vad jobbigt för dig….vet du vad det beror på?…du behöver inte berätta om du inte vill…men jag kan berätta att jag får sånt ibland när det är alldeles för mycket kring mig.

Jag mår inte så dåligt att jag spyr…men en liten ångest gnager och jag kan bli yr och kallsvettas på natten…det är feber är det konstaterat nu…jag blev sådan efter all tumult för 2 år sedan…men jag vet ju vad det beror på så jag kan komma över det själv,men jag förstår att du blir orolig…tur att du har din goding som kan få dig på bättre tankar

Kramar

Lena (spikes)

Vad jobbigt för dig, men det bästa du kan göra för att övervinna din rädsla är att gå ut igen.

Tänk så är, hur många gånger har inte du varit ute med hundarn? Jo, massor. Hur ofta har det hänt? Hur är odsen att det ska hända igen?

Vill du få annat att tänka på så kan du fundera på vart Aramis är.

#1 Exakt vad det beror på vet jag kanske inte..men har haft mycket jobbigt tidigare i livet så jag gissar lite på att det är mycket som spelar in till att jag är så som jag är idag; svårt att släppa ut känslor, oroar mig lätt och är grymt osäker på mig själv.

#2 Jag tog mig ut med dom, ingen långrunda men en runda i alla fall så de fick göra sitt och jag fick bevisa för mig själv att jag överlevde det också.

Fick panik efter ungefär halva vägen och blev yr och så; så det faktum att jag stressade upp mig så över det gjorde att det jag var rädd skulle hända, faktiskt hände.
Men då var det ju halvvägs så det var ingen idé att vända tillbaka utan jag fortsatte framåt istället, och klarade mig hem i ett stycke.

#2 Och jag vet vart Aramis är!  Han ligger ju här bakom mig!

3, säkert är det så…jag känner ju igen mig även om det är lite eller av lite annan sort….vad duktig du var som gick vidare all heder åt dig!

Kram

#3 Vill ge dig ett stort beröm för att du promenerade vidare, och inte vände hem igen när det blev jobbigt och paniken kom!

Det spelar ingen roll om det är lika långt avstånd, eller kanske t.o.m kortare avstånd att fortsätta promenera, än om du inte vänder hem igen.

 Jag menar det kan ibland vara längre avstånd hem- men man vänder hemåt i alla fall, för att det är den tryggaste grejen att göra.

Du gjorde det viktigaste och det bästa som man "ska göra" i det läget. Du gav inte efter för din panik utan fortsatte mot ditt mål som du hade planerat att göra!

Good girl!!!

Kram isa

#5 Tack :)

#6 Jo det har du ju faktiskt väldigt rätt i. Man letar sig mot tryggheten, oavsett avståndet. Det är ju så lätt att göra och så frestande att bara ge upp ibland och gå hem och gömma sig.
Tack för de snälla orden, de känns så skönt att läsa att man gjorde rätt som fortsatte gå :)

Jag håller med, du gjorde det bästa. Det kan vara jobbigt att gå emot sina rädslor, men du lyckades.

Sträck på dig och var stolt för det!

Ja var stolt över dig att du bemästrade din oro för promenaden,det är tufft det minnsan

Så ge dig själv beröm och säg.gud vad jag var duktig idag.

Jag vet av egen erfarenhet själv att det är jätte jobbigt med dessa påträngande tankar som kommer över en då man särskilt ska ut på promenad med vovven.tryggheten försvinner på något sätt och man vill hålla sig så nära hemmet som möjligt.

Stor kram till dig!

Eva

Tack för era fina ord :). De peppar en att fortsätta tänka rätt även om det är svårt ibland.

Tog faktiskt en till promenad med dom ensam senare på dagen. Då var jag noga med att andas lugnt och inte skynda på stegen även om jag ville för att komma hem så fort som möjligt. Och när jag insåg att jag inte behövde stressa hem, så blev promenaden mycket trevligare igen :)

# 10

Härligt att höra, jobba på på samma sätt så ska du se att du fixar det!

Sedär vad duktig du är..du kan ju.

Önskar dig en trevlig helg!

Kram Eva

Jag var likadan innan. Hade en promenad på 1 timme som jag gick i skogen. Fick alltid ont i magen, och varje dag innan jag skulle gå oroade jag mig att jag skulle få ont i magen…
Sen började jag gå med en kompis istället (ändrade lite i situationen, så jag inte kunde relatera till magonten längre)
Då släppte det.    Det kan ju varit av en händelse också, att det råkade bli att det släppte en gång, men sen kunde jag relatera det istället för magont…

Det gäller att kunna byta perspektiv och sen intala sig själv att det är såååå bra, sååå…

Det känns så jäkla motigt och förstör så mkt för en, när man inte kan njuta av naturen som man älskar…

Lycka till & kämpa på!!

Svärmor och sambon tror att det jag hade för några dagar sedan var blodtrycksfall. Känns i och för sig skönt att veta vad det kan vara, men samtidigt  går tankarna att jaha, då kan det ju lika gärna hända fler gånger och vad gör jag då?

Men nu har vi varit på långpromenad i alla fall, jag och sambon, och jag klarade mig fint då, så det känns bra idag :).

14,det kan det mycket väl vara, jag får det stundtals fortfarande när jag har för mycket,blir jätteyr och får något som liknar ångest i bröstet:-)….skönt att allt känns ok.

kraaam

# 14 För att slippa att gå och oroa dig när du går ut, så ta med dig mobiltelefon. Det är en trygghet att veta att man kan ringa om något händer.

#16 Den är alltid med :). Det är som du säger tryggt att veta att man kan ringa och få höra en röst som kan få tankarna åt ett annat håll.
På längre promender som jag tar ensam brukar jag ta med kameran, det ger mig också något att koncentrera mig på så jag glömmer allt annat oftast :).

#17 Jag tar också alltid med mig mobiltelefonen när jag går ut, för det är en trygghet att veta.

Fotografera är kul. Jag brukar också fota med mobiltelefonens kamera när jag är ute, för då blir det precis som du säger att man fokuserar och koncentrerar tankarna på andra saker då. Det är jättebra.

Känns skönt och veta att man inte är ensam om dessa problem, och det var skönt att läsa att du fotograferar för då fick jag en bekräftelse på att det är fler än jag som gör samma sak för att fokusera de jobbiga tankarna på något annat.

Ibland har man känt sig lite "knäpp" som står och fotograferar löv på marken, eller ett träd , eller något annat i naturen. Jag älskar ju naturen, men det känns som om folk tittar på en och tycker man är en "naturfåne" som fotar det mest "vanliga" ute. Hoppas du förstår vad jag menar.

Men sen när jag kommer in och lägger upp bilderna på min dator, så blir jag glad och nöjd, för en del bilder blir ju riktigt fina!

#18 Precis :) Tycker också det är jätteskönt att höra att fler känner så här, för man tror ju nästan alltid att man är ensam och knäpp som du säger . Men nu är vi knäppa tillsamman

Jo kameran är en livräddare ibland tror jag, ´brukar gå till ett fält där jag kan släppa hunden också fotar jag honom och naturen runt omkring, det fäster tankarna på något och ibland blir man ju nöjd med några bilder

Det är skönt när man hittar sätt som funkar för en, att göra promenaderna lite lättare och mindre skrämmande.

Håller med dig. :0)

Usch det är jobbigt med ångest men som sagt man lär förska tänka positivt vilket inte är superenkelt jämt.

Jättebra att du försöker tänka på ett annat sätt och stressa ner Vargnatt.

Jag har efter att ha gått hemma i många år började få ångest av att åka buss och gå in på affärer om det är mycket folk, jag får sån ångest så jag tror allvarligt att jag ska tuppa av..

Många gånger har jag inte kunnat kliva på bussen andra gånger har jag fått kliva av tidigare. Kliver jag in på stora  varuhus så kan jag vissa gånger klara det för att andra gånger få sån ångest…svetten dryper, hjärtat hoppar nästan ur kroppen, torr i munnen, tunnelseende, svimningskänsla så obehagligt.

Nu ska jag börja jobba med det på tisdagar och förhoppningsvis så ska jag ha vunnit över den på 20 gånger eller iaf så pass så att jag klarar av situationerna mycket bättre en jag gör nu

#21 Känner verkligen igen känslorna du beskriver, det är så hemskt när man börjar må sådär  

Jag grips av panik på en gång när jag känner att det börjar hända, vilket ju inte gör det lättare att ändra tankesättet just då och börja tänka positivt