I skolan är det ganska okej ändå. Varför vet jag inte. Många av mina vänner går på min skola. Men allt är så ansträngt. Jag umgås lixom inte med dem. Jag är mer som en svans.

Vi är så olika. Mina "vänner" är som dem alltid har varit, men jag har förändrats totalt. Jag har annorlunda åsikter osv och jag kan verkligen inte vara mig sj. Det har hänt att jag fått panik i skolan också, men det är inte samma sak som på fritiden ifall jag skulle umgås med någon.

Jag funderar nästan på att skaffa en till hund eller nått.

Jag har inga tips eller liknande på hur du ska göra.. Utan jag tänkte bara tala om att jag har det precis likadant. Umgås bara med min pojkvän. Sist jag gjorde något med mina förra vänner var också i sommras, och hänger jag med min pojkvän till hans kompisar så sitter jag bara tyst.

Jag har inte haft vänner på 3 år nu. I början var det sjukt jobbigt, och jag försökte ta kontakt med folk hela tiden. Men i och med att jag är som jag är, tystlåten och så, så funkade det inte. Nu har jag gett upp hoppet om att kunna få en vän.

Tja, hjälpte väl inte dig vidare mycket, men ville bara att du skulle veta om att du inte är ensam.

Hej!

Har ni funderat på vad social fobi är för något? Hur det fungerar och vad man kan göra åt det? Det är relativt vanligt förekommande.

Det finns gott om litteratur i ämnet och en hel del information på nätet om ni är intresserade och kanske känner ni igen er.

Lycka till!

Micke

#2 Jo, det är jobbigt att vara ensam. Skönt att man inte är ensam om det iaf.

Jag tror inte jag kommer hitta en vän jag heller. Jag vill lära känna någon, men jag skulle nog aldrig klara av att umgås så ofta. Jag vet inte ens om jag skulle klara av att umgås nångång.

Iförrgår följde jag med till en av Davids kompisar. Dem spelade guitar hero och de övertalade mig att spela en låt. Jag är extremt rädd för att misslyckas eller bara göra dåligt ifrån mig. Jag blev värsta nervvraket när jag spelade. Jag blev så nervös så jag började svettas, må illa, skaka. Jag lugnade ner mig efter en stund efter att vi slutat spela. Jag är ju inge bra på guitar hero så det blev ju knappast bättre när jag spelade. Jag hatar att göra saker inför folk. Jag förväntar mig att de kommer att håna mig om jag gör fel. Dessutom körde jag på easy och missade mycket, medans Davids vän spelade på expert och var grymt bra. Han spelade bas och jag gitarr.

#3 Har inte funderat så mycket på social fobi, men nå har tanken på att jag har det kommit upp. Tack!

#4 Jo men precis. det är likadant här. Vågar inte göra saker inför folk för är rädd för att dem kommer "reta" mig för det.
Var också hos min pojkväns kompisar häromdagen och då sjöng vi lite singstar. Tog ett tag innan jag vågade och var sjukt rädd för att dem skulle håna mig efteråt. Men det gick faktiskt rätt bra. Men då hade jag även fått i mig lite alkohol, så då gick det lite enklare. Hade aldrig gjort något sånt om jag var nykter. Det är helt omöjligt att få med mig på saker. Just för att jag är rädd för vad folket kommer att säga om/till mig sen.

#3 Jo, jag har funderat på social fobi, men vet inte riktigt om det är det jag har. Lite stämmer, men en del gör det inte.

Ni har antagligen någon form av social fobi precis som jag har.

Men av erfarenhet så vet jag att man kommer ingen vart om man inte tar sig i kragen och anstränger sig för att vara "social" och man försöker vara med. Annars så fastnar man hemma..

Jag håller på att få en panikattack. Jag sa ja till en vän om att vi ska ses. Han kommer hit om typ en halvtimma. Vad ska jag göra? Jag vill inte! Jag börjar snart gråta. Varför gör jag saker innan jag tänkt mig för? :(

#7 Sätt dig ner och andas! Slå på en film o ha inte alla lampor på då ljus stressar upp mig iaf=) O kollar du på film så förstår han att de är lite mörkt + att han inte ser att du är halvt hysterisk=)

#8 I början var det skit jobbigt. Jag stammade för att jag var så nervös, visste inte vad jag skulle säga osv. Kändes som att jag skulle svimma. Efter en stund lättade det litegrann. Vi pratade om gamla minnen. Jag förstår inte att jag stött bort han. Han har en gång varit den som stått mig närmast. Han är en av få som verkligen förstår mig. Han är nog den enda av mina "vänner" som fortfarande hör av sig. Jag insåg idag hur mycket jag saknar att umgås med han. Men jag tyckte fortfarande att det var jätte jobbigt att umgås. Men det kanske blir bättre med tiden. Jag ska försöka höra av mig till han när det känns som ett bra tillfälle att umgås på. Det kommer säkert ta tid, men bättre sent än aldrig.

jag har arbetskamrater men inga vänner att umgås med på fritiden.. Jag vet inte riktigt varför och egentligen kanske jag vet men det är ibland lättare att låta bli.

många gånger trivs jag med att vara ensam för jag behöver inget bevisa. Kanske för att jag märker att inget av det jag nånsin säger betyder något för någon, ideer, mina allvar i situationer. det spelar liksom ingen roll.

många ggr är ensamheten tung- många ggr befriande.   När man är ung vill man vara en bland alla andra.

Jag tror att när man är en som har många problem runt om sig står man oftast ensam för ingen orkar med någon som alltid är tyngd av tyngder.  

Som tjej är det svårare att få vänner än som kille. Jag minns spec i ett nytt sammanhang när jag var i tonåren. tjejerna höll sig undan för som ny tjej blev man en rival om killarna. så tog killarna hand om en och då blev tjejerna ännu surare.

Inte lätt alltid….

#10 Jag hade många vänner förut och var absolut inte ensam. Vet inte varför jag har blivit så här. Jag var väldigt framåt och orädd. Nu är jag tvärtom. Så svårt hade jag inte innan.

Jag klarar av att umgås med dem i skolan men inte på fritiden. Eller umgås och umgås. Jag är bara med dem för att inte vara ensam och det suger. Kan ju ha och göra med att jag är helt olik dem. Jag var själv som dem en gång i tiden och jag orkar inte vara så. Den person jag en gång varit är inte jag.

Jag har blivit så mycket äldre i huvudet och dem är så barnsliga. När jag umgås med någon så är det med äldre. Nog för att det inte händer ofta men det är ändå lättare att umgås med äldre.

Jag har ju fortfarande svårt för att prata osv men det är betydligt mycket lättare att göra det än om jag skulle umgås med nån av mina "vänner".

du kanske ska hitta vänner som är äldre/mognare, vänner behöver inte alltid vara i samma ålder som en själv.

Jag har själv märkt på mina tonåringar att de genom åren haft kompisar i olika åldrar, minst kanske i sin egen ålder.

Man fastnar kanske mkt i att ha kompisar i sin egen ålder att man missar alla andra som istället kanske passar en bättre. Det kommer oftare när man blir äldre o klyftorna inte märks.

Min 12 har idag kompisar som är både 15 o 18 år gamla.

Jag slutade förvånas redan med min äldste, idag 22 som alltid haft spridning i åldrarna på kompisarna

#12 Det stämmer väldigt bra!

jag har alltid suttit och pratat med vuxna framför att leka med barnen på tex kalas och så ända sedan jag var liten. För jag kände att det gav mig mer. Försök att hitta vänner som du har utbyte av istället för att dem har samma ålder:)

#11 man ändras genom tiderna. Men förändringen är störst innom dig. Tex så har jag inte varit här på ett halvår nu, och det har hänt mycket på det halvåret. Men jag tror att dem flesta här upplever mig vara mig själv som förut, även om jag kan se en enorm skilnad;)