Måste bara berätta...
Vet inte om jag berättat det här tidigare, men jag måste berätta om mina skumma kontaktpersoner jag haft under tiden här i Borås. Någon som ser ett mönster? 
Först kom jag till en remiss/bedömningsmottagning. Hade världens goaste skötare som kontaktperson. Hon var även fackligt ombud för kommunal. Men mottagningen hade alla sina läkartjänster vakanta, så ingen kunde göra en läkarbedömning. Gick nog där ett halvår och fick prata en del. Hon fick mig att prata om saker som jag aldrig hade pratat om tidigare. Vid en akut situation så ordnade hon att jag fick träffa en läkare (eftersom hon var facklig, gick det lite lättare att få hennes kollegor att släppa in oss i finrummet). Den läkaren var också facklig, fast för Saco. Det är allafall den läkaren jag har mest respekt för än idag. Han löste det akuta. Sedan tillbaka och vänta på att de skulle få en läkare. När han kom, då pratade han EN gång med mig, sedan blev det flytt till en annan mottagning.
Den mottagningen tycker jag fortfarande är ett stort skämt. Överläkaren där måste ständigt varit berusad när han knäppt sina skjortor, för de var ALLTID felknäppta. Och på det var han väldigt kraftig. Så man såg alltid lite mer än vad man ville se. Men han var nog kunnit. Hade en kontaktperson som, ja, han sa inte så mycket. Eller rättare sagt, han sa ingenting. Kändes rätt fånigt att sitta där 45 minuter och ingen sa något alls. Personkemin stämde inte över huvudtaget. Än idag när jag nämner hans namn för folk inom psykiatrin skrattar dom och säger, "Ja, han är lite speciell". Hur som helst, de visste inte riktigt vad de skulle göra med mig, så jag fick en psykolog. Han sa inte heller speciellt mycket. Förutom att tjata på mig att gå till biblioteket och skaffa ett lånekort. Visst, det gjorde jag, och har aldrig varit där efteråt. Kändes totalt meningslöst. Under den tiden fick jag hämta min medicin en gång i veckan hos dem. Den sjuksköterskan som skötte det gillade jag skarpt, men eftersom han också var fackligt engagerad (Vårdförbundet), så kunde han inte ha några fasta patienter.
Min speciella kontaktperson fick mig att börja i en grupp två gånger i veckan, ett riktigt vuxendagis!
När jag och han sitter i deras väntrum för introduktion så tar de fel på person. De trodde HAN var patient och jag var hans kontaktperson. Det skrattar jag åt än idag. Tänkte först, jäklar vad de fjäskar och pratar med HONOM. Men sen så förstod jag ju varför. Och, det här var verkligen vuxendagis. Lyssna på musik i grupp. Titta på tv. Laga mat tillsammans. Vi fick till och med tvätta deras fönster! Ett halvår stod jag ut, hade rätt mycket frånvaro.
Åter till min konstiga kontaktperson. Nu börjar de bli lite desperata, vad ska de göra av mig? Fick träffa läkaren, han med den felknäppta skjortan. Han tog fram det stora lexikonet, tror han slog upp en sida på måfå, läste upp några kriterier och frågade, det här stämmer väl på dig? Visst, det mesta stämmer på mig… Så, då var det dags att byta mottagning igen!
Nu är vi ca 2 år tillbaka… och för att det här inte ska bli allt för långt så kommer fortsättning någon annan kväll…
// David
Ett hem utan katt är bara ett hus...
Äsch, vi tar fortsättningen…
Den nya mottagningen var trevlig. Fint och lugnt. Fick träffa en läkare där för tre bedömningsamtal, och visst, jag passade nog in där trodde hon. Så jag blev ställd på kö. Ett år. Ingenting hände under den tiden. Jo, vattengymnastik fick jag vara med på. Ett gäng glada tanter som skuttade runt i vattnet, och så jag. Var väl rätt trevligt. Och vattnet var underbart, runt 38 grader. Mums!
Sen, fick jag äntligen en tid. Nu var det snart dags. Fast, den här behandlingen jag skulle få, där var det lite personalbrist, men en annan mottagning skulle precis börja med det, och ville ha in några fler. Så, byta mottagning igen!
Nu hamnade jag på en mottagning för de med dubbeldiagnos, alltså med ett missbruk och en psykisk sjukdom. Jag som då inte hade några missbruksproblem, blev ändå provtagen då och då. Och jag som hatar nålar tyckte det var pest och pina. Min nya kontaktperson, med lite ruter i sig, hon sa bestämt ifrån, nej! David ska inte behöva ta några mer prover. Och så blev det. (hon var också fackligt engagerad)
Började allafall den här behandlingen (DBT, Dialektiskt Beteendeterapi). Gick nog 1½ modul, sen började min frånvaro bli för hög. Hade en jättebra läkare där, som verkligen tog mig på allvar, och vi pratade samma språk! Samtidigt hade jag min backupläkare från första början, han har alltid varit med som back-up (min Saco-läkare, det är han som är verksamhetschef nu). EFtersom jag hade så mycket frånvaro så blev det ingen mer gruppbehandling, utan mer några individuella samtal. Mellan min dåvarande kontaktperson och mig stämde inte heller personkemin så bra. Fick aldrig prata om det jag ville prata om. Men som tur va träffade jag läkaren rätt ofta, och fick prata av mig där. Sen, nu kom nästan hela personalen på den mottagningen på att de skulle sluta! (nu är vi i maj). Åter tillbaka till mottagningen jag nyss kom ifrån.
Och, där har jag träffat en underbar läkare! Som har bestämt att han ska vara min kontaktperson i framtiden. Och det känns helt rätt! Jag har min back-up kvar på akutmottagningen (verksamhetschefen), och så min läkare, som är bra vän privat med min back-upläkare.
När jag träffade min läkare förra veckan hade han med sig en sjuksköterska. Var lite rädd att jag skulle få byta kontaktperson, men han hade bestämt sig, jag fick behålla honom som egen kontaktperson, trots att läkarna väldigt sällan har egna patienter de träffar regelbundet.
Sensmoral!
Ge inte upp! Det kommer alltid en bra lösning, även om vägen dit är lång och stundtals rätt krokig. För mig, har de personer som hjälpt mig allra mest, dessutom varit fackligt engagerade. Vet inte om det gjort att de har haft lite lättare att ta egna beslut och haft lite skinn på näsan.
Kan ju också säga att under den här resans gång har jag nog provat alla läkemedel som finns i Fass under rubriken "Psykiatri".
Och, jag har fortfarande kvar bibliotekskortet, men har aldrig använt det… 
// David
Ett hem utan katt är bara ett hus...
Nej, man ska aldrig ge upp. Fast orken tryter ibland. Jag är också väldigt känslig för läkare. Har bytt så ofta på grund av kemistörning mellan oss. Nu har jag äntligen fått en underbar läkare. Hoppas han inte slutar.
Precis som du har jag provat det mesta inom medicin. dock smärtstillande mest. Kan ringa och få nya mediciner när som helst. Han rådfrågar ALLTID hur jag vill ha det. Det är han som hjälpte mig anmäla smärtkliniken.
Väldigt viktigt att bli tagen på allvar. Har fått höra i flera år att jag är inbillningssjuk i ryggen. Han ordnade då med magnetröngten. 4 diskbrock. 2 krossade kotor och en cysta där ischiasnerven går ut. Så var det med min inbilling. Känns skönt att få svart på vitt. Han till och med sände hem ett papper som talade om felen, så jag kan visa om jag kommer till någon annan läkare.
Kramiz
Väl mött, Tatsja
Du tittar väl in på Fotboll iFokus?
![[Norum]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jisses! Man ska vara frisk för att orka med, känns det som. Fattar inte vad som har hänt med sjukvården.. När jag var liten så var jag mycket sjuk (har opererat bort en njure) och på barnavdelningen fanns det 2 sköterskor som var tvillingar. Underbara människor! I många år efter jag hade slutat på barn hälsade de på mig när vi möttes på stan! Skitkul! Men i dagens läge kan man träffa en läkare på måndagen och samma läkare på torsdagen och han känner inte igen en. Sjukvården har blivit någon slags fabrik, tror jag. Man slussas från det ena stället till det andra och ingen vet vad någon annan gör.
Så sant så. Är man sjuk så måste man vara så frisk att du orkar bråka och kämpa för din rätt. Pm dig en sak som jag vill ha din uppfattning om.
Väl mött, Tatsja
Du tittar väl in på Fotboll iFokus?
Starta ny diskussion