trött och blir tröttare.
är egentligen så trött på att skriva negativa saker men jag bara måste få ur mig allt…
inatt bråkade jag med sambon… över telefonen… börjar utveckla en skräck för att prata i telefonen. dessutom känns det fullkomlig meningslöst att tro att man kan lösa någonting när personen man bråkar med är 100 mil bort men detta fenomen har tyvärr varit återkommande en tid nu. antagligen för att jag har en rejäl svacka men skitsamma det är iaf meningslöst.
för att återgå till ämnet så slutade det hela med att han la på luren i örat på mig och stängde av mobilen vilket resulterade i att jag fick ångest, började hyperventilera vilket utvecklades till ett astma anfall… och min sambo som vanligtvis hjälper till att coacha mig när jag får det svarar inte i telefonen… PANIK!!
som tur är så bor min mamma inte så långt ifrån mig så hon fick komma springandes kl 01,30 hem till mig för att berätta för mig hur jag skulle göra för att få luft.
tänk om man kunde få må bra en HEL dag! har haft varannan dag nu ett tag som dagarna har varit helt ok, har mått ganska bra och tom haft roliga dagar men kvällana går alltid käpprätt åt h*lvete.
Det värsta är att jag har egentligen ingen som jag kan prata med. när jag flyttade till landet så visade det sig hur många riktiga vänner jag hade, alltså noll. min mamma mår själv inte särskilt bra, vi kan prata om värk men inte om "psykiska" problem om man säger så och min sambo säger att han orkar inte axla alla mina känslor och problem… men jag är fruktansvärt glad att jag har hittat hit där man kan ventilera lite och få stöd från dem som förstår då behöver man iaf inte stänga allt inom sig
vill bara sova gott…
är till råga på det oxå alltid hungrig något som jag hller på att bli galen över. f*n vilken dålig j*vla vecka AARRGGHH!!!!
så nu är jag klar tror jag
Det ska du ha stort tack för
Känner igen det där du säger om att få ha en hel dag. En i månaden räcker, men man blir lätt pessimistisk och tänker "jahapp, vad ska gå fel nu då?" när det väl är bra.
Relationsproblem gör inte måendet bättre heller. Usch, lider med dig, det är inte roligt på en fläck! Personligen så tycker jag inte att en sambo/kille/tjej/maka/make ska behöva axla ens problem, men att lyssna är inte att axla, lyssnandet borde finnas där. Iaf värdesätter jag det.
Hoppas det löser sig och att du får känna dig mindre trött, för det tär en hel del på en med!
Paulina
Ja, jag kan inte heller komma med så många råd just nu. Men du ska veta att du inte är ensam. Jag är så trött på att jämt vara trött. Det är åratal sedan jag kände mig pigg. Du skrev att du egentligen inte har någon att prata med. Tror du inte att det skulle vara bra för dig att tala med en psykolog? Självklart så finns vi härinne och kan stötta dig, men ibland behövs proffisionellt stöd, om du inte redan har det?
Hoppas det blir bättre snart och att du blir sams med din pojkvän.
kram isa
tack för alla värmande ord känns alltid skönt att bli förstådd
#4 jag förstår inte heller det här med att "axla problem" för det är ju liksom inte som att jag kräver att han ska försöka trolla och fixa allt utan jag vill, som du säger, bara att han ska lyssna men det är tydligen för jobbigt… man känner sig ju liksom lite som en börda när man får höra det…
#5 har gått till olika psykologer sen jag var 15 men det har alltid varit så att antingen är de likgiltiga, förstår inte eller så stämmer helt enkelt inte kemin mellan oss och då mår man bara ännu sämre 
håller tummarna för en bråkfri natt

#6 Usch ja, psykologer där det inte stämmer emellan en är jobbigt! Har råkat ut för tre mindre bra psykologer så nu undrar jag om inte felet är hos mig… Alla dessa tre kan väl inte vara dåliga?
"You just have to belive…"
#7
du har nog råkat ut för samma fenomen som mig, att personkemin inte stämmer. jag tycker iallfall att den här människan som jag ska söka hjälp hos, som ska få veta mina innersta undangömda känslor, den människan känner jag att jag måste känne tillit för men stämmer inte personkemin så är det lönlöst. nu vet ju egentligen inte jag något varken om dig eller dina psykologer du har varit hos men det kan ju vara som så att det varken ligger fel hos dom eller dig utan det stämde inte helt enkelt.
Känner igen det där med dåliga psykologer. Jag saknar min kurator som jag hade. Personkemin stämde perfekt! Dessvärre har hon gått i pension nu. Den jag har nu sitter alltid och gäspar och tittar på klockan. Hon kommer aldrig med några goda råd.För hon anser att det är jag själv som ska lösa problemen, och visst är det så, men jag går ju till henne för att få råd…………….

#8 Det där har du nog rätt i, att det helt enkelt inte stämde mellan mig och psykologerna.
Personkemi är rätt viktigt när det kommer till sånt här.
"You just have to belive…"
#9 förstår inte hur man som rådgivare kan vara så fruktansvärt respektlös

#11 Vissa borde inte få ha det jobbet de har helt enkelt.
Har råkat ut för en som upprepade gånger försökte ringa mig trots att jag sökte hjälp för telefonfobi…. och den sista vägrade läsa ett brev för det stod inte hennes namn på det. Först när jag frågade om en penna och hennes namn för att skriva dit det som hon läste brevet.
"You just have to belive…"
Hmm, jag stötte på en sån psykiatriker förra veckan. Det han sa till mig gjorde att jag tappade talförmågan fullständigt.
Tack och lov så ringde mitt PO dit så jag fick en annan läkare. Den dumme läkaren hade visst opponerat sig ang detta och ville träffa mig, men det vågar jag inte. Jag blev jätteskraj för honom
När man söker hjälp så betyder det ju oftast att det (vad man nu söker för) är så jobbigt att man inte kan hantera det själv, fattar inte hur det kan vara ok att som psykiatriker motarbeta sin patient som att ringa till någon med telefonfobi. börjar fundera om de fått sin licens ur cornflakes paketet. man tycker ju iallafall att dom borde ha någon slags medmänsklighet eller iaf lite logik
Vissa läkare föds visst utan medkänsla. Man tror ju att läkare tar ett sådant yrke för att de vill hjälpa människor som har det svårt, att de har medkänsla och förståelse.
De som är dumma har väl utbildat sig bara för lönens skull och inte av empatiska själ kanske 