Satt och tittar på gamla bilder på datorn. Varför gör man det när man vet att man hittar bilder som river upp minnen? Har inga bilde inlagda på min första hund, och det är kanske tur det. Hittade dock ännu en hund jag saknar… Suck! Avlivade henne i början på februari i år.

#1 Känner igen det där med att man sitter och tittar på bilder i datorn och på vanliga foton av hundar man haft. Jag har haft många hundar genom åren, den första för 45 år sedan, och när man ser bilderna så väcks minnen till liv.

Ibland undrar jag vad som är bäst. Slänga eller spara bilder.

Att sakna någon/något gör ont.

Visst saknar jag djur som har varit del av mitt liv,men saknandet efter min Mor som även var min bästa Kompis som gick bort hastigt för några år sedan tar sådan enorm stor plats i mitt hjärta,så minnerna efter mina älskade bortgångna djur får knappt plats.

Oj de va ingen liten pinne Folk brukar fråga mig varför jag plågar mig själv med dödsannonser inramade i bokhyllan.

Varför jag har de kan jag inte riktigt svara på men de ger någon form av trygghet. De är absolut ingen plåga iaf.

När jag ser en bild på en människa eller ett djur jag har förlorat så ser jag bara en bild. En bild på min mormor kan vara vilken tant som helst på stan. De är som att själen fattas och jag kan bara på en riktig bild av minnen i huvudet.

Sorg är så svårt att handskas med och du kanske behöver ha dina bilder för att bearbeta de.

#3 spara dina bilder tycker jag. En dag kommer du att kunna titta på dem och minnas dessa stunder med glädje och lycka.

Och jag tror att vi ibland behöver dessa bilder för vårat sorjarbete.

Ibland när jag får mina riktiga ångest-attacker och bara vill gråta, utan ngn anledning, då brukar jag ta fram dessa kort… Då får man liksom en anledning att vara ledsen, man är inte bara ledsen bara för att… Svårt att förklara.

Jag har en saknad här i livet, min mamma som ena dagen var en oförskämt pigg 89-åring och dagen därpå fanns hon ej mer. 

Min mamma, som jag kunde ringa till och fråga saker, min mamma som visste så mycket.

Jag tänker på henne med vemod och ändå ett leende på läpparna.

Min mamma!

Spara dina bilder. Jag har gjort det på mina älskade hundar. Bara en fråga? Vad är det för ras? Hon är väldigt lik min Tatsja

#9 Ja, de var allt lite lika! Viska, hunden på bilden, var en korsning av border collie och labrador. Vad är Tatsja för något?

Tatsja är bordercollie/karelsk björnhund. Världens busfrö. blir nio den 1 december.

Viska blev bara 6 år, vi fick ta bort henne sen hon visade aggressivitet mot den nya valpen vi tog hem. Fick henne när hon var tre år och då var hon rätt sur av sig men jag lyckades jobba bort det. Tills allt kom tillbaka igen.

Här är min älskling som togs bort i aug förra året. Han blev 16 år

Vilken söting!

Jag har en av mina gamla vovvar kvar. Den andra hunden jag köpte till bara mig! Hon är tio år nu och har kommit in i andra andningen och är pig och glad och buser med lillskruttan på snart 11 månader. Jättekul!

Min allra första hund blev 9 år, sen fick hon akut leukemi och fick avlivas en vecka efter jag började ana att det var något tokigt. Minns inte så mycket av det för det var i samma veva som jag var inlagd.

#14 Saknar Pento enormt. Men han kommer i mina drömmar. Nu finns han i regnbågslandet och leker på en solig grön äng med andra hundar. Frisk och glad. Tacksam för alla fina år med honom. Fick ju behålla Pento väldigt länge i alla fall.

Detta kort är taget hans sista dag i livet. Tatsja pussar honom.

#15 Usch, nu blir jag nästan gråtig. Det var ett fint kort!

#16 Tog nästan ett år innan jag vågade vända på det och sätta upp på väggen. Nu känner jag sorgen och saknaden, men samtidigt är det ett vemod och glädje. Glädje för alla 16 åren med min lille kille. Älskar taxar.