Jag är så trött på att vara ledsen och apatisk, med en stor knut i bröstet.
Sedan tidiga tonår har min nedstämdhet gått i vågor, och är nu 48år.
Många tycker nog att jag är glad, öppen och modig, med ett bra självförtroende och båda fötterna på jorden.
Har alltid isolerat mej när jag inte mår bra, så ingen ska se.

Jag har bara en vän som jag vågar visa min ”mörka” sida, men ofta så vill jag inte tynga henne och gömmer mej ett tag. 
Har talat om detta för henne och hon blev så klart ledsen att jag inte kontaktar henne när jag egentligen behöver det.
Min man är en jättefin mäniska, men han har aldrig varit deprimerad så han har svårt att förstå, han föreslår promenader, praktisk arbeten, soc.umgänge och shopping (ingen dålig man!).
Men inget hjälper och jag vill inget, tvingar mej att göra det nödvändiga här hemma för att inte få mer skuldkänslor.

Har skuldkänslor för att jag mår så här, jag har ett bra liv, kärlek, hemtrevligt hus, fina hundar och katt, bil, ordnad ekonomi, frihet och inget jobb tvång.
Min mamma uppfostrade mej med ”ågrens-metoden” ; Hur kan du göra så här när du vet hur ledsen jag blir eller Tänk på vad andra ska tänka!
Blev ofta uppvisad i fina kläder, flätor och mycket artig nigande och leende för gäster, bekanta eller kunder till mina föräldrar. Allt kändes så falskt, kunde se min mamma le med munnen och ha iskalla ögon.

Min mamma har alltid målat upp en rosa och kärleksfull värld, som dock alltid bara varit en snygg fasad. Har aldrig kunnat lita på hennes kärlek, hon gillar bara att tala om sin eviga kärlek, men bara när hon är på det humöret.  

Min pappa visade mej kärlek fram till ungefär sex års åldern, efter det så talade han knappt med mej. Han är enormt konflikts rädd och under de 25 år som mina förädrar var gifta så höjde de inte rösterna en enda gång.
Vilket så klart inte innebar att stämmningen var harmonisk.

Mina tidigaste förhållanden var destruktiva med osäkra män som gjort allt för att platta till mej så att de kunde känna sej starkare. Lite senare i livet var mina förhållande med bra killar som var väldigt kära i mej medans jag inte var det.
På så sätt så riskerade jag inte att bli sårad eller övergiven (men heller aldrig lycklig).
Min man är den första som jag vågat älska, jag talade öppet om för honom att jag var livrädd och ville fly. Så idag är jag i ett varmt och tryggt kärleksförhållande (sedan 10 år).

Jag är rädd för att helt förlora kontrollen om jag vänder mej till någon psykolog eller liknande. Vågar inte peta för mycket i myrstacken, men känner allt mer att jag nog måste, för jag orkar inte mer snart, kommer nog att spricka och går sönder snart…

Detta är ett första steg att försöka hitta något sätt att må bättre, förlåt om det blev långt!

Vet inte om jag orkar/kan svara om någon kommenterar idag, men imorgon ska jag nog ha ny krafter.

Jag har lagt in detta på Personlig utveckling iFokus också, då jag läser lite där också.