Hoppas du kom hem trots din smärta och ångesten.

Tänkte rent spontant att du borde vara berättigad till färdtjänst som du kan utnyttja i sådana här situationer. Både med tanke på smärtan och ångesten. Har du provat att söka det hos kommunen tidigare kanske?

Far min var för ett antal år sedan ansvarig för färdtjänsthandläggarna i en annan kommun, och jag har för mig att regelverket tillät färdtjänst i sådana här lägen.

Så här stod det i SL-land;

Hur ansöker jag om färdtjänst?

I allmänhet krävs ett läkarintyg som styrker det medicinska behovet.

Ta kontakt med din behandlande läkare eller din husläkare för att få ett färdtjänstintyg. Läkarintyget skickas till kommunen/stadsdelsförvaltningen där du är folkbokförd. Färdtjänstutredaren i din hemkommun sänder då ett brev till dig tillsammans med en ansökningsblankett. Du kommer att behöva träffa utredaren som gör en utredning som beskriver ditt funktionshinder. Du ska också själv ange ditt färdtjänstbehov genom att fylla i ansökningsblanketten samt bifoga ett fotografi. Alla handlingar (läkarintyg, utredning, ansökan och fotografi) skickas från din hemkommun till färdtjänstförvaltningen, som fattar beslut om färdtjänsttillstånd.

Vad jobbigt! Kolla det där med färdtjänsten, för det är ju värt ett försök, och det låter som att du skulle kunna dra stor nytta av det.

Hoppas smärtan lägger sig snart, såväl i korsryggen som i sinnet.

Tack för era svar. Tack David för texten om färdtjänst. Men det där har jag redan haft. Det var  färdtjänst i en taxi som jag hade förut, som försäkringskassan betalade till kommunen. Läkarna och försäkringskassan lät mig bara ha det i ett år, för att jag skulle kunna ta mig till arbetet, när panikångesten var som svårast för jag vägrade åka kommunalt.

Men Buss gick någorlunda bra, för då kan jag se ut hela tiden. Till slut tyckte de att detta försvårade min panikångest. Vilket de hade rätt i, i och för sig. Jag fick ha en ledsagare om jag ville som skulle åka med mig kommunalt i början. Men jag bestämde mig för att klara detta själv. Jag ville inte ha med mig någon okänd person. Någon i min familj har åkt och tränat med mig också. Även en arbetskompis åkte med mig en gång i tunnelbanan.

Jag började med att åka buss. Till slut blev jag expert på alla möjliga bussar som gick emellan mitt hem och mitt arbete. Men det tog faktiskt 40 min längre tid att bara åka buss. Så min resväg blev 1 timme och 40 min. Fast det egentligen tar en timme ( 55 min. ) med tåg i vanliga fall.

Så höll jag på i ett år ungefär. Sen en dag så var jag så fruktansvärt trött och ville snabbt hem. Då tvingade jag ner mig själv i den hemska tunnelbanan.  Med mycket övning klarar jag idag att åka alla tågen. Men än idag, så får jag panikångest om tunnelbanan står still i en tunnel, eller det blir förseningar i trafiken.

Då får jag panik direkt och det är inte kul i vanliga fall att få panikångest - ändå mindre roligt att få det, när det samtidigt är massor med folk runt om mig i tunnelbanan och samtidigt som jag kanske har jätteont och inte kan stå upprätt.

Har haft samtal idag, nu på eftermiddagen med en av mina läkare. Tyvärr så vill han att jag ska kombinera värktabletterna med antideppresiva med det vill inte jag. Det finns också en möjlighet att "öppna" mig igen , ( bukoperation för tredje gången då. ) och ta bort mera endometrioshärdar, men många i Endometriosföreningen säger att flera operationer är ingen garanti för att lindra smärtan. Endometrios-härdarna tycker också om att växa i operationsärr, så man kan få mera ont istället av en operation . Ingen garanti alltså.

Vill inte opereras en tredje gång, när det ändå kanske inte hjälper. Vill inte äta antideppressiva heller.Har ännu en gång fått några nya starka värktabletter, som man hoppas ska funka.  Jobbigt. Mycket att fundera på.

När jag  kommer hem, har katten fått vara på balkongen  idag, och fast jag har kattnät, så har hon lyckats ( fråga mig inte hur ) att döda en liten gråsparv. Den måste ha kommit in underifrån, under räcket på balkongen. Hon hade släpat in den , så det var blodfläckar och fjädrar överallt i min lägenhet……………….

Det är tydligen inte min dag idag.

Tack för att ni finns, och tack för att jag kan skriva av mig härinne.Det är skönt att skriva till er, som jag vet förstår, när man har ångest. Förlåt att det blev mycket skrift.Hoppas någon orkar läsa.

mvh isa

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är ingen rolig sits du sitter i och det är som du säger mycket att tänka på.

Kan de inte göra någon närmare bedömning av operationsmöjligheten, eller är "kanske bättre, kanske sämre" det närmaste de kan komma?

Det är ändå riktigt starkt att du klarar av att ta tunnelbanan trots paniken och ångesten! Det är ju inte roligt, men du klarar det i nödfall. Det är ju positivt =)

Att katten tog en fågel.. Ja, sådant händer. Försök se det som att katten åtminstånde hade roligt och att fågeln antagligen dog mycket fort.

Varför skulle du få antidepp? Den ångestdämpande effekten de är ute efter? Jag kan mycket väl tänka mig att ev deppigeht beror på smärtan i sig, den tömmer ju dig på all energi.

Hoppas de nya värktabletterna hjälper lite iaf!

Hittade lite om depression/ångest beroende på en somatisk sjukdom i Prime MD.

Om de aktuella depressiva symtomen kan bero på effekterna av en somatisk sjukdom bör detta behandlas med sedvanliga antidepressiva åtgärder, inkluderande farmakoterapi och psykosociala åtgärder. Med hänsyn till att somatiskt sjuka patienter ofta är känsliga för biverkningar är SSRI-preparaten vanliga förstahandsalternativ. Risken för interaktioner med andra läkemedel måste alltid beaktas.

Det är samma text och behanlingsråd vid ångestsymtom beroende på somatisk sjukdom.

#4 Husläkaren och terapeuten vill att jag ska äta antidepp, för att jag har kraftig ångest och panikångest. Har även varit varit deprimerad förut. Gynekologen vill att jag ska äta antidepp. för att de i kombination med värktabletter tar bort "så mycket" smärta säger han. Istället blir man känslokall tror jag.

Det vill jag inte bli. Känner hellre mycket och det är jobbigt, än att inte känna något alls i känsloväg. Jag är rädd för antidepp.Jag vet att min hjärna behöver Seretonin, men det kan den få vid raska promenader och när jag gör sånt jag blir glad av. Då utsöndras också seretonin på naturlig väg, istället för kemisk väg.

Ja, jag såg det också positivt senare på kvällen, att katten tog en fågel. Dels för att hon såg så himla pigg och glad ut hela kvällen , trots sina 10 år, det där var en energikick för henne! Sen så blev det skurat och dammsuget på mitt golv också, och det var ju inte helt fel.

#5 Tack David för ditt engagemang. Men det är väl inte somatiska smärtor jag har? Mina smärtor är fysiska p.g.a av min sjukdom Endometrios.( men psykiska ibland om jag är för trött, ledsen , arg eller stressad, då blir smärtorna värre. )

Tack för ert engagemang. Det är skönt att "lufta" mina tankar med er.

kram isa

#6. Det är jag som snöat in mig väldigt på fackspråk. Somatiska smärtor är på vanlig svenska smärtor som inte sitter i psyket. (och nu är jag dålig på att formulera mig också, men hoppas du förstår vad jag menar)

Tänkte ännu mer på det här med färdtjänst. Skulle du inte kunna få det för att kunna utnyttja när det är som jobbigast? "Bra" dagar kunna åka kollektivt, men när det verkligen kniper, som igår, att du har ett alternativ att ta dig hem med. Vet inte om bara möjligheten skulle lindra ångesten lite? (så är det ofta för mig, att om jag vet att det finns ett "hjälpmedel" så kan ångesten lindras lite bara av att veta om det)

#6 Är inte helt hundra men somatiska är väl lika med fysiska i facktexter. Har själv stött på texter där man rekommenderar antidepp mot olika smärtor. Även läst om folk som har blivit hjälpta av det.

#8. Tack. Du formulerade dig på ett bra sätt. Jag tror att mina hjärnceller tagit semester idag. Eller är på väldigt lång fikarast.

#9 Ja, hjärnan behöver väl också semester ibland?  Mina hjärnceller är inställda på att vara i skolan nu så de går på högvarv om allting förutom inlämningsarbetet jag har framför mig

#7 Det ska jag kolla upp. Fast jag tror inte det är så populärt att bara använda dem vid vissa dagar. De verkade väldigt restrektiva sist och ifrågasatte under hela tiden om jag verkligen behövde den. Men det är värt att kolla upp! Tack för tipset! Så långt har jag inte tänkt.

#4 ja, Kanske bättre, kanske sämre är tyvärr det närmaste man kan komma. det forskas väldigt lite på denna kvinnosjukdom. Det som är psykiskt knäckande för mig är att det finns ingen medicin, inget botemedel, den är kronisk och blir aldrig bättre, enda förändringen som blir ( som blivit nu på mig ) är att den kan bli sämre och ännu värre. Det är en myt att det blir bättre i klimakteriet. Det finns folk i föreningen som är äldre och är i klimakteriet, har opererat bort alla kvinnorgan i buken och ändå fortfarande har lika ont av Endometriosens sammanväxningar.

Nu är jag ganska tjatig. Men jag vill tillägga att denna sjukdom också gör så att jag ej kan bli gravid. Och det gör att saker och ting inte blir direkt lättare i psyket som kvinna. Det känns ganska kört på den fronten också, eftersom jag som singel inte får adoptera. För att få adoptera skall man inte heller ha en kronisk sjukdom. Det är inte förbjudet, men står som icke önskvärt.

Det är tur att jag har mina älskade syskonbarn. Jag är både moster och faster och det är inte fy skam.

#7 och #8 Jaha, då förstår jag . Jag blandade ihop med psykosomatiska smärtor. Eller har jag rört till det nu igen?

#13. Nja… psykosomatiskt blir det när den fysiska smärtan påverkar den psykiska hälsan. Så det stämmer kanske på sätt och vis in på dig också. Eller vad tycker du?

#14 Ja, det stämmer väl på sätt och vis. Det är komplicerat det här med fysiskt smärta tycker jag. Jag själv vet bara att jag har ont och att den påverkar mitt psyke.Jag har svårt för att tala om den, och svårt för att sätta ord på den och beskriva den.

#12 Tycker det är sjukt att en människa som du inte ska få adoptera. Jag hade säkert haft det MYCKET bättre om jag hade blivit adopterad av dig och inte den familjen jag växte upp i. De har så knäppa regler

På tal om adopotion. Kolla de nya svåra reglerna Kina har för att få adoptera. Tycker det är lite väl hårt med tanke på att de förr dödade flickebarn för att pojkar var mer värda.

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article475595.ab

#16 Ja Aspie, jag lovar att du hade fått det  jättebra hos mig !

#17 Jag hörde de där nya reglerna på tv:n som Kina har, Det är sjukt!

#18 Du kanske kan adoptera mig nu istället? Eller det kanske är jag som måste adoptera dig, för du är nog yngre än jag, he he

#19Hi  hi hi, jag blir 42 i sommar. Hur gammal/ung är du aspie?

#20 Jamen då måste nog jag adoptera dig för jag är 50 år ung