Först och främst, ta din medicin när du ska! Det är superviktigt!

Sen ska du kräva att få komma till vårdcentralens kurator/terapeut. Du har lika stor rätt till det som andra har.

Förstår hur du känner det med den här känslan att inte orka göra nått. Been there, done that, doing it tomorrow.. Tyvärr måste du tvinga dig att göra saker för att komma ur det.

Gå promenader, gärna i skogen (en promenad om dagen är bättre än medicin enligt många), träffa kompisar, skaffa en hobby osv.

Tvinga dig att göra minst 2 saker varje dag, ex träffa en kompis och ta en fika + gå en promenad eller ta en promenad + åk och handla med din mamma.

Du måste göra saker som gör livet värt att leva, skaffa en hobby ex smyckestillverkning, stickning osv.

De saker du rabblar upp ovan visar att du inte alls vill slippa undan livet, för isåfall hade du aldrig skaffat Maja. Jag tror Maja är en av dina livlinor precis som mina illrar är det jag lever för.

Tack Sara.

Hade en väldig svacka inatt, men är lite mer uppåt idag. Jag vill ju fortsätta. Eller jag vill snarare hitta lusten att fortsätta. Vet ju hur bra jag faktiskt KAN må. Och jag tror att bara jag till slut får hjälp här (ny läkare och kurator/psykolog) så kommer jag nog kunna "tillåta" mig att försöka må bra.

Sant som du säger. Maja är en livlina, och en av anledningarna till att jag skäms när jag tänker på dumma saker. Jag tror att en av anledningarna till att jag slog så hårt i botten i våras var att jag för första gången levde utan djur. Inte bara är det mysigt, roligt och härligt med djur, utan de ger en en viktig sak - känslan av att känna sig behövd. Det är nog det viktigaste när man mår riktigt dåligt.

Jag har pratat med vårdcentralen. De sa att de ska försöka ge mig en tid innan sjukskrivningen går ut (sista januari), men än har de inte hört av sig om tid (pratade med dem för…1-2 veckor sedan?).

Dessvärre har jag faktiskt flera hobbys, men de har blivit så meningslösa. Har dock börjat plocka upp gitarren lite då och då igen, är iaf något framsteg.

Ibland önskar man att det fanns någon genväg till att må bra. Någon klappar en på huvudet och allt blir bra.

Dags att lära sig att sluta tycka synd om sig själv!

Svackor kommer alltid finnas, men förhoppningsvis tar det längre tid emellan dem.

Jag har också mina svackor emellanåt, senast förra veckan när jag kom hem från jobbet, ignorerade sambon i två dagar, innan jag började grina järnet och spydde galla över mig själv.
Svackan innan dess var för ett par månader sedan. De kommer mer sällan.

Jag är idag medicinfri, men det krävdes att jag tog min medicin regelbundet för att bli det.

Ett tips är att göra lista. Skriv en lista på minst en sak som är givande, att göra varje dag, och gå ut åtminstone en stund om dagen. Det behöver inte vara en jättepromenad, elelr ens en promenad. Att ta ut Maja en stund om dagen räcker, och hon kommer antagligen uppskatta det såpass att du blir ute längre pga henne.

Det räcker långt. Det var delvis det som hjälpte mig tillbaka när jag var nere som djupast.

Har du svårt för listor, finns det andra knep. Att gå upp i tid på morgonen, oavsett väder etc, gör att kroppen själv vill komma igång.

Helt plötsligt knaske du finner dig vikandes tvätt, inte för att du vill, utan för att kroppen behöver något att göra, och vika tvätt värderas helt plötsligt högre än att ligga i sängen.

Det viktigaste är dock att komma ihåg att sådanthär tar tid.

Välbefinnande går inte att stressa fram.

Det tar tid att ta sig ur ett limbo, men det går om man ger det en chans.

Ulrika ( med SF, GAD, PÅ och depression tillika ordförande i SKILLS)

# 2 Jag har ett förslag, du får spela in svenska julsånger fast med illertexter.

#4 Tihi, det blir något att pyssla med ^^ Min vän Maria (hon som var med när jag hämtade Maja) har ju synt, mick och redigering för musik hemma. En Absolute Christmasferrets-skiva i efterskott får det bli ;)

#3 Tack Ulrika! Det känns bra att höra att folk lyckas ta sig ur, slipper mediciner, men ändå kan hantera en och annan svacka. Det är sånt jag annars är rädd för. Att man aldrig kommer lyckas ta sig upp, eller att man får knapra piller hela livet.

Jag är en listnörd, så får nog ta och göra lite sådana ;) Och daglig promenad med Maja får bli ett sådant "måste". Både hon och jag tycker ju om det när vi väl kommer ut.

Så skönt det känns att inte behöva känna sig ensam. Tack!

Hej saga85. Jag tycker också det är skönt att man inte är ensam. Det finns alltid bra stöd här inne tycker jag.

Jag tycker du ska ta din medicin i alla fall. Jag äter ingen medicin, och det funkar men fy så jobbiga panikångestattacker man får! Det går inte ens att beskriva. Försök att tänka att Du kanske bara behöver äta den tillfälligt.Att det inte är för hela livet.

Bra att du har en iller! Gå ut med den i koppel, gärna två gånger om dagen, för man måste aktivera sig, vare sig man vill eller inte.

Gå till biblioteket, affärer, kanske t.o.m en bio, så du får se någonting annat än allt det vanliga.

Jag blir deprimerad om jag inte tvingar ut mig på raska promenader. Nu har jag ett heltidsarbete också, som gör mig sysselsatt, men ibland hjälper inte ens att arbeta sig trött. Tankarna snurrar ändå och då tvingar jag ut mig på långpromenad så att jag är så trött sen så jag nästan släpar mig hem.

Utan min katt hade det aldrig gått heller. Det är bra med djur, de sänker våran puls som ofta vill skjuta upp i höjden.Och så är de alltid glada och snälla emot oss, hur vi än mår.

Jag hoppas verkligen att du tar tag i din situation. Jag blir så ledsen när jag läser hur viljelös och utan lust du känner dig. Jag vill inte att någon ska må så dåligt.

Skickar här en stor styrkekram till dig. Den enda ordentliga trösten jag kan ge dig, är att du är inte ensam av att känna så här ibland.

mvh isa