Djur ger en så mycket som inte en människa kan ge. Ovillkorlig kärlek. De sviker en inte. Alltid glada att se en.

 Så jag förstår inte dessa människor som skadar djur. Slår dem eller skaffar bara under sommaren. Nu börjar det dyka upp sommarkatter och även lite större hundar. Skulle dessa människor göra samma sak med sina barn?

Utan mina hundar så skulle jag nog aldrig gå ut. Jag skulle känna mig väldigt dålig och tycka synd om mig.

Tack och lov för djur

Oxytocin? Är det inte samma hormon som gör att korna släpper ner mjölk, om jag minns rätt

#2. Inte bara kor. Även ammande mammor

Oxytocin forskar dom mycket kring, det ger ett inre lugn- och ro. Och kan påverkas genom olika beröringar. Fick de fram en medicin med kemiskt oxytocin så tror forskarna att den skulle ersätta många av benzo-medicinerna.

Igår kväll så var jag lugn, lugnade oroliga katter, och jag blev ännu lugnare. Helt på naturlig väg, utan mediciner eller annat. Är jättefashinerad av hur det fungerar, och hur mycket djuren påverkar oss.

Intressant, mycket intressan!

Tänker på några händelser då jag bodde i en stuga med några andra. Grannarna varnade för den folkilskna katten som bodde där. Man fick inte klappa eller gå nära för då gick det åt skogen.

När vi sitter där i stugan så kommer katten in och alla utom jag blir vettskrämda, he he he

Kissenblängde på oss, jag pratade lite snällt med den. Oooops! Katten hoppar upp i mitt knä och lägger sig och jag får klappa och smeka. Och där ligger katten och spinner hela nästan hela kvällen. Dagen efter kommer alla grannar och frågar vem sjutton det var som hade lyckats tämja vilddjuret

En bekant till mig har en så superstressad hund som springer runt konstant och bara flåsar och flåsar, ska på allt och alla. När jag tar upp hunden och smeker och kliar den, så blir den snabbt ganska lugn och till slut somnar den av ren utmattning verkar det som.

Det samma med en hund som var folkilsken. Fick inte gå nära eller klappa för då skulle den hugga! Pratade lite snällt med hunden där jag satt på kompisens säng. Vips så hoppar hunden upp och jag får klappa och smeka och hunden börjar slicka tacksamt på mig. Ägaren blev chockad, sa hon.

Min ena katt har varit mycket sjuk men är nu frisk o under den tiden  så försökte jag vara så stark som jag bara kunde..för att inte göra honom orolig..efter en jobbig måndagsnatt där han låg kloss mot mig hela tiden så bröt jag fullständigt ihop på tisdagen.. jag tog upp min lilla älskling i famnen o fast han var så sjuk så började han spinna precis som om han ville lugna mig..efter denna jobbaiga period så verkar det som om jag o katterna står varandra ännu närmare än vi gjorde innan..Han vet att jag verkligen älskar honom o jag vet att han älskar mig med.. honan som då varit frisk har busat o gosat mer än nånsin …… så visst påverkar man djuren  o de påverkar mig…

Min Bella jag fick när jag va 11 vaktade alltid mig när jag inte mådde bra. Hon släppte mig aldrig med blicken och fanns ständigt vid min sida. Tog jag två steg tog hon fyra med sina små ben att satt sig breve. Tog jag två till gjorde hon lika dant.

Senaste katten Rally förstod därimot ingenting men så hade han en hjärnskada så de va mycke han inte förstod. Men en stor tröst va han. Att få känna värmen, höra andetagen av en liten pälsboll slår alla lugnande jag har testat iallafall.

#7 mmmm håller med. Mina hundar var min stora tröst och trygghet när jag var liten och omgavs av hemska människor. Även de jag har nu är min stora tröst.

De gjorde som din katt. När jag var ledsen och låg på sängen och grät. Då kom de alltid fram med sina förstående ögon, lade huvudet på sned och så fick jag massor av pussar. Det slutade oftast med att jag skrattade och började busa med som. Vips så var alla glada.

Jag ställde frågan "Djur eller människor" hos bokstavsfolket. Här kommer en länk dit.

http://bokstavsfolk.ifokus.se/Forum/Read.aspx?MessageId=eda0a010-7b1c-480d-b00a-cfbf89375b93

#0 Vilken underbar upplevelse. Att verkligen känna att vi finns för varandra, djur och människor!

#10. Det samspelet går inte att beskriva. Men det värmde verkligen. Katten som jag "jobbade" lite med är drygt ett år och har haft en tuff uppväxt. Mest sprungit undan och gömt sig även fast hon haft ett hem hela tiden. När det här lilla pyret började putsa mina fingrar… Vet att ägaren funderar på att "göra sig av" med henne. Det får nog rum en extra katt här istället tror jag.

hade jag inte haft mina djur så hade jag inte suttit här idag. När jag mår som sämst så går jag ofta ut i hagen hos mina hästar och bara sitter där och hämtar kraft på något sätt.

Oj oj oj säger jag bara. Nu har jag skaffat den där illern jag så länge planerat. Och vad det ger! Mår gott i hjärtat bara av att se på henne. Problemet är bara att det är så lätt att stänga in sig, för varje gång jag blickar utåt känns allt bara ännu tyngre. Tur i oturen också att jag samma dag som jag hämtade henne fick negativt besked från FK.

har jag inte haft mina hundar genom åren, så hade jag garanterat inte rest mig ur rullstolen eftersom jag blev förlamad i benen,dom är lika mycket värda hos mig som min övriga familj,finns alltid där när man behöver dem….älskar dom lika högt som mina barn

Djur är underbara!

Och jag håller med det Tatsja #1 skriver! Hur kan man göra illa djur, som ger en så mycket!?

Säger ofta: tack och lov för att jag har mina hundar, annars skulle jag inte ha kommit ut eller ens upp på dagarna, innan jag började jobba.

Och dom får en ofta att skratta eller bara må bra, även om man är på dåligt humör när man kommer hem, men när man kliver innanför dörren är dom där och alltid lika glada för att man kommer hem.

Det är kärlek det!

Fast en sak undrar jag över. När det är sommar och fint, så ser vi många hundägare, sen kommer höst och vinter. Nästan inga ute.

Har de så duktiga hundar att de går på låda?

Vi ser samma hundar och matte/husse nästa sommar igen.

Själv är jag och sonen ute minst 4 ggr dagen oavsett väder och vind.

Ett djur är ett ansvar som man åtagit sig att ta hand om.

16, ja det har du rätt i…många tar väl säkert kortare prommisar,men det var som en hundägare sade till mig en gång, den enda man möjligtvis stöter på i skogen en dag med riktigt skit väder är lena och hennes hundar, och det gjorde mig stolt

Mina djur har fått mig att må så mycket bättre. innan alou (min första iller) kom in i mitt liv var jag ofta väldigt rastlös och orolig i kroppen :)
var en av de stora anledningarna till att ja ville ha ett djur faktiskt. kanske låter ego.

#18 Äsch då. Alla anledningar till att skaffa djur är väl egentligen ego? Fast det finns väl mer eller mindre bra anledningar bara. Och mer eller mindre bra djurart för ens anledning. En iller är väl inget för en redan väldigt stressad person, utan snarare då för en rastlös person. Akvariefiskar kanske däremot inte är något för den rastlöse, men däremot för den stressade? Äh, du fattar principen ;)

Djur, finns ingen fina gemenskap än den man får till sina djur.

Det där med hundar och hundägare, jag tror att man oftast inte ser andra hundägare lika mycket på vintern som på sommaren för att man inte går på samma ställen på vintern som på sommaren. På vintern blir det mörkt tidigt, man kan missa varandra på ett annat sätt i mörret. Inte lika lätt att gå långisar i skogen på vintern bland all snö och sådant. Här hemma har jag alltid haft olika turer att traska med mina hundar beroende på årstiden. Likaså lade jag alltid mina riktigt långispass på dagtid i ljuset inte på kvällstid som jag gör på sommaren.

Nu är det så att vi inte går i skogen. Jag kan inte det på grund av min rollator. Många hundar bor där vi bor, men vintertid verkar det som om fler och fler bara släpper ut dem i trädgården.

Hundar behöver sina promenader och det gör vi också.

Håller med om det där med promenader. Oavsett om det är vår,sommar,höst eller vinter så behövs det promenader. Om man inte kan gå med sin hund på vintern ska man ingen hund ha.

Människor är ju djur.

Jag kan inte gå så långa promenader på vintern, eftersom vi bor i en by mitt i skogen. Det är inte så mycket belysning här och eftersom jag kommer hem när det är mörkt, ca 16.20, efter jobbet, så blir det svårt.

Kan inte vara inne i en beckmörk skog, är för mörkrädd för det.

Så tyvärr så får vovvarna kortare prommisar då.

Det blir ju annorlunda när jag flyttar in till stan, även om man inte går mitt inne i stan, utan lite utanför, så är det ju upplyst på ett annat sätt och fler folk som rör sig ute än här.

Här ser man nästan ingen ute, vinterhalvåret.

#24: Men skaffa pannlampa. Det hade jag när jag gick med mina vovvar på vintern och jag var tvungen att gå när det blev mörkt.

#25 Jag har pannlampa, men inte vågar jag in i skogen för det, eller skogsvägar rättare sagt.

Det är ju så mörkt omkring en ändå och jag vågar inte gå där det inte finns några hus. Det är ju inte så många hus här i byn…

#26: Vad har du för hund? Lyckas inte hunden få dig att känna dig trygg? Jag hade en av mina schäfrar som inte alls fick mig att känna mig trygg kan jag säga, så henne tordes inte jag heller traska iväg så med. Vi bor också på ställe med dligt med ljus på kvällarna. Men de andra hade jag kunnat gå vart som helst med och jag kände mig hundra procent trygg med dem. Är också otroligt mörkrädd. Nu då jag inte har hund längre är jag så otroligt otrygg och orolig även hemma.

Faxlin: Jag har två Jack Russel, inte så stora men ettriga, fast dom är ju också lite mörkrädda!

Mysan, ja då förstår jag att man inte blir så mycket tryggare i sin mörkräddhet heller. ;-)

Näe, lite läskigt när dom tittar in i skogen och ser spända ut, hua!

Ja en hund kan verkligen skrämma upp en då de hör saker vi inte hör. Det är därför man ska ha en stoooor hund som man vet skyddar en. Om det så bara är ett vilt djur. Tänk ett gäng vildsvin, de vill inte jag springa ihop med.

Hade en Irländs Varghund tills för två år sedan. Han var snäll så han var dum, men när han var lös ute vågade sig ingen in på tomten.

Det hände att folk stod utanför staketet och ringde in till oss om vi inte råkade se att det kom någon.

Tala om respekt !

haha, men de är stooora. ;-)
Det var som med min fega schäfer. Hon ingav respet hos folk för att hon var schäfer. Men hon sprang när hon såg en blåmes eller en katt. Så inget skydd mot skogens djur där inte :-)

Jag har också haft schäfer, men det var min arbetshund också. Väktare. Sen har jag haft tax. Världens bäste vakthund faktiskt.

Nu har jag en mellanstor blandning. Bordercollie/karelsk björnhund. Många är rädda när de ser henne och då kan jag tala om att hon är världens fegaste. Men hon skäller på män. Blev skrämd som valp.

Jag är inte den som är så rädd av mig oavsett var jag bor. Tvärtom. Även om jag är handikappad och går med rollator och - enligt pojkarna - envis kärring. Så har jag alltid fått höra att jag har auktoritet. Trots mina 159 cm.

Men med hundar känner man sig ännu tryggare.

Där jag bor nu är det belysning, väg och hus. Ändå försvinner många hundägare  på vintrarna.

Konstigt i mina ögon.