Äter inga medeciner nu mer.. Förutom nån enstaka alvedon och åksjuketablett då=) Som för mig att bli snurrig och illamående tyvärr.

Jag ska försöka svara här en annan dag. Är nämligen en sådan person som nästan alltid får biverkningar av mediciner… helst de som är mycket ovanliga. Just nu har jag inte riktig tid att berätta bara, men jag återkommer.

Brukar sällan få biverkningar av något men de jag började med för två veckor sedan har jag faktiskt känt av en hel del. Känner mig trött och ensam, ibland yr, hör mitt tinnitus tydligare, är ibland jättekännslig för varmt och kallt och ibland känner jag inte ens om det är +5 eller +20 i rummet. Ångesten kommer mycket mer ofta, ibland flera stora attacker om dagen vilket jag inte hade innan. Det är inte lika starka attacker som innan vilket är skönt, men att de kommer mycket oftare gör inte saken bättre. :/

Här är en som är den där personen som det brukar stå "en på tusen personer" påverkas av detta.

Jag har väl ganska mycket av alla biverkningar man överhuvudtaget kan ha utav de mediciner som jag äter.

Är alldeles för trött för att nämna alla, men några stycken är :,ökad ångest och i och med det lättare att få panikångest,sömnsvårigheter, muntorrhet, förstoppningar, svettningar, frysningar, illamående, diarre´( ja, min mage är upp och ner )humörsvängningar, nedstämdhet, viktökning, tappar hår

Ja, det var några stycken…………..och jag undrar själv hur man står ut!!

Har inte haft sådär jättefarliga biverkningar. När jag började med Citalopram hade jag lite de första veckorna - klåda/utslag, muntorrhet, magtrubbel.

Min kvällsmedicin har jag lite problem med. Fick den delvis pga jag hade svårt att sova, så den skulle göra mig dåsig. Somnar, men sover "för länge", sover inte särskilt djupt (antar det är därför jag alltid drömmer en massa stressiga, ångestfyllda drömmar) och vaknar ofta jättetrött och med huvudvärk trots 8-11 timmars sömn. Funderar på att ta upp det med läkaren, då besvären ökade när dosen ökades.

Jag åt zoloft och jag stod inte ut ;) Kallsvettades, skakade och mådde så illa att jag knappt kunde stå upp så läkarna bytte rakt av till fluoxetin (båda är antidepp) som jag däremot inte märkte av alls, varken bra eller dåligt. Jo, kanske att jag fick större pupiller, för jag fick under den tiden ofta frågan om jag gick på något pga just stora pupiller. Utsättningsproblem fick jag dock, ångest som tusan och en riktig svacka.

Är riktigt hemskt att läsa biverkningsdelen i bipackssedeln.. Ångest, självskadebeteende, självmord, sömrubbningar, sexrubbningar, muntorrhet, viktförändring ja you name it stod med. Pupillgrejen stod med som 1 på 1000 eller var det 10 000? Var iaf en ovanlig biverkning, men har inte hört något om det varesig före eller efter den medicinen.

De biverkningarna jag minns tydligast är framför allt av lithium. Där tappade jag avståndsbedömningen och gick in i saker och hade mig. Sen fick jag psoriasis. Avståndsbedömningen var lite småkul och störde mig inte så mycket men psoriasisen har jag fortfarande kvar efter 4 år. Har utslag på knän, fotleder och armbågar och det är inte det minsta roligt även om jag vet att jag har det lindrigt mot vad man kan ha. Hade jag vetat att jag skulle få utslag hade jag aldrig börjat med lithiumet, trots att jag mådde väldigt bra i några månader med det.

Åt voxra i julas och då fick jag tvångstankar om att jag skulle ta livet av mig och hela familjen. Hade det riktigt jobbigt ett tag och fick äta en massa ångestdämpande.

Just det! Åt en medicin som jag fick sådana biverkningar att jag faktiskt blev inlagd. Fick hjärtklappning och hade en puls som hoppade mellan 40 och 180, svimmade titt som tätt och kunde knappt stå upp själv.  Det var riktigt otäckt!

Men det jag gör är att försöka stå ut i i alla fall några veckor, fast med tät kontakt med läkare eller sjuksköterska så jag vet att det inte är nått farligt. Vissa biverkningar går ju över efter ett tag och då kan det bli bra.

Jag äter inget starkare än Alvedon, men när jag någon gång fått receptbelagda mediciner blir jag så otroligt rädd för biverkningar att jag lusläser alla biverkningar.

Sedan känner jag efter och känner efter………..och känner efter en gång till och känner av massor av biverkningar. Inbillning eller inte? Säg det!

Hej

Jag åt tryptizol (för smärta fast det är en gammal antidepp) Började med lägsta dosen och fick den vanligaste biverkningen fast gånger 1000… nämligen: Nedstämdhet/försvårad depression.

Jag, som redan har en depresssion och medicinerar för den, for direkt rakt ner i det svarta. Ingen som helst livslust, suicidtankar, skärar och intox-impulser så starka att det var enbart min envishet som stoppade det. Tom… jag var bara tom och svart. Men jag visste att det var en biverkning som skulle gå över. Mellan en och tre veckor skulle det ta. Jag stod ut och efter de tre veckorna (ja, såklart det höll i sig så länge!) Var min smärta bättre och psyket likaså.

Tyvärr visade det sig sen att jag skulle behöva höja till dubbla dosen… Denna gången gick det bara inte. Det svarta kom, det blev svartare och det gick inte över. 6 veckor stod jag ut innan jag sa till smärtläkaren min att detta går verkligen inte.

Dessutom fick jag en hunger utan dess like. Det går nästan inte att förklara med ord hur extremt suget efter mat alltid var. Såklart gick jag upp i vikt ju…

Nu har jag inte Tryptizol. Ganska snabbt började jag må bättre… mycket bättre! Och mat-suget försvann det oxå. Kilona jag gick upp försvann.

Så: Hur STÅR MAN UT? Jo, man måste väl egentligen vara varse om att många biverkningar är övergående. Men blir det med livet som insats så ska man kanske tänka om en gång extra.

Antidepressiva och antipsykotika har ofta biverkningen att man mår sämre i början. Det kan vara en medicin som man verkligen måste ha, och klarar man inte denna insättnings-tiden… då bör man söka hjälp. För oftast kommer det ju en positiv effekt när tiden är gången…

/Jezzz

Att vara vaksam på biverkningarna är bra, men inte så man går och väntar eller söker dem.

Ett läkemedel (Gabapentin) klarade jag i svag dos, men när det krävdes högre dos, fick jag uppsvullnad i halsen och svårigheter att andas…

Slutade med medicinen såklart, och har det uppskrivet i min kalender (som jag alltid har med mig) att jag inte tål den.

Att ha det uppskrivet vad man inte bör ta för läkemedel är bra tror jag. Man kan komma till sjukhuset och råka få något man inte tål. Jag skriver upp både läkemedlet samt min reaktion på det:

Gabapentin: Andningssvårigheter, uppsvullnad i svalg

Stesolid: Aggressivitet

ASA (acetylsalicylsyra): Mag-smärtor

Så… jag rekomenderar er detta! Skriv upp om ni inte tål något eller får konstiga biverkningar! Och ha det uppskrivet på nåt som ni vet ni alltid har med er!

/Jezzz

Men vad händer i hjärnan, ibland så känns det precis som om man skulle bli hjärnskadad.

Vad är det som händer när man dyker ner i ett svart hål av medicinen nått måste ju förändras i hjärnan.

Blir man samma peson före o efter eller har man blivit personlighetsförändrad.

#11 Man utsätter ju hjärnan för nya ämnen i mån om att ändra på den så jag tror att man kan förändras ganska mycket även om man slutar med den. Men enligt mig gör det inte så mycket, allt kan ju ändra på en. Så länge man inte blir en vandrande zombie som inte ragerar på något tror jag det kan vara värt förändringen.

Jea59:

De allra flesta antidepp-medicinerna äter man för att höja något som kallas för Serotonin-nivån i hjärnan.  När man känner sig lessen, nere, deppig etc sänks serotonin-nivån i hjärnan. När vi skrattar och mår bra höjs den igen.

Om man under en längre tid varit nedstämd och hamnat i en depression hamnar man ofta i vad som känns som en nedåtgående spiral. Man sover annorlunda, det i sin tur gör att man inte har samma balans på energin, aptiten påverkas och energin blir sämre, man blir deppigare och deppigare av all trötthet och man orkar inte heller ta itu med det… allt går alltså bara neråt.

Eftersom allt går neråt får inte hjärnan den där Serotonin-höjningen av glädje som den vanligtvis får. Serotonin-nivån förblir låg.

Det är här antidepressiva kommer in. De reglerar Serotonin-nivån till normal-läge (antidepp-mediciner kallas ofta lyckopiller pga att de höjer denna nivån. Dock kan inte serotonin-nivån höjas så man är ständigt lycklig. Den stannar på normal-nivå. Namnet "Lycko-piller" stämmer asså inte).

När man börjar äta antidepressiv medicin är de första veckorna (ibland månader beroende på medicin) mest riskfulla. Oftast är anledningen till att man mår dåligt under denna tiden, att hjärnan får en "kick". Serotoninet ökar i hjärnan medans man själv i sinnet inte "hänger med". Höjningen av Serotoninet ger dig ork, kraft, till att främst känna känslor mer riktigt än du gjort under depressionen. Denna "ork" till känslor överhuvudtaget, sätter sig främst till vad som är relevant. Dvs dina jobbiga tankar, din ångest. Den kan t o m ge dig ork att ta livet av dig, för det har du inte orkat tidigare.

Med tiden "vänjer" du dig vid den höjda Serotonin-nivån och klarar av att ta in andra saker som glädje och lycka. Det går sakta, men mer och mer kommer de positiva sakerna in, och de negativa ter sig mindre viktiga. Serotonin-nivån får lite tillskott av dig själv nu, och inte enbart av medicinen. På så sätt regleras kemin i hjärnan mer naturligt och du kommer tillbaka till en bättre vardag.

För att minska risken för dessa väldigt vanliga biverkningar, är det vanligaste att man sätter in medicinen under lång tid. Ökar lite i taget. För att inte "chocken av serotonin-ork" ska bli så kraftig.

Det är också viktigt att inte avsluta medicineringen abrupt. Antidepressiva läkemedel ska trappas ut under längre tid. De ska inte heller ätas under kortare period än 6 månader. Detta är för att kemin i hjärnan måste stabilisera sig.

När man mått stabilt bra under en längre period testar man att trappa ut medicineringen. Om hjärnan har återfått den positiva energin den normalt har, är antidepressiva onödigt. Då går det bra att trappa ut den. Som jag skrev innan: Serotonin-nivån blir inte högre än normal. Och har man återfått den nivån så gör inte medicinen särskillt stor skillnad. Har man inte återfått det, märks det vid en försiktig utsättning. Då bör man kanske fortsätta med medicinen ett tag till.

Som svar på din andra fråga: Om man blir personlighetsförändrad, är svaret Nej. Personlighet är något man skapar sig från det man är ca 2-3 år gammal och fortsätter att utveckla hela livet. Grunden i ens personlighet kommer från småbarns-åren och den ändras inte av antidepressiva läkemedel. Såvitt jag vet, inte av andra läkemedel heller.

Har man en personlighets-störning, kommer den från den tiden då personligheten utvecklades, dvs från när man var barn. Att ändra en personlighet tar många års hårt terapeutiskt arbete och det krävs en enorm vilja och kraft för att man ska kunna skapa sig en "frisk" personlighet. Inte alla lyckas med detta.

/Jezzz

Tavar:

De mediciner som kan göra att man blir "en vandrande zombie" är antingen olika sederande (lugnande) mediciner eller neuroleptika (psykos-mediciner -dessa har ofta även sederande effekt förutom att de är anti-psykotiska).

Vanliga sederande mediciner som Atarax eller Propavan tex, gör inte att man får detta beteende bestående. Benzodiazepiner (starka ångestdämpande eller insomningstabletter) kan göra att man känner sig som en zombie, men inte heller där är det bestående. Det som däremot är farligt med Benzo, är att de är väldigt vanebildande och tolerans-höjande.

Neuroleptika, som ofta används som lugnande också, har fler biverkningar. Man kan ett tag efter att man slutat, känna sig som en zombie, men det brukar gå över. Dock finns det mediciner (ofta äldre) som kan ge bestående avtrubbning eller andra biverkningar som tex ticks (ofrivilliga muskel-rörelser) eller dyskinesi (stel gång/stela muskelrörelser med ofrivilliga rörelser i tex armar/händer). Står man på sådan medicinering är det vanligt att man får läkemedel som ska minska dessa biverkningar.

Viktigt att komma ihåg är att vissa människor verkligen behöver vara lite "avtrubbade". Dessa människor kanske lever med ständiga röster i huvudet eller hallucinationer och vanföreställningar. Då kan detta vara enda sättet att slippa eller minska ner på röster/syner osv. (schizofrena sjukdomar, olika slags psykoser). Ofta fungerar dessa människor bättre i vardagen med att vara "avtrubbade" för att de kan fokusera på annat som är verkligt och leva i det verkliga livet.

/Jezzz

 Hehe.. ojoj… upptäckte att jag nog skrivit typ 2 uppsatser de senaste inläggen haha.

Men e man intresserad så e man!

/Jezzz

Jezzz

Skrev det mest efter så som jag själv har det, skulle jag behöva välja mellan att ha mina problem eller att inte kunna känna något alls skulle jag nog välja mina problem då kännslolöshet är något som skrämmer mig.

Tavar:

Tror det är många som känner så. Absolut. Själv ser jag bakåt på mitt kaos-liv som en enorm erfarenhet som långt ifrån alla är förunnade.

Dock har det varit nödvändligt för mig att ha perioder som zombie… för att jag skullat överleva alls. Det var emellanåt ganska skönt att slippa känna. Det var pauser i kaoset. Men sen har jag ju inte heller stått inför valet att ha antingen det ena eller andra. Jag har hela tiden vetat att det handlat om perioder och inte för alltid.

Men jag vet oxå att tex människor med Bipolär sjukdom så gärna vill ha den maniska perioden, för allt är bara så bra bra bra och intensivt och man klarar allt allt allt, och att många inte medicinerar pga av att det blir så "grått och likgiltligt". Tyvärr hamnar man ju i andra polen med… med i värsta fall melankoli och med livet på spel.

Det är tex sådana situationer jag tycker det är så otroligt viktigt att man får hjälp att förstå hur allvarligt det är, för att sen efter det kunna ta ett eget beslut om man ska medicinera eller ej.

Vi är vad vi är trotts allt ju. Och vi har ett eget val.

/Jezzz

#13

Tack för en jättebra förklaring den skulle jag vilja haft när jag prova, men följden har blivit att jag tycker medicin är skrämmande.

Jezzz

Förstår hur du menar :/ hoppas att jag aldrig kommer hamna så långt ner, har varit nära men inte hela vägen.

Jag slutade med mina mediciner för 3-4 veckor sen och hade ganska jobbiga utsättningsbesvär. Det tycker jag är rätt jobbigt för först mår man dåligt när medicinen ska in och sen när den ska bort.

Får se hur länge jag klarar mig utan medicin, har ätit i 7 år utan att bli bättre så jag kände för att testa utan nu. Har inte märkt nått negativt än i alla fall.

#20 Jag hoppas det kommer gå bra för dig :) Skulle tycka att allt skulle kännas mycket bättre om man mådde bra utan att behöva ta mediciner.

#21 Tack!

På nått sätt så tror jag att jag skulle ha lättare att acceptera att må dåligt utan mediciner med, när jag mår dåligt trots alla mediciner känns det så frustrerande över att det inte fungerar. Fast än så mår jag inte dåligt heller och hoppas att jag kommer att låta bli det!

#22 Låter bra det ^^ kan förstå vad du menar, hade så med mina förra, hoppas de här ska hjälpa istället :P

Jag kanske skulle ha skrivit att jag äter ingen antideppressiv medicin. Men jag har biverkningar av andra smärtstillande och hormonmediciner.

isa, ja det är ju inte bara antidepp som kan ge biverkningar.

Många gånger är det så att om man läser om biverkningarna så letar man efter dem på sig själv. Jag läser aldrig dem om jag inte får konstiga symtom. Då slipper jag inbilla mig.

#26 Jag är mer tvärtom, jag vill veta om det är medicinen eller jag själv som gör att jag mår som jag mår. Mår jag konstigt på grund av biverkningar så kan jag ofta stå ut men mår jag konstigt ändå så vill jag ha hjälp.

Sen finns det ju vissa biverkningar där man ska kontakta läkare direkt och dem är det ju bra att veta om.

Jepp, där tänker jag nog på samma sätt som du gör flikkan!

Måste hålla med #27, läser alltid bivärkningarna även om det bara är ipren eller liknande.