Ja, jag känner igen mig i det där, det kan mycket väl vara ett tecken på att ätstörningar är på g.

Hur ser dina tankar kring mat ut i övrigt?

Hur ser du på dig själv?

Vad har du för tankar kring din vikt och ditt utseende?

Det behöver heller inte vara ett tecken på ätstörningar i sig, utan det kan vara så att något gör att ångesten förknippas med ätandet bara, men den där stoltheten, den är en skarp varningssignal!

#1 Mina tankar kring mat… Jag tycker om mat, men skäms och känner mig fruktansvärt tjock om jag äter mycket eller något som känns väldigt fett såsom chips. Det händer väldigt sällan numera, åt väldigt mycket mer för ett tag sedan. Sen är det ju den där stolheten när jag inte har ätit, den som fick mig att oroa mig mest… Tänkte att det här kan väl inte vara normalt…

Jag är medveten om att jag inte är direkt överviktig. Men ja, det hade ju inte skadat med en sisädär 10 kg neråt.

I övrigt har jag aldrig tyckt om mitt utseende, har även en förmåga att kritisera mig själv. Jag hatar vad jag kommer fram till, men kan stå framför speglar hur länge som helst och tänka saker som usch vilka tjocka armar du börjar få, dina ögonbryn ser snea ut, din hud är ojämn osv…

Tack för att du tar dig tid att svara :)

Det är bra att du uppmärksammar det här, för det som många glömmer, det allvarligaste och starkaste tecknet på att något är allvarligt fel är förnekelsen.

Det är jättebra att du pratar om det och tar reda på vad det kan vara. Berätta gärna för någon irl också som du träffar ofta, det kan vara mamma/pappa, pojk/flickvän, psykolog, lärare eller vad du nu känner för.

Det är viktigt att äta ordentligt varje dag, även om man har problem med det. Att skippa mat är enbart förknippat med problem på sikt, jag talar av egen erfarenhet.

Tycker du det är jobbigt med maten så börja dra i rätt ände, ät lagom stora portioner, man lär sig snart hitta ett läge där man blir behagligt mätt. Blir man proppmätt blir man snabbare hungrig efter mer eftersom magsäcken töjs.

Är fet mat jobbig så välj bort delar av den, men glöm inte att fett löser fett. Tar du bort för mycket kommer kroppen att lagra allt den kommer över. En bra riktlinje är att ha en dag i veckan då man unnar sig något extra, i lagom mängd. I stället för den där påsen med chips kanske man kan tömma upp en liten skål/mugg och nöja sig med det. Då kan du vara stolt, för då handlar du klokt!

Lägg sedan till lite promenader i lagom raskt tempo så är du snart en lång lång bit på väg mot bättre självkänsla, bättre vikt och längre ifrån fel tankar

Mycket på en gång? - Ta ett steg i taget, beröm dig för varje rätt du gör, strunta i felen. Åt du en extra morot idag? - Bra! Åt du två godisar också? shit happens… Typ nåt sånt

Lycka till!

Hoppas det hjälpte lite.

Som Tassy skriver är det ändå viktigt att äta, men har du svårt med det kan du försöka äta vid samma tid varje dag och unvika så gott du kan att äta något emellan då du känner dig hungrig när det är dags för mat.

Jag brukar få så att jag tappar hungern när jag är deprimerad och trots att jag inte vill det får jag ett litet leende när jag ställer mig på vågen och ser att jag gått ner. Det enda som fungerar då är att jag tvingar mig själv att äta åtminstonde något vid de tiderna som jag ska äta vid, för annars blir det lätt att jag bara äter en gång om dagen och inbland inte ens det, eller att jag börjar småäta på allt jag hittar hela dagarna utan några riktiga mål.

När kroppen mår dåligt behöver den struktur, och även om det är jobbigt bör man hålla den bäst man kan.

Men jag tror inte detta kommer lösa hela problemet, då det är någonting som kickar igång det här beteendet och kännslorna. Du borde som sagt ovan försöka prata med någon, helst någon som jobbar med att hjälpa folk med dessa problemen. Om du inte vet vart du ska vända dig kan du säkert ringa till din vårdcentral så hjälper de dig.

#3 Jag går hos kuratorn i skolan, brukar vara där ca en gång i veckan. Men har så otroligt svårt att prata irl, att skriva går bra men så fort jag ska prata om något jobbigt som hur jag mår eller att jag är orolig över mina matvanor är det som om munnen löser sig…

#4 Jag är ganska deppig just nu. Dessutom är det ganska rörigt i skolan och mycket på gång där, vilket ju inte gör det hela bättre… Kanske kan vara där problemet med maten har börjat.

Tack så mycket för tipsenoch för att ni tog er tid att svara, ska försöka följa dem och se om det går bättre. Kommer nog bli svårt, men ska ge det ett försök iaf :)

#5 Skriv ett brev eller bara några punkter och ta med till kuratorn och visa det om orden fastnar i halsen

Stress och depressioner kan mycket väl påverka matlusten kraftigt. Jag själv är väldigt känslig på dessa två punkter, främst stressen är svårhanterlig.

Brev är bra att skriva :) har jag gjort till min psykolog så det är något jag kan rekomendera starkt. Det kan ta sin tid att skriva men det är det värt :)