ångest som fan
Har mått jättedåligt en längre tid nu och trodde att jag hade en sambo som stöttar mig men jag är inte så säker längre på att det är så. jag har ingen annan att prata med än honom så jag tänkte att ni kanske kan hjälpa mig och berätta om jag överdriver det hela.
för några veckor sedan när min sambo var och jobbade skulle han gå ut och festa med en bekant, lr han skulle inte dricka något utan bara vara där socialt. dagen efter var han borta och det gick inte komma fram på hans telefon. när han jobbar bor han tillsammans med några vänner till oss ingen av dom hade sett till honom sen kl 21 dagen innan och han brukar alltid ringa mig på natten för att säga att han kommit hem så jag inte ska vara orolig men det hade han inte gjort.
tiden gick och våra vänner var ute och letade efter honom och ringde runt till arbetskamrater över hela staden men ingen hade sett till honom. sent på eftermiddagen ringde han och berättade att han trodde han blivit drogad för han mindes ingenting och hade vaknat på soffan hemma hos någon som han inte visste vem det var.
när han sen kom hem till sverige visar det sig att han fått en ny kamrat på facebook och jag frågade vem det var men fick en flyktig förklaring om att det var en bekant till en bekant, jag frågade rakt ut om han hade hennes telefon nr oxå men det försäkrade han mig om att han inte hade.
några dagar gick och det kom fram på andra håll att det var på hennes soffa han sovit på natten han försvann och han hade hennes telefon nummer och han hade stämt träff med henne tills han åker tillbaka till jobbet.
han har alltså ljugit mig rakt upp i ansiktet…
till saken hör oxå att det senaste året har han dragit sig undan, vill åka i väg själv utan mig överallt och när han är hemma är han bara sur jag har även kommit på honom att ljuga om andra saker.
är det fel av mig att bli upprörd över detta? är det fel av mig att inte vilja att han träffar henne? eller överdriver jag?
ledsen att det blev så mycket text men jag känner mig helt förstörd…
Om jag hade varit i ett förhållande nu, så kan jag säga att jag skulle reagerat precis på samma sätt som du om tjejen i fråga var ute och hamnade hemma hos någon kille, och sedan ljuger för mig om det.
Så jag tycker absolut inte att det är fel att du blir upprörd. Tycker inte heller att det är fel att du berättar att du mår dåligt av det, och helst inte vill att han träffar henne mer, eftersom du blir att må ännu sämre då.
// David
Ett hem utan katt är bara ett hus...
tack tack tack
fan vad skönt det känns att veta att någon mer tycker så. har som sagt ingen som jag kan prata med så då börjar tankarna istället fara i huvudet så till slut vet man inte reiktigt hur stort det var när det började.
han påstår att han träffat den här tjejjen 3 ggr men jag vet inte vad jag ska tro längre. känns så jävla jobbigt när människan som man litar på til 100 000% sitter och ljuger en rakt upp i ansiktet
Även jag hade blivit riktigt upprörd. Smålögnerna kanske tom hade fått mig att tappa tilliten till den grad att ett fortsatt förhållande var omöjligt.
Jag kan inte råda till mer än att försöka prata ut med honom, prata ut på riktigt. Det är svårt, men det är nog det "rätta" då kan ni även kanske komma fram till hur ni ska hantera detta.
Lycka till!
Paulina
har försökt att prata med honom om just det här med tillit och tom gått så långt att jag bett honom att ge mig orsaker till att lita på honom och varje gång han lovat att göra det så har han svikit mig.
känns bara som att jag tjatar för döva öron och ju mer jag måste tjata ju mer känner jag mig som en självplågare för det blir ju inte annorlunda.
men jag säger som kvinnorna i misshandelsförhållanden jag kan inte lämna honom för jag älskar honom mer än livet självt jag önskar bara att han oxå gjorde det.
men det känns fruktansvärt skönt att veta att det inte är jag som överdriver det ger mig lite mer styrka att kämpa
Det är helt naturligt att bli upprörd och sårad över detta.
Men kan ni inte prata ut om detta, så verkar det som tilliten i ert förhållande är på väg till minussidan.
Du säger själv att han sviker dig gång på gång och att du inte kan lita på honom längre.
Min fråga till dig blir; Vill du ha det så här?
nej jag vill absolut inte ha det såhär jag vill ha det som allt var förr mellan oss och jag tror det är den tiden jag hela tiden hoppas att den ska komma tillbaka.
sen blir allt så fel oxå eftersom han jobbar utomlands och inte är hemma så lång tid åt gången så det känns som om man aldrig hinner prata ut ordentligt för att försöka diskutera på telefonen blir ju liksom aldrig bra.
nu blir han borta i en månad sen kommer han vara hemma på obestämd tid, har inte bestämt mig för om han ska få en sista chans eftersom vi kanske kan reda ut det under den tiden han är hemma
det absolut värsta är att jag blir så svartsjuk och paranoid och känner mig så bortglömd på något sätt eftersom jag inte kände mig riktigt stabil innan allt detta hände…
jag vet helt enkelt inte…
Starta ny diskussion