Jadu att prioritera är alltid svårt, man måste tänka igenom allt noggrant.

Men eftersom självskador är ett tecken ett självskadebeteende så anser jag att det är beteendet man måste prioritera inte såren.

#1 Det är klart det är svårt, ville bara veta hur folk ser på det. Jag ser det nog ungefär som du, det är det första man gör som är värre än det som kommer sen då det är det första som är det riktiga problemet. Som i sex-delen i min text ovan, det är ju att jag hade sex med dom som är problemet och det blir inte större eller mindre om jag får orgasm eller inte.

Finns ju hur mycket som hellst att ta upp, och jag hoppas att folk ska ta upp det de tycker är det man bör prioritera först.

#2 Jo precis jag håller med dig! Ibland så prioriterar människor saker konstigt och ologiskt. Och många vill gärna prioritera det de kan se först och glömmer lätt bort de som ligger bakom.

Man bör alltid prioritera det som ligger bakom först oavsett sammanhang anser jag.  Om inte personen skadat sig allvarligt/eller andra allvarligt för då läre man ta hand om skadan först.

Så om någon har sår, skit i såren och fråga hur personen mår istället.

Att ha flera sexpartners kan vara ett tecken på att man söker bekräftelse och att man är osäker osv Strunta i hur många sexpartners, fokusera på varför personen har sex fast de egentligen innerst inne antagligen inte vill/inte har sexbehovet för annat än bekräftelse.

# Precis, men kommer någon med ett forsande sår så skulle jag nog försöka stoppa flödet först

Men då är ju frågan, om någon har flera typer av självskadebeteende, vilken ska man se efter först? Ibland har man ju flera beteenden för att de "hjälper" mot olika saker. Det är jobbigt för en person att bearbeta flera saker samtidigt, och när jag varit hos psykolog, kurator osv har man jobbat med en grej åt gången.

Tyvärr slåss man ju mycket mot sitt psyke när man ska försöka berätta något jobbigt, egentligen vill man ju inte utan hoppas att det ska försvinna av sig själv och man kan glömma allt. Därför kommer många smågrejjer upp här och var innan man börjar prata om de riktigt stora grejerna. Men hur kan tex. en psykolog välja vad som behöver bearbetas innan något annat?

En psykolog är fortfarande bara människa, visst har hon grunder och rättesnören att gå efter men i slutändan så måste psykologen lita på sitt eget omdöme.

Och precis som du säger så berättar inte människor allt på en gång och börjar med det värsta, utan börjar snarare med småsaker som att man är lite deppig, har svårt att sova, nervös osv, du förstår vad jag menar=) Det måste vara svårt att ställa en korrekt diagnos och kunna ta rätt fel först! Men å andra sidan så är det just det som psykologer har betalt för att göra..

Ibland är det lättare att börja försiktigt med småsaker, man lär sig hur man sj reagerar och kan förstå sitt beteende på ett annat sätt. Att direkt hoppa på det stora tunga kan vara väldigt krävande och många skulle inte klara av det i det "försvagade" tillstånd de är i.

Usch vad jag pladdrar, hoppas du förstår vad jag menar=)

#5 Jag förstår ^^ Min mamma var och sökte hjälp förut och då sa hon (detta är iaf vad hon sagt till mig….) precis vad det var som störde henne, att hon inte trivdes på sitt jobb och att hon hade problem med sin mamma och allt hon ville var att komma hem till sina barn som väntade. Det psykologen då frågade var om hon ville ta självmord, hon svarade nej då kan jag inte ta hand om mina barn, men psykologen trodde endå att hon avskydde oss barn så mycket att hon ville ta självmord -_-'' Nu är dock min kära mor väldigt duktig på att måla upp extrembilder och bre på lite extra så vet inte hur mycket som stämmer….

Men att dom inte ens pratade om vad som hon inte trivdes med på jobbet eller varför hon inte gillade sin mamma förstår jag inte kan ju även varit så att personen hon prata med tänkte ta upp det senare, men mor min gick inte dit igen…

Kan inte vara lätt att vara tex psykolog när alla tror att de ska kunna lösa alla ens problem efter första gången… -_-''

#6 Hmm de låter ju väldigt konstigt..

Jo man måste ju lyssna första gången, och inte räkna med att personen kommer tillbaka.. Med ett sånt bemötande så hade inte jag kommit tillbaka heller! Om det din mamma sa stämmer alltså=)

#7 Vi får chansa på det ^^ Men fy vad mycket funderingar jag fick nu XD får se om någon mer vill skriva något, är väll nu folk brukar börja dra sig hemmåt :P

Jadu.. Att jag skurit mig lätt tas hårt men ingen hänsyn tas till sk. "destruktivt leverne" vilket jag ser som långt allvarligare. Det krävs mer tanke och en utstuderad plan än att bara snabbt hämta något vasst, och det ger så mycket djupare sår och ångest än skärandet någonsin skulle kunna ge.

Trots att jag förklarat det för psykologer så är frågan: "Hur länge sedan var det du skar dig?" "Tänker du på att göra det igen?"

Jag svarar ju ärligt, men försöker få in den andra, för mig jobbigare, biten, men det tar de inte hänsyn till. Det har ju mer än en gång lett mig in på tanken att jag borde skära mig, rejält, för att de kanske ska lyssna och inse att det är en pärs att kämpa emot impulserna åt båda hållen.

Som jag ser det av min lilla erfarenhet: de prioriterar det ytliga. Vad gäller mamma så vet hon bara om skärningen med, så där kan jag inte yttra mig, men jag antar att hon skulle reagera på samma sätt.

Man tycker ju att psykologer som sak vara insatta i människans psyke ska kunna tänka ett steg längre.. Varför är de så självklart för oss men de ser ingenting?

#9 Har jag märkt med, jag var tvungen att själv sluta med att skära mig innan jag kunde få hjälp med det som låg bakom det. Min kurator blev ganska chockad då eftersom jag skar mig av en anledning men det var något helt annat som framkallade ångesten som fick mig att skära…

#10 Jo, det är det vi hela tiden fått höra på psykologin i skolan att man ska göra. Tänk alltid på vad som lockar fram den kännslan eller handlingen vi nyss sagt.