Det är ganska exakt ett år sedan jag fick ta bort henne. Hon hade alla möjliga psyiska problem och när hon höll på att äta upp Lillskruttan så fick jag välja… Pest eller kolera?

Viska förlorade. Hon blev sex år och jag hade henne i tre år av dessa. Orkar inte sakna!

Saknar så otroligt många andra när jag väl börjat tänka. Så många där jag fått ta ett beslut.

Beklagar din sorg. Somliga hävdar att sorgen blir mindre med tiden, jag är inte säker. Kanske lär man sig hantera den för att man vänjer sig, men sörjer gör man likaväl.

#1 Jag beklagar också din sorg. Försök och tänk att hon har det bra i hundhimlen nu. Nu har hon frid och lycka i hundhimlen.

Många tröstekramar från isa

#2 Tack! Min lillebror dog för snart 16 år sedan, har fortfarande inte kommit över det. Ibland undrar jag hur länge man kan sörja egentligen.

#3 Tror tyvärr inte på himlen, det hade säkert varit lättare på många sätt om jag trott på något sådant. Nu blir det ju så att vi aldrig kommer att träffas igen och jag får ingen chans att säga förlåt.

#4 Det behöver inte vara himlen,  försök och tänka att det kan vara en annan värld de kommer till också. Jag tror i alla fall att de har det bra och är lyckliga i det kosmos/värld/himlen som de är i nu.

Vill bara försöka stötta dig.

Jag saknar också min storebror som dog, 1991. Saknaden går inte att beskriva. Han var bara 11 månader äldre än mig.

Jag saknar även min hund, som jag hade i 15 år.

Kram / isa

isa: Kom på igår när jag funderade att om mina vovvar kom till samma ställe som döda så har jag i alla fall tre som äter upp varandra. Två av dem hade inte tålt varandra och den tredje hade hängt på av bara farten. Den fjärde hade nog gått därifrån och ätit ett ben istället.

Hade gärna velat tro att det finns något alls efter döden, vad som helst! Jag tror mer att vara död är som att sova, du vet liksom inte om det bara det att du aldrig vaknar mer. Man slutar bara finnas och sen är det inget mer med det.

Min lillebror var 3 år yngre än mig. Han var gravt utvecklingsstörd och lämnade liksom aldrig spädbarnsstadiet. Han kunde rulla runt på golvet själt och "jollra" men det var allt. Vi stod varandra otroligt nära.

Så nu gråter jag igen. Typiskt mig just nu!