Den psykiatriska vårdapparaten organiseras efter målgruppens ålder. Det är barn- och ungdomspsykiatri, vuxenpsykiatri och åldringspsykiatri.

Illustration: Camilla Christensen ur "Från utbränd till nytänd"

Arbetet på psykiatriska vårdinrättningar är ofta påtagligt teamorienterat och ofta pågår flera olika behandlingar parallellt.

Ofta finns många yrkeskategorier representerade. Det är överläkare, psykologer, socionomer, sjuksköterskor, psykoterapeuter, behandlingsassistenter och skötare.

Läkarna har ensamrätt på medicinering, psykologerna på psykologutredningar och vissa psykoterapeutiska metoder får endast utövas av psykoterapeuter med specialkompetens.

Familjeterapi på psykodynamisk eller systemisk grund är vanlig inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Det finns olika typer av systemisk familjeterapi. Man brukar skilja mellan de behandlingsmetoder som bygger på generell systemteori och de som bygger på socialkonstruktionistisk teori.

Den förstnämnda bygger på föreställningen om att man kan analysera familjesystemet för att hitta och åtgärda ett fel som orsakar den psykiska störningen.

Den sistnämnda bygger på att man försöker hitta möjligheterna till att, med hjälp av patientens sammanhang, utveckla möjligheterna och det friska.

Gruppterapi kan vara förankrad i olika teoretiska skolor.

Konkret innebär det att 6-10 personer träffas i terapigruppen och man berättar öppet i gruppen om sin person och sina problem och hur man upplever varandra. Genom de andras reaktioner ändras den egna självbilden.

Psykodrama innebär att man återupplever och gestaltar tidigare olösta konflikter i form av dramatiseringar.

Bildterapi innebär att patienten skapar en bild. Bilden symboliserar ett känslomässigt problem.

Man pratar om bilden, ofta i grupp.

Beteendeterapi bygger på inlärningspsykologi. Systematisk desensibilisering innebär att patienten under avslappning visualiserar allt svårare aspekter av det som framkallar ångesten och på så sätt lär sig att hantera allt svårare situationer utan att överväldigas av ångest.

Kognitiv terapi. Man arbetar med kognitionerna, d.v.s. tankemönstren.

Patienten får lära sig att tänka igenom vilka tankemässiga föreställningar som föregår ett symtom. Tankar som patienten oftast inte märker för att de är så snabba och självklara.

Terapeuten och patienten undersöker och diskuterar dessa föreställningar. Föreställningarna har ofta en stark koppling till patientens jagideal.

Illustration: Camilla Christensen ur "Från utbränd till nytänd"

Inom barn- och ungdomspsykiatrin erbjuds ibland behandlingsmetoder som inte förekommer inom vuxenpsykiatri:

Det är lekterapi som innebär att barnet iscensätter sin problematik och sina upplevelser i leken och i relation till terapeuten.

Holdingtherapy som innebär att föräldern får stöd i att hålla sitt barn genom barnets olika försök att undandra sig närhet och anknytning.

På så sätt får föräldrar och barn hjälp att återupprätta närhet och anknytning.

Marte-Meo innebär att barnets och förälderns interaktion filmas.

Man går sedan igenom olika filmsekvenser av positiva situationer tillsammans för att föräldern skall uppfatta vad som fungerar och vad som kan behöva ändras.