Ensam
Var tvungen att bryta med mina föräldrar för ett tag sedan. När jag mår dåligt fungerar vår relation inte alls. De förstår inte, och letar efter "logiska" förklaringar till att jag mår dåligt och kräver att jag ska göra allt de säger så ska allt bli bra. Vi hamnar i samma destruktiva och förtryckande relation som när jag var liten.
Ett ex.:göra mig av med djuren som kostar pengar vilket leder till en dålig ekonomi, vilket i sin tur leder till att jag mår dåligt enligt dom. De förstår inte att djuren är min tröst och livboj.
Min syster har brutit kontakten med mig nu. Jag bad om ett lån på 700 kr som fattades för att jag skulle kunna lösa ut mina katter från katthotellet där de varit när jag var inlagd. Hon tvärnekade, och en vecka senare åkte hennes familj till grekland och bjöd med dotterns pojkvän, betalade för allt. Jag fick hjälp av diakonen.
Är ledsen för att min syster inte hört av sig till mig på två månader, fick svaret; har du hört av dig till mig då? Jag sa att jag har mått väldigt dåligt den här sommaren, och fick till svar att "tror du livet är så enkelt för alla andra människor då". Vi har aldrig haft en bra kontakt, men nu är jag utesluten från grillkvällar, middagar och allt.
Min syster sa att nu tänker hon inte höra av sig mer, utan när jag kommit på hur vi ska få en bättre relation så får jag höra av mig själv.
Har tre vänner som verkligen ställt upp för mig, ibland är blod inte tjockare än vatten. Nu är en av mina vänner i en riktig svacka, och jag mår jättedåligt över att inte kunna hjälpa henne.
Min andra vän är bortrest, och min tredje har dragit sig undan, tycker väl att tar det aldrig slut någon gång.
Är just nu alldeles ensam. Har svårt att gå ut. Går ett varv runt hyreshuset fyra ggr om dagen med hundarna, och när jag kliver in genom dörren igen känns det som att tiden står stilla.
Städar maniskt varje morgon, för att allt ska se välordnat ut ifall jag inte skulle orka längre.
Det låter som du har en jättejobbig situation.
Tror att du gjorde att bra beslut när du valde att bryta kontakten med dina föräldrar. När det hela tiden bara tar på krafterna och energin att hålla kontakt, och de ändå inte förstår, så kan det vara skönast att gå vidare med sitt eget.
Jobbigt när dina vänner är borta och mår dåligt också. Förstår att du känner sig ensam och instängd, och att tiden står still.
Finns det något du kan göra för att få tiden att gå lite? Det här standardrådet som står mig upp i halsen; Någon förening du kan tänkas gå med i (ja, jag gillar inte den meningen, men ibland kanske den passar på någon). För mig är katterna ett oerhört sällskap, kan ta och bada dem, tar några timmar och är en trevlig sysselsättning. Städa går också bra, men skulle inte orka med att göra det varje dag.
Hur är det, gillar du att titta på tv? Finns en hel del bra program, åtminstone på kanaler som Kunskapskanalen. Jag har National Geografic Chanel, den är oerhört intressant. Plus ett gäng dvd-filmer som ofta ställer upp.
// David
Ett hem utan katt är bara ett hus...
Blod ar verkligen inte tjockare an vatten i manga fall.. Min pojkvan har ocksa blivit utesluten fran sin familj for att han var "ett jobbigt barn" och for att han drabbades av depression och senare forsokte ta livet av sig. De forstod inte att det ar de som ar orsaken till att han mar som han mar i.o.m. att hans mamma ar drogmissbrukare och misshandlade honom och han syster, hans pappa slog honom och att han senare fick en styvmamma som inte ansag att han var hennes problem. De "orkade" inte ens hamta honom fran sjukhuset efter hans sjalvmordsforsok utan lat honom forbli hemlos (som han da varit i 6 ar redan). Han har ocksa tva nara vanner, men som valjer att blunda nar han mar daligt.
Jag raknar migsjalv som en otroligt nara van (ja, flickvan, men man maste ju vara vanner for att kunna ha en relation ocksa), men nar han sina svackor sa isolerar han sig och precis som du sa har han svart att ga ut om han inte maste och han ligger mest och stirrar in i vaggen nar han ar inomhus. Det ar da jattesvart att fa kontakt med honom, men ibland lyckas jag dra med honom ut, och aven om han kanske inte har jatteroligt, sa marks det att han tycker att det ar skont att komma ut bland folk och "kanna sig normal".
Jag vet inte vad det ar for svacka din van ar i, men kanske skulle ni kunna peppa varandra och hitta pa nagot att gora? Det kan ju racka med att bara ga och ta en kaffe pa stan eller ga och handla tillsammans. Eller forklara for vannen som dragit sig undan att din familj inte ar dar for dig och att det skulle vara skont om hon/han kunde hjalpa till och "dra igang" dig lite da och da? Och nar kommer din bortresta van hem? Kanske kan ni brevvaxla? Det ar kanske lite gammalmodigt, men jag tycker att det ar bade terapeutiskt och roligt att skriva och fa brev. Det blir nastan som att prata med manniskan 'pa riktigt'.
Annars sa finns det ju mer "vagade" grejjer att gora. Nar jag kanner mig otroligt ensam och overgiven och inbillar mig att jag inte har en enda manniska i hela varlden som vill umgas sa brukar jag ga pa krogen sjalv! Hur ensam och overgiven jag an kanner mig sa ar det alltid folk dar jag kanner, och som garna later mig satta mig vid deras bord! Da paminns man om att man inte ar sa ensam som man tror att man ar - utan att ensamheten ofta ar skapad av en sjalv!
Annars sa kanske det ar dags att skaffa sig en hobby? Jag tog upp burlesk-dans (kvallskurs) och vattengympa och kande mig otroligt mycket piggare och gladare efter det :)
// Amanda
Du har ju dina hundar! Börja göra längre promenader där andra går med sina hundar. Kanske hittar du någon som du kan stämma träff med varje dag så ni kan gå tillsammans.
(Har själv fått vänner genom hund. Passade en väns hund i Tyskland för några år sedan och genom den hunden har jag nu 2 väninnor där.)
Far ej fortare fram än din skyddsängel flyger!
Tack alla för era svar, det värmer.
Har svårt för att titta på teve, tyvärr. Tappar tråden hela tiden och tänker plötsligt på annat. Likadant med läsning. Har verkligen försökt.
Är inte någon föreningsmänniska direkt, brukar tycka om att göra saker med en eller ett par vänner. Förmår mig inte att ta mig ner på stan nu, det vänder sig i magen bara av att gå och handla mat. Kylen är i princip tom, ska försöka handla imorgon.
Min vän som är i en svacka orkar inte umgås för närvarande, hon sa att hon hör av sig när hon orkar, får lov att respektera det.
Krogen har jag inte varit på de senaste fem åren, känns f.n lika främmande som att åka till rymden.
Jag har mina hundar-tack och lov! Får ångest bara av att gå utanför dörren, och går omvägar för att slippa möta andra hundägare.Har också fyra katter att älska.
Sitter och kladdar på ett A4-block vart jag skulle önska att mina djur får ta vägen sen.
Starta ny diskussion