Är det någon här som fått diagnosen dystymi?

Det är en ovanlig sjukdom, eller rättare sagt en okänd folksjukdom som många lider av i det tysta eftersom inte ens allmänläkare klarar av att diagnostisera den.

Jag fick min diagnos i maj i år och den har utvecklats till följd av ångest och stresskänslighet. Jag hade ingen aning om att jag hade mycket ångest inbundet inom mig men min psykiater har fått mig att inse det.

Sedan 21 oktober är min Cymbalta utbytt mot Efexor Depot och Remeron, för att minska ångesten och så att mina spända muskler kan slappna av.

Jag har haft många diagnoser under min tid, så även dystymi, som är en sldags depression, kronisk depression kanske man kan säga?!

Ska läsa om det när jag har tid.

Jag har diagnosen dystymi och som Davis säger är de väl ett annat ord för kronisk depression och depressiv som de också står i mina journaler.

Kronisk depression är den nuvarande benämningen på dystymi, men tittar man i böcker (skrivna av specialister) om depressioner så benämns dystymi som sjukligt svårmod, det tycker jag inte är riktigt samma sak som depression. Men visst, svårmod stämmer egenligen bättre på mig för deprimerad (i ordets egentliga betydelse) är jag inte. Som deprimerad är man ju 'nere' hela tiden men om man har dystymi så känner man sig 'uppåt' ibland, t ex om något roligt händer, om man ser en rolig film etc. Men om något blir jobbigt så rasar man i botten och klarar inte av sin situation.

Känns det igen?

/Anna

Jag känner inte igen mig. Jag är helt oförmögen att känna gläjde.

Cat - vad jag menade var att symtomen går att avleda om något utöver det vanliga händer. När man går i sin vanliga vardag så är allting sig likt och man mår likadant som man brukar. Man åker till sin vanliga affär och handlar som vanligt. Vi leker med tanken: du är och handlar i din vanliga affär när helt plötsligt en man frågar om du vet var xxxxxxxxx finns någonstans. Helt omedvetet "försvinner" dina symtom under de sekunder det tar för dig att visa eller förklara vart han ska gå. Förstår du hur jag menar?

Jag har själv upplevt det här så många gånger. Ett exempel ur verkligheten: jag träffade min sjukgymnast för första gången. Jag skulle få hjälp med min värk i axlar och nacke. Vi satt och pratade om mig och lite om annat och just då hade jag inte det minsta ont. Men när hon frågade hur det var med mina föräldrar och jag förklarade att mamma gick bort för 16 år sen i lungcancer och min pappa för 4 år sen och hans sista tid var psykiskt jobbig för mig; då kom helst plötsligt värken i axlarna och nacken tillbaka. Både mammas och pappas sjukdomar och bortgångar var psykiskt traumatiska för mig och en av orsakerna till min dystymi.

/Anna

Hej på er!

Jag har också precis fått ett namn på mina psykiska besvär, äntligen kan jag nog säga. Det har under åren blivit både depression, ångest, nedstämdhet, stress, ja, säg vad de inte har sagt. Så snacka om att man äntligen har ett namn på sina problem!

Men är det konstigt att man blir ledsen, åtta års sjukskrivning pga svåra ryggsmärtor, 2 steloperationer som har gjort smärtan än värre, tunga narkotiska mediciner, restless legs, svullna fötter och ben och nu till sist då, karpaltunnel som väntar på operation innan jul!

Visst är livet härligt och rättvist! Det är ett under att man överhuvudtaget kommer upp från sängen och jag tror att ni är många som känner igen sig i detta, eller hur?

Skriv gärna och berätta lite om hur ni har det, man kan alltid hjälpa varandra på något sätt!

Kram till er

Malin

#8 Nej det är inte konstigt att bli ledsen i din situation. Nej, livet är inte rättvist eller härligt. Det största bekymret är nog bristen på adekvat behandling tycker jag. och att jag inte längre orkar med det jag orkade tidigare. Ja, det är ett under att man orkar upp.

Och Försäkringskassan ska slussa ut alla långtidssjukskrivna i arbete - menar de på allvar att man mår bättre av det?! Eller anser de att alla långtidssjukskrivna inte är sjuka utan bara lata och inte vill arbeta!?

Utbilda alla allmänläkare så att de får kompetens inom psykiatri också, då skulle fler sjuka kunna få adekvat vård.

/Anna

Dystymi är utspädd depression och då kortvariga normal tillstånd.Ingest cykliskt direkt…

Då om det är cykliskt är det mera klassat som bipoläritet.

Själv har jag har återkommande depressioner. När de kommer har jag ingen aning om alls… Utan de kommer när de kommer. Däremot är jag inte bipolär eller dystymisk.

Däremot är det depression och nedstämdhet så är det bättre att sysselsätta sig än att göra inget alls. För att passitviteten förstärker nedstämdheten/depressionen.

"Och Försäkringskassan ska slussa ut alla långtidssjukskrivna i arbete - menar de på allvar att man mår bättre av det?! Eller anser de att alla långtidssjukskrivna inte är sjuka utan bara lata och inte vill arbeta!?"

Självklart #10 vill vi inte arbeta. Jag menar vem vill det? Drömmen är ju att gå hemma och må dåligt, falla för destruktiva handlingar, sova bort hela dagarna för att orken inte finns. Äta starka lugnande tabletter och låta bli att äta mat. Tappa alla sociala kontakter på grund av ångesten som slåt till när man ska gå ut eller svara i telefon. Ägna timmar åt att få minsta sak gjord. Det är väl allas dröm? Speciellt när det är möjligt att få bidrag för det!

Nej, om vi struntar i ironin, det är klart det finns dom som snyltar och låtsas. MEN inte tusan är det det övervägande antalet, varför ska den majoritet av av dom sjukskrivna som faktiskt inte är arbetsföra behöva få skit för att enstaka personer inte sköter sig? Ge gärna arbete i någon form som alternativ, många kan må bra av att göra något men inte alla och inte på samma sätt. Slussa ut folk till arbete när dom är mogna för et, tidigare blir bara platt fall och rakt ner i mörkret igen.

Utbilda alla allmänläkare så att de får kompetens inom psykiatri också, då skulle fler sjuka kunna få adekvat vård.

Håller helt med dig #10 Jättebra skrivet!

#12: där slog du huvudet rätt på spiken! FK drar alla över en kam och tror att alla inte vill jobba. Men vi som vill men som inte kan/orkar får skiten för det, precis som du skriver. Likaså att man när man varit långtidssjukskriven måste slussas ut långsamt i arbete, men då måste man ha ett bra läkarintyg som intygar varför samt att FK och AF står bakom. Just detta har jag lyckats åstadkomma nu och har därför rehabilliteringspenning det närmaste året. I november -09 ska jag vara färdigrehabiliterad och mitt mål är att klara av att arbeta heltid.

Sedan drygt en månad medicinerar jag med Efexor Depot och Remeron och mår redan mycket bättre. Min psykiater har fått mig att förstå att jag burit på obehandlad ångest så länge att det fått följdsjukdomarna utmattningssyndrom, dystymi och ökad stresskänslighet.

Anna

#14 vad kul att höra att det går åt rätt håll! Här går det som vanligt åt fel. Sitter och väntar på besked från FK om beslut angående min ansökan om aktivitetsersättning. Har blivit förberedd på att det blir ett negativt beslut…

Jag skulle gärna klara av att jobba. Det är inte så fantastiskt att vara hemma och studera sitt tak dagarna i ända. Även om Fk verkar tro att det är många människors drömtillvaro.

Kan säga att det finns dem som vill jobba och kan jobba.

Det är stor skillnad mellan inte vilja och inte kunna.

#16:
jag hoppas att du förstod ironin i de senaste inläggen här ovan. Jag menar precis det du skriver - att Försäkringskassan måste inse att det finns människor som vill men som inte kan. Det jag skrivit är alltså att FK verkar tro att alla som är långtidssjukskrivna inte vill arbeta och utger sig för att inte kunna.

Jag vill men kan inte jobba eftersom jag inte orkar, varken psykiskt eller fysiskt.

Jag gillar ju att skapa nya bloggar så ikväll/inatt har jag suttit och gjort en hemsida där jag skriver om dystymi. Vill du läsa lite mer fakta så har jag skrivit en del där och mer kommer.

Adressen är: dystymi.info.se

/Anna

Jag har gett mig själv diagnosen Dystymi då den stämmer så oerhört väl in på mig. Jag är för det mesta väldigt låg, har svårt för att ha rolig, skratta osv men händer det däremot ngt som är viktigt för mig, tex en bra dag på jobbet (socialt för det mesta) så kan jag leva på den glädjen länge.

Jag vill inte kalla mig deprimerad eftersom jag klarar av att känna denna glädje. Men därimellan är livet tungt, tyvärr.

Jag är sjukskriven sedan flera år tillbaka men arbetstränar för stunden. Det har gått bra i ca ett år men nu börjar det kännas mer o mer jobbig. Läser man om dystymi så står det ofta att skolan el arbetet ofta upplevs som ett krav utan glädje vilket jag bara kan hålla med om. Jag trivdes aldrig i skolan o arbetslivet har alltid varit jobbigt för mig.

Jag lider även av ångest, stress o fobisk personlighetsstörning. Jag går i terapi sedan flera å tillbaka o det är ngt som hjälpt o hjälper mig mycket.

#19 Sindylina:
vilken fantastisk tur att du fått hjälp, något som är få förunnat.

Jag tror att dagens allmänläkare skulle behöva lära sig lite mer om just dystymi för det är nog fler som lider av det än man tror. Det är inte förrän man gått så länge med det att det är svårt att återhämta sig som man möjligtvis får hjälp och då tar det lång tid att tillfriskna.

Ja, det är synd att det är som det är vad gäller allmänläkarna. Min terapeut säger att det tar lika lång tid att bli frisk som man varit sjuk.

Jag har mått dåligt sedan skolåren (mellanstadiet) o är 40 idag. Det är 30 år av mitt liv så jag har många år framför mig att jobba med. *L*

Jag ska besöka din hemsida…

Din hemsida är jättefin o innehåller bra fakta tycker jag. Det är så mycket som stämmer in på mig. Jag är verkligen en "astenisk" person.

Det som tynger mig mest just nu är ångesten över att gå till jobbet (arbetsträning) imorgon. Jag ska dit imorgon efter juluppehållet o jag har en klump i magen. Men jag försöker att inte få denna sista lediga dag förstörd av ångest. Jag försöker "leva här o nu".

Sindylina:
det där med att det tar lika lång tid att bli frisk som man varit sjuk är något som alla terapeuter/psykiatrer borde tala om. Jag har också hört att det är så. Jag har inte varit sjuk lika länge som du men det handlar ju ändå om fyra-fem år så jag har väl tre-fyra år på mig att bli "frisk". Det ska bli spännande att se hur jag mår när mitt år av arbetsträning är tillända, i mitten av november. Tanken är att jag då ska vara fit-for-fight att börja arbeta heltid. Undrar om det finns något jobb då?!

/Anna

Anna_Sv:

Det undrar jag också, om det kommer finnas ngt jobb när det är dags. Jag arbetstränar två-fyra timmar om dagen o ska "kastas" ut i arbetslivet i vår ngn gång. Inget jag ser fram emot, det skrämmer mig o jag har ingen aning om vad jag vill arbeta med.

Tror du själv att du kommer klara av att jobba heltid i november? Det kanske är svårt att svara på redan nu…

/Sindylina

Vilken bra hemsida om dystemi du gjort Anna!
Inbjöd till läsande. Lätt läst.
Å jag känner igen så mycket!
T.ex: doktorn tycker jag ser pigg och glad ut, vilket jag är just då, när jag pratar med doktorn men sen när jag kommit hem känner jag mig missförståd osv. eftersom jag mår dåligt.
Har aldrig fått höra om denna sjukdom från nån läkare men stött på det i böcker å så. 
Ska ta å prata med min kurator om detta.

Tack

#24 Sindylina:
nej, jag tror inte att jag kommer att orka jobba heltid i november men jag hoppas! Både min läkare och kontaktperson på FK förstår min situation, men man vet ju aldrig vad som händer, på FK gillar de ju att omorganisera så rätt som det är så är väl hon borta. Min läkare finns dock kvar, oavsett.

Men om du arbetstränar nu så borde väl FK vara med och utreda med vad och hur mycket du kan arbeta!? Och det där att du inte vet vad du vill jobba med - kan du inte få någon slags anställning på ridskolan där du är? Ännu finns ju begreppet "Nystartsjobb" kvar, något som är mycket positivt både för en blivande arbetsgivare och för den som varit långtidssjukskriven eller -arbetslös. Ja usch vad det här med jobb är svårt när man inte vet vad man kan och vill.

#25 lanns:
jag ska hålla tummarna för att din kurator lyssnar på dig, och att du får kraft att ta upp det här med din doktor också.

/Anna

Vill påminna om hemsidan jag gjort som handlar om dystymi. Från och med nyss har jag lagt in en blogg också.

http://dystymi.info.se

#26 Anna:

Jag har själv fixat denna arbetsträning m hjälp fr min läkare. FK vet om att jag gör det men inte så mycket mer. Jag har pratat med min handläggare i telefon om det.

Men FK o arbetsförmedlingen har tydligen ngt projekt på gång där man bla kan få hjälp av en personlig coatch efter sjukskrivning. Min läkare ska försöka få in mig i det projektet till våren.

Tyvärr ska ridskolan flytta i sommar så jag har ingen framtid där…

#28:
Vi måste hålla tummarna för att du kommer med i projektet! Det borde du göra tycker jag, eftersom du varit sjukskriven så länge. Det är ju också viktigt att du genomgår en utredning så att det klart och tydligt framgår med vad och hur mycket du kan jobba.

Synd att ridskolan ska flytta…

/Anna

Ja, det är synd att ridskolan ska flytta men så är det…bara att gilla läget.

En utredning skulle jag vilja göra innan jag kastas ut i arbetslivet, jag känner mer o mer ångest, jag är rädd helt enkelt.

Jag är så dålig på att tala om hur jag verkligen mår. Jag tror min läkare ser mig friskare än vad jag är. När jag berättade att "sciden" jag gjorde visade på att jag har en personlighetsstörning ryckte han bara på axlarna, väldigt nonchalant.

Det känns som om ingen tar mitt dåliga mående på allvar…

Idag är jag hemma med dålig mage, vet inte om det är psykiskt el fysiskt om jag ska vara ärlig men jag har mycket ångest just nu.

Tack för ditt svar!!!

Sindylina:
har du ingen ångestlindrande medicin? Har du någon kontaktperson på FK som står bakom dig? Är din läkare en allmänläkare? Har jag frågat detta förut?

Min äldste son har nyligen genomgått en neuropsykiatrisk utredning där man kom fram till att han har en atypisk autismspektrumstörning; han har svårigheter med det sociala samspelet och kommunikation med andra människor. Det är ingen sjukdom utan en personlig läggning.

Under utredningens gång kände jag igen mig själv i mycket, därför är en remiss skickad till vuxenpsyk så att jag ska få komma på en liknande utredning. Jag hoppas innerligt att jag kommer att få en liknande diagnos för det skulle hjälpa mig otroligt mycket i resten av mitt arbetsliv.

Om man har problem med det sociala samspelet med andra människor så tar det oerhört mycket energi, och man blir ofta trött mentalt. Går man länge med de här problemen så utvecklas andra symtom/sjukdomar, som social fobi, depression och ångest. Känns det igen?!

(Vill du kan du skriva ett personligt meddelande till mig så kan vi prata vidare privat).

Kram Anna

Min gamla kurator på ungdomsmottagningen märkte att anledningen till att jag alltid har ont i ryggen är för att jag mår dåligt psykiskt (börjar omedvetet spänna musklerna vilket slutar med att ryggen känns helt sne) så hon skickade mig till läkaren där som kollade på min rygg men allt hon sa var att jag ska börja träna mer för den var undermuskulerad O.O?

Tavar:

Visst är det så, mår vi dåligt psykiskt o spänner oss om vi tex är bland folk så får vi ju ont tillslut. Det är vanligt o jag har egen erfarenhet.

Går du fortfarande i terapi, så du kan få hjälp att bli bra o slipper spänna dig som följd?

#33 Jo, men går hos en ny nu och vi har tyvärr inte kommit så långt ännu… Det var efter ca 1.5 år efter att jag började hos min gamla kurator som vi kom på det här :/

Tavar:
Även jag känner igen mig eftersom jag har otäckt spända muskler i nacke och axlar. Det påverkar mina armar så att jag blir muskelsvag. Gick på sjukgymnastik i några månader utan större förbättring.

Det är alltid bra att röra på sig men om man är i psykisk obalans och/eller mår dåligt och/eller är deprimerad och är spänd därför så hjälper det inte att enbart röra på sig; man tar bort symtomen min inte den bakomliggande orsaken. Kanske behöver du få hjälp med att må psykiskt bra innan du börjar träna muskler som är spända av psykosomatisk anledning.

Anna_Sv

Precis det jag menar. Har äntligen fått börja gå till en riktig psykolog som tror att grunden till mina problem är för att jag har borderline-drag. Har börjat med mediciner och redan efter vecka två känns det bättre :)

Tavar:
underbart att höra!!!

Tänk om alla i den här tråden som mår dåligt också fick en sådan bra hjälp!

Anna_Sv

Ja :) jag har fortfarande en hel del framför mig men eftersom jag sover bättre nu är jag inte alls lika spänd. Hoppas det kommer bli ännu bättre längre fram.