människor utan att det ställs krav på mig personligen!

Har här hittat riktiga vänner som känns som verkliga vänner fastän vi aldrig träffas, det är guld värt!

Ingen behöver sitta och känna sig avundsjuk eller sviken på samma sätt som det lätt blir *irl* när man inte alltid är tillgänglig eller vill umgås på det sätt som är vedertaget!

Med mina nätvänner kan jag gå ut eller sitta inne, utan att de har åsikter om det..underbart! Ni är toppen

Kram!

Rädsla att mista är så hemskt..det förstör framida underbara relationer.

Ja

Jag har problemet att jag har många vänner, men de har tröttnat på att höra av sig, eftersom jag aldrig svarar i tele.
Känner att det är jobbigt att prata i tele och har bett folk att skicka sms, ändå envisas dom med att ringa.. Blir jobbigt för mig för jag får dåligt samvete men kan inte förmå mig att svara. Har tappat mycket kontakt med folk på det viset.

Och vad det gäller att träffa vänner så är jag en periodare. Ibland gillar jag att träffa folk, men ibland stänger jag in mig hemma och klarar inte ens av att gå ut, för då KAN man behöva säga hej till ngn.

Ja, men den rädslan är en positiv och väldigt fin kännsla igentligen. Det är inte kul att vara rädd, men om man är rädd för att mista någon så vet man också att den personen betyder mycket.

Fast du har rätt Helena i att det kan förstöra om man handlar med rädslan som grund. Rädslan kan hjälpa till att skapa det man är rädd för. Men oftast är det andra saker inblanade med. Om någon jag är rädd att förlora känner samma sak för mig så har jag förståelse för att h*n är rädd och kan således förbise knäppa beslut. Bara man kan vara ömsesidig i en relation så funkar det bra. Men det är sällan man hittar sånna personer som är ömsesidiga med en själv tyvärr. Jag känner bara en.

Pusskram//Veyla

Hera, jag är också en periodare. Men det är inte så många som förstår det, så därför tappar jag en hel del bekanta. Likadant är det med telefonen, gillar inte när det ringer. Föredrar mycket hellre sms.

Melissen, jag tycker ju naturligtvis som du…. och Senixus

David, det är samma med mig, fast nu för tiden är det inte i perioder utan alltid… Hmmm och klart du får vara med i klubben.. he he

Veyla! Jag kan inte sluta förudras och beundra att du är så himla klok trots dina unga år. Är riktigt impad på dig vännen

Kram till er goa fina!

JA för snart ett år sedan, så miste jag min bästa vän.

http://www.lonely-knight.com/pri/ljus/ljus42.htm#id-v6

Tack aspie, det var snällt av dig:)

Gunilla, kommer ihåg när det hände. Visst gick det väldigt väldigt fort?

Aspie, tack för medlemskapet i klubben :)

Ja, Helena & Veyla, ni har alldeles rätt i att man missar så mycket genom att inte våga. Alldeles för mycket..

Så nu vågar jag! Att avstå chansen när den äntligen uppenbarat sig… det vill jag inte..

Kram!

"Den som inte spelar kan inget vinna"

#24 Bara en snabb reflektion: den som spelar dåligt kan heller inget vinna ;D

Tänk så här: varje främmande människa du möter, kan vara en vän du inte lärt känna ännu…. Ja David, det gick väldigt fort. vi firade midsommar ihop, veckan efter började hon må illa och fredagen den 13:e juli fick hon sin dödsdom. den 25 september var hon borta.

Melissen, det låter spännande.