Jag har ställt till det. Jag orkar inte. Jag vill vara en stark människa som klarar allt. Eller iaf klarar något. Istället bryter jag ihop och blir som förstenad så fort det uppstår det minsta krångel och jag inte vet direkt hur det kommer lösas. Bryter ihop och gråter eller blir som förlamad.

Under den här terminen har jag endast varit på första mötet/lektionen. Resten har jag inte klarat av, inte orkat. Har knappt träffat någon, inte gjort något. Har ändå gått på studiemedel, och nu vet jag inte hur jag ska lösa det. Vill inte prata med någon, vill inte träffa vänner.

Min mor och systrar har erbjudit sig att hjälpa, men jag vet inte hur de ska hjälpa. Jag vet inte om jag kan bli sjukskriven, vet inte vart jag ska vända mig. Och om det isf går att lösa angående de lån som CSN antagligen kommer kräva tillbaka. Jag vill inte vill inte. Jag vill lösa saker, men jag vill inte. Jag vill helst bara tyna bort och slippa allt. HATAR det här. Hatar mig själv. Svaga kräk.

Någon som vill bli min barnvakt och ge mig en uppfostrande smäll så jag skärper mig?