Jag blir mer deppad på våren, och jag tror att det beror på alla "osynliga krav", man ska vara så otroligt glad, lycklig. Allt ska vara på topp. Man ska längta till sommaren, värmen osv.

Jag är ingen sol eller värmefantast. Och inte blir jag lyckligare om våren. Sensommaren/hösten är min årstid. Då är det ju dessutom "tillåtet" att sitta inne och titta på tv utan att behöva förklara sig för alla.

#1 Det där påminner mig om något som jag skrev i negativa tråden en dag. ibland får jag en slags ångest som jag kallar för "solångest". Jag hade ingen lust att vara ute och göra massor med saker i solen. Jag ville bara ligga i soffan och titta på film. Då kan jag ibland få solångest- för att det känns som man "måste" vara ute i solen och "njuta av vädret".

Så sant, det ligger mycket i alla "måsten" när våren och sommaren kommer.

Man "måste" vara brun och fräsch, smal och gärna snygg också. Man "måste" gå på en massa grillfester. Man "måste"…………..

Kanske även ensamheten gör sig extra påmind denna årstiden också?

Solångest, vilket bra ord isa, det lider jag också av till och från.  Jag upplever att ensamheten blir extra påtaglig under våren och sommaren. Jag bävar inför alla frågor om vad jag ska göra under sommarlovet/semestern. Helger och längre ledigheter är värst om man är ensam, för då förväntas man må så väldigt bra och ha det så j**a trevligt.

Kan inte knyta själva deppressionen till våren, men jag kan känna mig mer nere de första veckorna med sol och värme, då alla andra är som gladast.

Kanske är det alla "måsten", eller så är det att min kropp blir chockad av ljuset och inte riktigt hänger med?

#3. Du har så rätt så. Satt orden på det jag försökte få fram i mitt virriga inlägg.

jag läste in en bok igår att höstdepressioner (som kallades nåt särskilt) och alkoholism kunde ha ett samband. Ska se om jag hittar det igen. Återkommer i så fall

Jag har vardepression. Blir apatisk, extremt kanslig och nere. For mig handlar det mer om all stress som byggts upp under aret. Forst att komma tillbaka till skolan efter sommaren, och sen all stress i samband med den, omvarlden osv. Da nar varen kommer sa blir det bara for mycket. All stress under hosten/vintern som jag inte fatt utlopp for, all ny stress under varen (maste fixa bra betyg, maste klara alla kurser, maste bli smal till sommaren, maste vara kat och glad for det ar man pa varen, maste motionera, maste umgas med kompisar i det fina vadret, maste sola, maste vara glad, maste hitta sommarjobb och maste fixa alla papper och intyg infor nasta ar). Det blir bara for mycket for mig.

Jag är uppvuxen med att man måste ÄLSKA sommaren för då kommer solen och man ska åka och hälsa på alla släktingar, åka på semester, planera inför hösten, göra klart det man inte han på vintern, man ska vara ute i friska luften 17 timmer om dagen, man ska träna och simma osv osv -_-'' Det funkar inte riktigt när man brinner upp bara solen rör vid en, inte tycker om att resa samt är rädd för vatten och av personliga skäl inte vill springa runt i en tanga-bikini vart man än ska.

Tack för era svar. Det är mycket intressant läsning. Jag förstår er!

mvh isa

Har väl vårdepressioner på sätt o vis.. Mest för att jag hatar värme och solsken och alla jobbiga människor som prompt ska ränna ute hela tiden. Kan inte folk hålla sig hemma?

De håller i sig hela sommaren, men så fort de börjar bli mörkt igen så skiner jag upp som en sol o trivs som fisken i vattnet

Enda gången jag kan tycka att sommar o sol är trevligt är om jag antingen är inomhus eller ute nånstans långt bort ifrån folk.