Gökboet är min generations film och jag har sett denna kultfilm ett antal gånger.

Slutet är helt underbart och så sorgligt. Jag kan fortfarande se när denne store indian går sin väg efter sitt barmhärtighetsmord.

Hon som jobbar på avdelningen ( kommer inte ihåg hennes namn ) har enligt mig ett tydligt kontrollbehov. Är hon en psykiskt frisk människa med ett kontrollbehov eller är det någonting hos henne som visar på någon form av psykisk sjukdom?

Ser man saken ur ett psykodynamiskt perspektiv ( det som Freud stod för ) så använder sig nog Mr Chestwick (?) av regression, en försvarsmekanism där man flyr verkligenheten genom att återgå till ett tidigare utveckligsstadium. Vad säger ni?

Tror ni att de intagna är psykiskt sjuka eller tror ni att de trivs bra med att bli styrda och få allting ordnat för sig att de vill vara psykiskt sjuka och därför går in i den rollen de förväntas ha? Varför annars väljer man att sitta kvar på avdelningen även då man inte får bestämma över sig själv? I filmen säger de ju faktiskt att många är där frivilligt.

Åh nej, inte Gökboet. Hehe. De två första gångerna jag såg den tyckte jag om den. Men sedan blev den sönderspelad (en av nackdelarna med att gå medieproduktion - manus) då vi fick till uppgift att kolla på den och välja ut en karaktär eller scen att analysera. Fick bara ihop tre sidor om badrumsscenen (när McMurphy säger att han minsann kan dra därifrån). Dock analyserade vi ur manusperspektiv, inte psykologi.

Angående din sista fråga - om de vill vara sjuka osv. Att ta sig ut i världen, i verkligheten, efter att ha varit psykisk sjuk är ett svårt steg. Man har varit inlagd och blivit omhändertagen, då kan tanken på att ta hand om sig själv tyckas väldigt skrämmande. Dessutom är det lätt att hålla fast vid det man vet - sjukdomen. Har man levt med den tillräckligt länge blir det till en del av en själv, och vem är man utan den? Det är lätt att tappa sin identitet och istället klä sig i sjukdomens trygga kappa. Kan hända t.o.m. att man inte riktigt "hittat" sig själv om sjukdomen kommit in redan tidigt i ens liv?

Detta är bara lite reflektioner, jag säger inte att det är så för alla, men så är det för mig. Jag erkände idag att jag inte riktigt vet om jag VILL må bra. Att må dåligt har ju varit en trygghet, den har funnits där hela mitt vuxnare liv. Det är något man lärt sig hantera och något bekant. I många av mina djupare svackor har jag oftast önskat att jag ska bli galen bara för att slippa ta hand om mig själv.

Vi kan ju bara se när de gamla mentalsjukhusen stängdes och patienterna placerades i eget boende, hur illa det gick.

Många hade varit intagna större delen av sitt vuxna liv och blev nu placerade i egna hem. Tyvärr var det så "söndervårdade" och hade väldigt svårt att leva ett eget liv och klara sig själva.

Många av de patienterna gick en för tidig död till mötes, självmord och missbruk mm. Många, många av dem klarade inte av att leva själva eller levde resten av livet utan livskvalitet.

Jag tycker i alla fall inte McMurphy var psykiskt sjuk, tror jag…
Inte heller indianen, han verkar bara vara en fett smart (och tystlåten) snubbe.

En av de bästa filmerna jag har sett, för övrigt