Jag har erfarenhet ifrån tre akutpsykiatriska mottagningar, i helt skilda delar av landet.

Västerås: Var iofs många år sedan, men jag minns att personalen var omtänksam, men miljön var inte speciellt inbjudande/lugnande. Hade man tur fick man vänta i det enda väntrummet, som låg mitt i mottagningen, ofta var det många som väntade där. Hade man otur fick man vänta i ett litet undersökningsrum som mer såg ut som… ja… Personalen tittade till då och då i allafall.

Gällivare: Fråga mig inte hur jag hamnade där. Men det var min värsta upplevelse. Ett totalt kalt väntum med ett par pinnstolar. Jourläkarexpeditionen var inte bättre det heller. Ett litet krypin, också helt kalt, där läkaren satt bakom ett skrivbord och jag fick sitta på andra sidan. Lång väntetid, utan att man visste något egentligen.

Borås: Min favorit. Här finns tre väntrum med fåtöljer. Det ena väntrummet har också tv. Personalen ser alltid till att man får ett väntrum för sig själv om det går. Nästan direkt man kommer får man prata med en sjuksköterska om vad som hänt/varför man söker. Oftast rätt ok väntetid. Akutmottagningen är stor, jourläkaren har ett riktigt rum med soffgrupp. Finns också alltid överläkare/bakjour, som är fast anställd akutläkare. Borås har också ett mobilt team som kan besöka en hemma på eftermiddagar/kvällar. Mottagningen är ombonad, känns inte riktigt som på ett sjukhus.

Den enda erfarenhet jag har av psykakuten är att jag har jobbat på en psykiatrisk akutvårds enhet.

Kerstin är det den "enda"?.. Du måste väl ha massor av erfarenhet där ifrån, hur det fungerar?

Kram!

Jag vet inte om jag har sagt det tidigare, men jag har en psykskötarutbildning någonstans i botten, men jag skulle aldrig kunna tänka mig att jobba med det.

Den psykvård jag har täffat på går helt emot mina värderingar.

Mamma tog med mig på en akuttid en gång. Dom tyckte inte alls det var akut, gav mig några sömnpiller och skickade hem mig igen.

Mamma var så nervös att hon gömde alla knivar, rakblad och annat vasst hemma. Ifall ifall.

Ja, Kerstin tyvärr håller jag med dig till stor del!

Själv har jag också svårt för den traditionella psykiatrin, den går emot mina värderingar i mycket.

Jag har ju istället ett alternativt förhållningssätt där man i möjligaste mån arbetar med personens befintliga resurser och intressen i "rehabiliterande syfte" i stället för att fokusera på det sjuka.

Mitt arbete har inte varit på sjukhusen eller nån av de stora psykiatriska institutionerna av den gamla sorten.
Sådana som, St:Jörgens och Lillhagen i Göteborg
(sk mentalsjukhus) Men har jag haft en del kontakt med dem.

Jag har istället arbetat på behandlingshem för personer med psykiatriska diagnoser och i personernas egna hem.

Dock inser jag att det tidvis är enda alternativet med den traditionella vården de gånger något blir akut. Något annat alternativ existerar ju inte idag!

Mina erfarenheter från akutvård gäller inte mig personligen, utan anhöriga och genom mitt yrke.

Göteborg har jag som sagt dålig erfarenhet av. Jag anser att mycket av det gamla institutionstänkandet följde med ut till de mindre enheterna och även till akutvården när de stora institutionerna avskaffades iom psykiatrireformen i mitten av 90 talet.

Tyvärr var det ju samma personal som flyttades över till de nystartade verksamheterna så något nytänkande såg jag inte mycket av.

Ingen trevlig atmosfär i bemötande eller lokaler.

Det kändes som om "tänket" mentalpatient kvarstod och personerna behandlades också fortsättningsvis därefter. (obs! min privata åsikt)

Nu är ju många ur det "gamla gardet" borta. Men sammantaget har jag tyvärr ingen positiv upplevelse från Göteborg ändå.

NÄL, Trollhättan är enligt min uppfattning stökigt och rörigt.

Inte särskilt inbjudande miljömässigt. Känns stressigt både när man kommer dit och söker hjälp och om man får stanna kvar.

Dåligt bemannat de gånger jag varit där. Tom bråk inne på annan patients rum utan att personal kom till hjälp. Så dålig planering får det inte vara när det är akuta placeringr som man vet kan vara mycket labila och oberäkneliga!

Kungälv! En mycket positiv upplevelse från början till slut. Ett vänligt och sansat bemötande till att börja med och det betyder mycket.

Kunnig och engagerad personal. Trevligt väntrum med gott om plats. Möjlighet till avskildhet för den som känner sig obekväm att vistas bland andra.

Även vid inläggning är det samma lugna atmosfär. Den som jag för övrigt efterlyser på de andra ställena!

Kram!

Den öppenvårdsmottagning som jag tillhör är en av mina absoluta favoriter. Den ligger inte på sjukhusområdet, utan i en kontorsbyggnad. Stort och öppet väntrum mitt i, alltid fikavagn framme, och oftast sitter även någon ur personalen och fikar där. LEVANDE växter, svag musik i bakgrunden… Ja. Dit gillar jag att gå.

Annars brukar ju väntrum vara något inklämt litet hör med så många stolar som möjligt så man nästan sitter på varandra. Serilt och tråkigt.

Nu blev inte mitt förra inlägg så positivt precis, men det är tyvärr inte mina upplevelser där i från heller

Min öppenvårdsmottagning är däremot toppen! Mysig atmosfär, alltid kaffe med skorpor och nån småkaka till. Lite lagom dämpad radio står på så man kan lyssna på den istället för att fundera allt för mycket. (man kan också ha oturen att få höra en av de få låtar som får mig att börja gråta)

Till personalens stora förvåning (läs chock)..

Levande gröna växter och omtänksam personal.
Ja, det som finns är jag mycket nöjd med. Det jag är missnöjd med är det som inte finns, den efterlängtade psykologen..

Sist jag var där möttes jag av en väldigt varm vårdsköterska eller vad yrket heter. Satt i ett stort grått rum med några stolar och bord, fanns en matta också tror jag. Förflyttade mig till ett litet rökrum utan dekorationer och väntade på läkare i några timmar. Sköterskan kollade upp mig då och då och sa att läkaren var påväg.

Vad jag minns kändes det väldigt anstaltaktigt som man kan se på filmer, inte tryggt alls. När läkaren äntligen kom hade de inte mina journaler så jag gav upp.

Kändes bra att prata även om det var en ny människa som inte visste något om en, kändes även kränkande att en extra person var med och lyssnade ifall jag skulle flippa. Jag förstår att de var tvungna att ha den extra personen men kunde inte sluta känna mig kränkt på något sett.

I slutändan var sköterskan det enda bra på akutmottagningen, omgivningen hjälpte inte alls. Plus att de hade för lite folk som jobbade där vilket medförde långa väntetider. Känns fortfarande bra att det finns där, att man vet att man kan komma dit ifall det behövs.

Något jag funderat på.. Hur dåligt måste man må för akutvård inom psykiatrin?

Vanliga akutvården är ju enklare.. Har jag trillat av hästen åker jag dit, känner jag att jag brutit ett ben åker jag dit eller om jag har ruskigt ont i magen..

Men psykakuten är svårare..

Tror inte det finns några speciella regler för det. Du känner nog på dig när du behöver akutvård inom psykiatrin.

För mig är det när jag antingen känner att, nä, nu fixar jag inte det här längre, eller när jag skakar av ångest eller annat. Några gånger räcker det att bara komma dit och prata med en sköterska, andra gånger vill de att man pratar med en läkare, för att kanske få något lugnande med sig hem.

Men det är nog jätteolika runt i landet. På vissa håll släpps man nog in lättare än på andra håll. Sen rent personligt har jag fördelen att jag är "välkänd", så även om det ser ut som jag är glad, så vet alla om att det är jag inte. Händer rätt ofta när jag kommer in att de kallar på bakjouren direkt, för de vet, att kommer jag dit, då är det illa.

Jag har ingen som erfarenhet av psykiatrin alls egentligen, ännu mindre akutvård. Men när jag bodde i Falun var läkare och terapeuten väldigt bra på att upplysa om akutvården i Säter och att jag skulle vända mig dit vid behov. Terapeuten pratade lite om inläggning, men det gick aldrig så långt. När jag flyttade tillbaka till Mölndal möttes jag av tidningsrubriken "Psykiatrisk akutvård i Mölndal stängs ner". Och inget nämndes när jag ringde (vårdcentralen) för att få ny läkare och samtalstid. Bara ett kort "vi skickar hem en tid och ska försöka ge dig en innan din sjukskrivning går ut".

Falun bra - Mölndal anus…

Jag har nog för mycket stolthet och "jag ska allt klara det här själv" för att kunna med att kontakta psykiatrisk akutvård. Även de nätter i Falun när jag var nära att avsluta livet och bara inte ville så tog det stopp. Kändes som om det inte var anledning nog att kontakta någon (och klarade inte av det). Lite grann tanken på att om jag klarar av att kontakta dem är jag inte dålig nog. Typ. Lite moment 22.

Jag sitter också i klistret ofta på helger och kvällar. Eftersom vi har AT-läkare som jour, och en bakjour hemifrån, som täcker hela psykiatrin, allt ifrån akutmottagningen till våra fyra vårdavdelningar.

Men AT-läkare vågar aldrig göra något när det gäller mig, och är det fel bakjour så händer inget heller. Så det gäller att tajma in när man ska må dåligt.

#13 Det där känner jag igen. Kan jag ta kontakt så är jag nog inte tillräckligt sjuk.

Har dock varit inlagd på psykakuten i Halmstad i två veckor innan jag skickades till vanlig avdelning. Minns dock inte så mycket av det alls. Väggarna var gula, det studerade jag i närbild alla gånger jag svimmade på grund av en mysko medicinbiverkning. Fick bulor i huvudet och de tog pulsen på mig varannan timme. Kunde ha mellan 50 och 180 i puls. Men det är allt jag minns…

Har tappat bort 1-2 år däromkring. Jag och min familj flyttade från landet in till stan och jag har ingen aning om hur det gick till. Firade jul och nyår och jag minns inte. Tog bort en hund och avlivade en häst och jag har bara små bilder i huvudet av det.

Var med en granne som försökte ta livet av sig för över 15 år sedan. Tog in henne till akuten i en av sjukhusen i Stockholm.

I väntrummet som var väldigt kalt, Sönderlästa tidningar, hårda stolar, fanns i alla fall en teve.

Minns att Sverige spelade någon hockeymatch, vilken kommer jag inte ihåg. Väldigt många människor som satt och såg på matchen. Efter anmälan, så fick vi sätta oss och vänta.
Var där i över 3 timmar och matchen tog slut. Då reser sig en person som setat där och ropar upp min granne. Det visade sig att de flesta som setat och tittat var läkarna och personalen.

Dålig stil, tycker jag. Min granne mådde inte bra och hade behövt läkarhjälp på en gång.

Verkar vara som vi i Borås har tur. Med ombonade väntrum, sköna fåtöljer att sitta i, och en sköterska som tittar till lite då och då. För ibland kan tyvärr även här väntetiden bli lång innan man får träffa läkaren, men bara vetskapen att de övriga personalen vet att man är där gör gott det. Och så ropar de aldrig upp . Läkaren kommer och presenterar sig och tar i hand, sen är det jourläkarrummet, som också är väldigt ombonat som gäller.

#17 Usch och fy! Tycker inte om folk som ska ta i hand när jag mår dåligt. Vill inte att nån petar på mig alls just då. Får ont i huden bara nån tittar på mig.

Men annars verkar ju Borås bra!

Är det någon här som har någon erfarenhet av Falköping? Tror det är dit jag får ta mig om det krisar.

Gävle: Var så nere när jag var där att jag inte minns mycket av det. Jag minns att sofforna i väntrummet var ganska obekväma (som överallt på sjukhuset) och att ytterdörren var låst (undrar om de var rädda för att folk skulle springa därifrån )

#19. Överlycklig att jag inte kommer tillhöra Gävle. Känns lite läskigt med låsta dörrar. Iofs är dörren till Borås också låst, fast bara utifrån, så de har koll på vilka som kommer, och så de kan ta emot på ett bra sätt, men ut kan man alltid gå

#20 Tycker heller inte att jag fick speciellt mycket hjälp där heller, förutom att de ville lägga in mig och ge mig tabletter så jag fick sova. Skönt att ha någon som Åsa då, hon var min pesonliga psykolog under dessa månader…och är väl det fortfarande ibland

Erfarenhet av Länsakuten i stockholm (st göran) samt.. hmm ja du, sahlgrenska kanske det var? Var någonstans i göteborg, dom satte mig i en taxi så jag vet itne riktigt vart jag hamnade.

St Göran har jag alldeles för mycket erfarenhet av men det är väl som på alla andra ställen. Dom kan göra två saker, lägga in dig eller skicka hem dig. Ibland med lite extra lugnande i en påse ibland utan. Har bara varit där dagtid någon enstaka gång men på kvällar och nätter är väntrummet helt obemannat och det finns ingen möjlighet att få kontakt med någon (utom via larmknapp på toaletten). Enda gången man ser någon är när någon ropas in till läkare. Med lite tur får man ett eget rum med en gång när man kommer, då är man dock inlåst. Varje gång jag varit där säger jag aldrig mer men det slutar ändå med att jag tvingas dit av någon skakig AT-läkare på ortopeden.  I och med att jag oftast befinner mig där utanför kontorstid är väntetiderna långa och läkarna har inte riktigt tid. Ibland kommer det dock guldkorn, som hon näst senast som vägrade låta mig gå innan vi kommit på i alla fall en sak hon kunde hjälpa mig med.

Göteborg var kallt och ensamt. Träffade aldrig en läkare utan kom överens med en skötare om att det var bortkastad tid, fick mycket bra hjälp med taxi hem, slapp till och med betala.

#22. Precis det man behöver när man mår dåligt! . Men snällt av Sahlgrenska att hjälpa dig med en taxi, utan att träffa läkare…

Och den där extrapåsen piller känner jag igen.

Är väldigt glad över väntrummet i Borås. Sköna fåtöljer, och personal som tittar till lite då och då. Är nog det bästa stället jag varit på. Synd bara att jag flyttar snart. Hoppas att akuten i Umeå är lika bra, men risken finns att inget slår Borås när det gäller "mysighet" i väntrummen.