Prata med din kontakt inom psykiatrin, så kan de säkert tillsammans med socialen fundera på något. Om du inte träffar en kurator är det möjligt att din kontakt på psykiatrin ber en kurator att hjälpa till också, eftersom de brukar vara insatta i vad som går att ordna, och vem som kan hjälpa till.

Jo, ska ju prata om det med min psykolog på onsdag men vill hellst ha lite koll på om det finns någon chans alls innan så jag inte sitter där och blir helt besviken om det säger att de inte kan göra något…

När allt sket sig mellan min dotter o mig så fick hon först bo i jourhem 1 månad o sedan bodde hon hos mina föräldrar i 1 år, nu är vi hur sams som helst.

Har du inga andra anhöriga som du kan få bo hos ett tag, ibland kan det hjälpa att bryta kontakten ett tag o få lite perspektiv på saker.

Psyk tillsammans med soc borde kunna hjälpa dig till ett eget boende annars. Där jag bor finns det en lösning att man bor i en egen lägenhet men det finns personal som ser till en, bla att man tar sin medicin och annat man kan behöva hjälp med att strukturera. Många av de som bor där har inte jobb utan lever på bidrag.

Ingen i min familj är spec förtjust i mig då jag "är som jag är" och det inte passar in… Samt att det inte finns någon familjemedlem jag kan bo hos utan att all ångest blir ännu värre.

Men vi får se vad psykologen säger imorgon och om hon kan hjälpa..

Med risk för upprepning (inte mer än skummat tråden). Jag fick hjälp av soc som hade kontakt med min läkaree och psykolog och mycket tack vare de senares påtryckningar så fick jag hjälp att få ett eget boende. Jag blev inte ens utkastad, men de bedömde att jag för min hälsas skull inte skulle bo hemma.

Hoppas det löser sig!

#5 Min psykolog och jag har redan småpratat om att jag inte kommer bli bättre här, lika så jag och min gamla kurator och det vet min nuvarande psykolog. Det plus att hela tiden få höra att jag snart inte är välkommen hit nå mer borde väll få soc att inse att jag inte kan stanna här resten av livet?

Tråkigt att din familj beter sig så, jag vet inte vad jag skulle gjort om jag inte haft mina föräldrar, trots att bägge är gamla så har de tagit hand om både min dotter samt min brors dotter under en längre tid o dessutom samtidigt. Men de sa på soc att de önskade att fler barn hade en morfar o mormor som ställde upp lika mkt som de gjorde o fortfarande gör.

Hoppas du får hjälp snart och du får en bättre situation.

#7 Mina morföräldrar skulle nog ställa upp om de var tvugna men då de inte har en aning om hur jag är eller vad jag behöver skulle det inte funka. Jag kan inte hålla tider, vara sällskaplig flera timmar om dagen, automatiskt veta vad folk tycker att jag ska göra och andra sådanna saker som de tycker är självklara. Jag kan utan problem sitta flera dagar i rad i mitt rum så länge jag har en bok och datorn, då är jag nöjd tills jag plötsligt får för mig att träffa en kompis för då åker jag. Inget sådant är acceptabelt i min släkt då allt ska vara planerat, alla ska veta om allt och allas scheman ska fungera med allas så alla kan sitta i vardagsrummet ihop och prata minst 4 timmar om dagen.

Oj det lät som en jobbig situation. Men är det inte just rutiner du behöver (även om de du beskriver känns som en klar överdrift) för o fungera, så är det för min dotter iaf. Men sen får man ju vara flexibel om hon har skov…men hon är ju mest utåtagerande, visst sitter hon på rummet o med datorn men inte i flera dagar.

På bup där vi bor har de på försökt haft en grupp där bipolära tjejer får träffa likasinnade dels för att de ska få lite mer kunskap om sin situation i grupp men även för att de ska se att de inte är ensamma och kunna hitta kompisar. Det fungerade jättebra även vi vuxna fick gå i en egen grupp o prata där fick man verkligen förståelse hur olika de fungerar men samtidigt har samma grundproblem.

Jo, behöver rutin men även flera timmar för mig själv varje dag då jag kan sitta och och spela eller bara vara. Hos oss är inte det acceptablet, är bara mor som låtit mig ha det så i hela släkten för alla andra ska helst sitta bredvid en konstant. Men dock bråkar mor och jag för mycket om annat för att det ska fungera för mig att bo och må bra här…

Men jag är 19 och har än så länge bara diagnosen deprimerad även om min psykolog är säker på att det är nå mer men hon vet inte vad än. Vet inte riktigt hur saker och ting går till då :/

Du kan beskriva väldigt bra din situation i skrivform.

(mitt förslag är att du skriver ut det och tag med imorgon, det blir tydligare då)

Hoppas du har bra psykolog och att du får tryggt boende och kan bli självständig så småningom.

De problem du o din mamma har känns väldigt bekanta för mig, precis så var det för min dotter o mig när det var jobbigt…Men vi är ju bara hon o jag så det fanns ju inga andra runtomkring hemma.

Håller tummarna för dig imorrn o stå på dig du har rätt att få hjälp ur din situation.

#12 Tack, men kommer ta mig sådan tid att skriva ett brev (blir alltid så när jag ska koncentera mig på det jag ska skriva) så har istället gjort en kom-ihåg-lista.

#12 Är bara mor och jag här med förutom när hennes man kommer förbi, men då går jag oftast till ett annat rum eller till och med ut ur lägenheten… Tål inte människan men ingen verkar fatta det -_-''

Man kan inte gilla alla det är en rättighet tavar

Har märkt det jag med ^^'' vi verkligen avskyr varandra, men alla i familjen verkar ha förstått att han avskyr mig (han flytta för han stod inte ut med mig) men då ingen vill se att jag avskyr honom minst lika mycket måste jag stå ut med att han går runt här hos oss. Äter upp maten och de saker jag själv köppt, använder mina saker som tex datorn och liknande. Sen att man inte ens får veta att han sitter i vardagsrummet när man vaknar på morgonen och ska på toa i bara nattlinne och trosor är inte heller så trevligt

Hoppas du får lite glädje av att veta att det finns lösningar, kunde min dotter o jag lösa våra "enorma" problem som vi tyckte då klarar säkert du o din mamma er igenom era oxå….håller tummarna för det…..ingen på soc trodde att jag o min dotter nånsin skulle kunna mötas o bli sams men så fel de hade med rätt stöttning, mediciner o terapi så går det mesta o lösa……o du idioter till karlar som mammor släpar hem blir genomskådade förr eller senare vi ser dom bara med lite rosa skimmer  emellanåt

Hoppas med att hennes rosa skimmer ska försvinna snart, dels för hennes egen skull men även för att jag ska ha lättare att klara av henne… Men är lite tveksamt då de varit gifta i säkert en 5-7 år nu -_-'' Men men.. Vi får se hur det går imorgon, en kompis till mig ska gå dit med mig så det är säkert att jag inte slinker ur i sista sek.. Har en förmåga att göra det med samtal på psyk

En del vaknar senare än andra tyvärr

Var på psyk idag iaf, de sa tyvärr att det kan bli väldigt svårt att hitta eget boende till mig eftersom soc och komunen jag bor i inte riktigt kommer överens på denna plan -_-'' Men hon ska prata med sin kollega som även är min arbetsterapeft (ska troligen börja arbetsträna i höst/vinter) och se om det finns något de kan göra för att hjälpa mig. Får jag stöd från soc kanske jag iaf kan få en 2ahands-lägenhet och det är ju defenitivt bättre än inget :)