"Problemet är att jag är väldigt osäker, jag tar inte för mej någonting. Jag tänker att folk tycker att jag är jobbig och att det är bättre att jag är tyst än att besvära dom."

Precis så kände jag förut då jag gick grundskolan/gymnasiet.

Är du mobbad i skolan?

Under låg och mellanstadiet gick jag på en liten skola med ca 60 elever, vi var en liten klass, och 5 tjejer, jag vart såklart det femte hjulet.

Jag var ganska utstött och fick höra en gång att jag var tjock (vad jag kommer ihåg), hela den perioden har jag förträngt, kommer bara ihåg enstaka saker som den gången en tjej sa att jag var tjock eller som när jag satt på bänken när dom hade idrott.

När jag började högstadiet gjorde jag väll nån sorts revolt, fick mer kompisar åså, men blev även där femte hjulet efter ett tag.

Nu har jag ganska bra kompisar, bara ytliga iofs, men ändå nån att sitta och vänta på lektion med.

Jag kan inte söga att jag är mobbad eller utstött, men det känns ändå som att jag är ivägen. några gånger har det hänt att jag sagt nånting men inte fått svar, ingen har lyssnat osv. det gör mej verkligen ledsen och efter varje gång det händer blir jag bara tystare och tystare.

Dom kanske inte hör mej (pratar ganska tyst), dom kanske skiter i att lyssna. Dom tänker nog inte på hur ont det gör i mej, men jag kan inte klandra dem, det är ju jobbigt att dom alltid ska vara först att ta kontakt.

jag vet hur det är att vara utanför, var utfryst och mobbad under hela grundskolan… jag vet att det är svårt men försök att "ta mer plats", sträck på dig, prata högre (normal ton inte prata tyst för då finns risken att de faktiskt verkligen inte hör dig). Du är bra och du duger precis som den du är! Du är inte jobbig eller ivägen för att du är du eller för att du "tar plats", för isf är alla de andra minst lika jobbiga och ivägen för att det "tar plats"!

De är ju logiskt att jag också ska ta plats, men de känns bara fel. Helta skolmiljön gör att mitt självförtroende som jag hade på morgonen sjunker till lägsta nivå på två minuter.

När jag är i stallet kan jag ta plats, men det är ett ställe jag kan utantill och känner mej trygg där.

Kan bara tipsa om att om du visar med ditt kroppspråk att du är säker på dig själv och din omgivning (även då du inte är det) så kommer omgivningen snart att börja behandla dig som om du vore en säker person, vilket i sin tur sannolikt leder till att du känner dig säkrare =) Visst det kan vara svårt att kontrollera sitt kroppspråk så att man ser säker ut då man inte känner sig säker, men det går! Tro mig det funkade iaf för mig =)

Jag känner inte dig tycker iaf att du är väldigt bra på att skriva och uttrycka dig i text

Exakt min åsikt och tanke också. Anne N har mycket bra råd åt sig. växer du aldrig så lite lite, så kommer du att växa mer!

#5 kan inte annat än försöka, men när man står där i korridoren och inte vet vart man ska stoppa händerna är det svårt att se säker ut.

#6 och jag tycker att jag skriver osamanhängande =)

#8 De tycker inte jag, du skriver väldigt lättläst och välformulerat inte alls osamanhängande.

VeNyRa, jag tycker också att du skriver jättebra! Så där har du något som du är duktig på.

Jag tror att många som inte är så högljudda och pratsamma kompenserar det med att utveckla att fantastiskt sätt att skriva på.

vad snälla ni är =)

faktiskt så har jag alltid hatat att skriva berättelser, noveller, uppsatser m.m

Bygg upp din egen lilla sfär. det funkar. Jag kan bara säga, att det går. Jag fullgjorde min studentexamen på så sätt, att jag valde att gå tre år i vanligt gymnasium, tillsammans md e som var 16 år. Jag själv var 38. Så det var en lite underlig känsla. Men det gick bra, jag gick in för plugget till 110% och ok, höll mig lite på min kant, men fick en del goda skolkamrater til slut. Så snacka om, att jag var udda…..Att jag dessutom har en lite kul bakgrund, det gjorde det ändå mer jobbigt, men till slut, så ser jag nu tillbaka på dessa tre år so mina bästa i livet. Ok, ja, jag gick ut med väldigt bra betyg…….

måste bara hitta matiovationen nånstanns ifrån, men den vill inte komma till mej =/

#8 låt armarna hänga avslappnat längs sidorna, det ger ett avslappnat och säkert intryck

suuuck! nu har jag avverkat första dagen.. jag vill verkligen se positivt men allt är så jäävla värdelöst! motivationen är lika med noll och jag går bara omkring och stör mej på folk.

jag vill ju vara med hästarna! vill inte vara i nån jävla skola med mestadels värdelösa lärare.

Jag känner igen mig i det du skriver. Tyckte också skolan var helt värdelös. Jag gjorde dock "dumheten" att hoppa av. Jag har klarat mig rätt bra ändå, men istället för att försöka stå ut ett år till så fick jag läsa in mycket på kvällar och helger under många år, och dessutom fick jag betala för det.

Har du några favoritämnen i skolan?

kollade igenom mitt schema och insåg att det inte var en enda kurs jag såg fram emot, helt ärligt! de är bara jävla skitsnack när folk säger att alla är bra på nått..

i historia och geografi har vi en värdelös lärare, han pratar hela lektionen och tror att vi ska hänga med.. och i samhälls har vi en jävla torrboll, instuderingsfrågor och prov.. och dessutom får vi en annan mattelärare, min förra var verkligen en lärare som jag tyckte om (den första typ). samiskaläraren är en annan nöt, lyssnar inte på nån..

Jag vet ju att jag måste kämpa, men de finns ingen motivation allt som har med skola att göra känns tråkigt och värdelöst.

Ååå… kan du samiska! Nu blev jag nästan förälskad direkt

Jag har hela tiden trott att jag blev förväxlad på BB, någon stackars 08-a hamnade i Norrland, och jag hamnade här nere istället. (jag är född utanför Stockholm).

Det låter som om lärarna inte direkt är så motiverande. Du är säkert jätteduktig, bara du hade lärare som kunde motivera.

har läst samiska sen jag började ettan på lågstadiet och sanningen är den att jag inte kan nått, jag kan fråga hur du mår och hälsningsfraser, men jag kan inte prata flytande eller sätta ihop meningar.

Den enda lärare som kan motivera mej är min förra mattelärare, han är verkligen underbar! min mentor är jätte snäll och en jätte bra lärare men hon lyckas inte med det.

Nu känns livet lite lättare, var ute och sprang en sväng, 5 km närmare bestämt. Känns kul att få veta hur långt jag orkar springa (inte vågat springa efter eljusspåret tidigare) innan sommaren orkade jag knappast springa 500 m.

Ännu bättre känns det att komma i mål och känna att det finns krafter kar =)

*älskar edorfiner*

En sväng?  5 km är ju långt ju. Och det verkar inte ha tagit lång tid heller. Duktigt!

Många säger att man mår bättre efter att man varit ute och rört på sig. Kanske ligger något i det.