Hmmm, jag känner igen det där. jag är lixom precis likadan och jag är gammal

*nickar instämmande*

Känner framförallt igen det där med leksaksaffären. Lika om jag är iväg och handlar, småbröd osv, och det blir en enda kvar efter att jag tagit det jag egentligen skulle. Får också lite känslor av "varför dög inte jag", så då blir det ofta en med hem…

Känner också igen lite av det där. Jag vill helst äta saker i jämna nummer så det inte kan bli ett udda som kommer utanför.

#2

det är precis så. och så köper man den där sista ensamna ex bullen och sätter sig hemma och fikar och blir jättemätt och orkar inte äta upp den sista och då börjar allt på nytt igen. kan sitta och tjata på min sambo i timmar att äta upp den där bullen och gör han inte det kan jag ha skuldkänslor i timmar. men jag har aldrig vågat berätta detta för min sambo eller någon annan, är rädd för att bli utskrattad…

men det var skönt att dela det med någon och veta att vi är fler.

har ni berättat om detta för någon? om ni har det vad fick ni för reaktion?

#4

Nä, tror inte att jag berättat det för någon vad jag kan minnas. Har nog inte vågat det, he he he. Så du var riktigt modig och fick oss andra att hänga på

Det enda jag berättat som säkert många tycker är jättefånigt är att jag räddar getingar och flugor och myror m.m som hamnat i ett glas med vätska. Lever de så plockar jag upp dom och blåser dom torra så de kan flyga igen.

#3. Oja! Allt jag handlar är ofta i jämna antal. Kom på mig själv med det för något år sedan. 2 flaskor juice, eller 4. Aldrig 3, förutom då det bara finns tre, och jag inte kan lämna den tredje flaskan ensam.

#4. Jepp, bullen måste ätas upp också, så frukosten eller kvällsmackan kan bli väldigt mättande.

Har vad jag vet inte berättat det för någon. Hur skulle man formulera det så att någon som inte har samma tankar skulle förstå?

För en gångs skull något som jag inte lider av!

Men jag förstår att det måste vara jobbigt att ha det tvånget!

Jag tyckte ni beskrev det väldigt bra så jag tror att andra förstår er!

Själv har jag visst tvång av symmetri, men bara i en del situationer!

Någon av er som känner igen det?

#7 Menar du att allt måste ligga perfekt på skrivbordet typ?

jag vet inte om det kanske är lättare att berätta om sånna här knasiga tvång (får man kalla det så?) såhär på ett forum än det är att berätta det för sina nära och kära.

även om jag har fått ur mig allt här så är jag ändå livrädd för att berätta det för typ mina föräldrar eller min sambo

skumt egentligen hur modig man blir så länge ingen vet vem man är… fast då behöver man ju aldrig egentligen stå till svars för något

Med erfarenhet i bakfickan så är det bättre att berätta såna här skumma saker för de som kan förstå. Det är näst intill omöjligt att få "normala" att förstå tyvärr

-"Jo, det är så här att jag kan inte lämna en ensam bulle kvar när jag handlat, utan måste köpa en extra, som jag sedan måste äta upp när jag kommer hem, dessutom kan jag inte köpa 3 flaskor juice, utan det måste bli antingen 2 eller 4."

Undra hur reaktionen skulle bli… Någon som skrattar gått, tills de förstår att det är sant, och man blir idiotförklarad?

# Njae, inte nödvändigtvis.

Men, ta tex i fönstret så måste jag ha blomkrukor på ett särskilt sätt för att bli nöjd.

Prydnadssaker likaså. Inte alltid estetiskt tilltalande, men viktigt för mig.

Naturliga ögonbryn får se ut hur som helst men noppras de måste de vara symmetriska osv!

För att använda dina ord Bromelia, "knasiga tvång" finns ju ingen relevans i dem oftast, ändå känns det så viktigt!

#12 Då fattar ja hur du menar Melissen. När det gäller just såna saker som du skrev om så är jag i stort sett likadan

Hihi.. det är ju inte så ovanligt att vi är lika!

#14 Nä, det är ju sant

#11

när du skrev det så sammanfattat så började jag faktiskt skratta själv för det är ju egentligen så fruktansvärt löjligt jag menar det är ju materiella ting som inte har några tankar eller känslor men det hjälps ju inte det är ju som det är.

men jag tror nog att jag håller mig till forumet här tillsvidare

minns inte så mycket från min barndom men jag kommer ihåg att när jag åt typ kola så kunde jag inte kasta pappret för kolan och pappret var ju kompisar så det gick ju inte.

kunde oxå spara godis som jag inte åt upp i typ 4 år ända tills mamma hittade mina gömmor och slängde allt och då grät jag i typ 1 timme och nästa gång jag fick godis så började jag om med en ny gömma

men har jag rätt i som tror att det är en blandning av tvångssyndrom och separationsångest?

#6 Just talet 3 är nog det enda udda talet som kan förkomma hos mig. Det är ett lyckotal så jag kanske faktiskt köpa tre saker, däremot sällan bara en sak eller fem saker.

3 och 7 är mina lyckotal

#16. Tror att det går under separationsångest. Känner så väl igen mig i vad du skriver. Vet inte hur mycket "värdelöst" jag samlat på mig, bara för att inte "såra" genom att slänga det.

Har för mig att det är rätt vanligt förekommande inom emotionell instabil personlighetsstörning (f.d. borderline)

David, men jag är ju precis likadan, är det kanske aspigt oxå då eller kan jag oxå ha EIP?

#12 Där vi också lika. "Var sak har sin plats" säger jag ofta. De karlar som jag bott med har blivit tokiga på mig. Jag är ingen perfektionist, men allting måste stå på sina bestämda ställen, annars blir jag inte lugn.

Men jag har inget tvångssyndrom. ( tror jag? ) Det var intressant att läsa om era "tvång", om ni kan förlåta mig, så var det lite roligt också. ( inget illa ment. )

Förlåt, det måste vara jättejobbigt. Fy så hemskt.

#11 En liten fråga: Om du står i affären och sedan upptäcker försent, att du inte har pengar så att det räcker till 2 eller 4 juiceflaskor ( vi låtsas att du egentligen bara behövde EN flaska ) , vad gör du då?

Är du så förberedd , så att du alltid ser till att ha pengar så att det räcker till att köpa jämna antal saker?Annars köper du inget alls?

#2 Om vi låtsas att din sambo inte är hemma, och du är jätte, jätte-mätt, du känner att du bara inte kan få ner mer bullar i magen för då kräks du. Vad gör du då? Tvingar du dig att äta upp den sista bullen i alla fall?

Det vore lite intressant att veta.

kram isa

Det är intressant det här tycker jag. Finns det någon som vet vad tvångssyndrom beror på ? Varför blir det så?

Jag vill också säga att det var modigt av er att berätta öppet om detta.

kram

Har för mig att tvångsydrom handlar om ett sätt att hantera sin ångest

#21 absolut även om det skulle ta hela natten annars skulle jag inte kunna sova för då skulle bullen ropa på mig.

så har jag en annan grej för mig, om jag sitter och äter en smörgås av vanligt skivat bröd så kan jag inte äta upp den sista tuggan för den har jag ju hållit i. sjukt jag vet men det är nog enda gången som jag kan kasta något utan skuldkänslor äter jag tup tekaka eller något annat bröd måste jag äta hela men det skivade brödet går bara inte.

#24 Ok. Vad jobbigt det måste vara. Det måste ju finnas massor med "tvång" flera gånger om dagen? fy vad jobbigt.

Hoppas det finns något sätt att lindra detta?

mvh isa

ibland har man ju bra dagar men oftast försöker jag att inte vara i närheten när saker måste kastas utan försöker överlåta det lite snyggt till min sambo, och så försöker jag att inte köpa skivat bröd. men det kan bli riktigt riktigt jobbigt att gå och handla.

det är egentligen ganska intressant att ingen, som ex min sambo, upptäcker sånt här, att man har ett tvång man måste göra. att man ändå kan dölja det så bra.

hur är det med dig citronmeliss finns det någon som känner till ditt "tvång"?

Ja, Bromelia min familj vet ju om att jag är lite "egen" och "grinig" med vissa saker om det inte blir på mitt sätt! 

Det lustiga är att jag själv egentligen aldrig har sett dem som tvång utan mer som en självklarhet.

Symmeterin ska finnas, vissa saker är en enhet för mig och jag har inte kunnat förstå varför andra väljer att inte ha kvar enheten, varför de inte ser den, när det är så uppenbart.

Att vissa klämmer mitt på kaviar eller tandkrämstuben är också helt ofattbart för mig.

Osymmetriska ostar, snett hyvlade.. Jag måste bara rätta till dem, även om jag inte är hemma.

jsg kan hålla med dig om detta med kaviar och tandkrämstuben samma sak med osten det ska bara vara så.

#27 . Jag är en mitt-på-klämmare. Men jag brukar rätta till det efteråt sedan. (och det kan jag göra hos andra också)

Osten är jag befriad ifrån, köper färdigskivade.

Jag är oxå allergisk mot tuber swomär klämda mitt på. Jag får spader av sånt eller om det blir skidbackar på osten

Skidbackar på osten är jobbigt, det kan jag hålla med om.  Undra varför egentligen…

Ingen ärdigskivad ost här inte!

Jag vill ha goda feta sorter, sådana som ofta inte finns "färdiggjorda"!

Håller med dig, citronmeliss!

hej igen.

nu har jag tänkt så det har knakat ända sedan jag fick reda på att jag inte är ensam med detta "knasiga" tvång och jag tror att jag har bestämt mig för att berätta för min sambo om detta… om jag vågar

så jag har tänkt mig följande senario: jag berättar om detta och inväntar reaktion, om reaktionen blir förståelse så kan jag pusta ut och vara lugn men om reaktionen blir ett asgarv eller en blick som säger "är du inte riktigt klok" så kan jag ju alltid säga "ha ha jag skojjade bara"

hmm… kanske inte riktigt genomtänkt men det är en början iallafall

Är absolut värt ett försök, och du verkar ha tänkt ut en bra "utväg" om det inte alls skulle fungera.

Fast så där är jag också, haha.

Bromelia, du är inte ensam! JAg kan aldrig låta en ensam sak stå på hyllan i butiken, nästan. Den gråter….. vill ha sällskap, så jag köper den!

Nu lyckades jag allt… Har beställt en skärmvägg för att skärma av lite i vardagsrummet. Av misstag la leverantören till exta stödben, avbeställde dem först, men fick dåligt samvete, så jag la till dem igen. Kändes som jag inte ville "såra" stödbenen.

Aj då… men det är ju alltid bra med extra stödben, det jobbigaste hade jag tyckt var om något av dem går sönder och måste slängas… 

Åh gud så befriande att höra att det finns fler som lider av detta urknasiga tvångsbeteende.

Jag har en knasig grej när jag dricker (ibland - det går i vågor precis som det övriga tvånget) och det är att jag måste dricka klunkar i jämna tal för då lägger de sig två och två i magen och ingen klunk behöver ligga ensam….jag har massa galna grejor för mig här hemma…..en annan grej: ovanför teven så har vi en tavellist med sex stycken ljuskoppar och det måste vara exakt avstånd mellan dessa, dvs två stycken får inte stå närmare varandra än de andra för då kan de andra bli avundssjuka

…kom att tänka på om detta faktiskt är känslor som vi själva är rädda att känna/uppleva och genom detta beteende så minimerar vi ångesten till relationen till dessa jobbiga känslor………..en tanke bara, kan vara helt galen..

Sen, i samband med detta, så berättade jag för min sambo om detta - han började skratta åt mig för han tycker att mina tvång är lite tokroliga emellanåt…..hans teori är att det kan vara nåt som heter animistiskt tänkande, dvs att barn betraktar föremål som levande varelser. Och att det inte har försvunnit på mig (oss) eller nåt i den stilen.

Det låter faktiskt väldigt logiskt det här med animistiskt tänkande, ska kika lite närmre på det tror jag.

Visst blir man lättad när man har ett sånt "knasigt" tvång och får reda på att man inte är ensam.

#41  Jag minns den gången jag anförtrodde mig åt en vän just om mina andra tvångsgrejor. Det visade sig ju att hon hade samma problem och det sluta med att vi skratta så mycket åt varandras tokigheter att vi stod dubbelvikta medans tårarna rann av skratt. Det var skönt!

#42 Kan tänka mig det, har inte vågat dela med mig av mitt "knas" än men jag försöker samla mod till mig att göra det. det måste vara befriande.

#43  Ja, det var väldigt befriande! Hon var den första som jag verkligen kunde berätta allt för. Det är väl kanske ca 10 år sen nu som jag sa det, men vi pratade och skrattade åt det senast häromdagen igen. Numera kan jag vara ganska öppen med det bland vänner och familj, annars så sköter jag det snyggt så ingen märker något

Ni, och jag, och Phoebe Buffay…

#45 ha ha stämmer så bra så

#45

Har precis kommit på mig själv med ett annat helt sjukt tvång. När jag äter popcorn måste jag äta halva skålen med kinapinnar, andra halvan äter jag med fingrarna. har inte tänkt på det förut bara för att jag alltid gjort det.

Oj, det var knepigt!

Jag kan inte äta med kinapinnar… det liksom bara går inte.

Också är det ju så pinsamt att öva när man sprätter åt alla håll.

Det kan inte jag heller flikkan!

Så jag måste erkänna att jag blev imponerad av Bromelias kunskaper även om det är ett tvång

Äta popcorn med kinapinnar, bara så där..

Skönt att veta att det inte bara är jag som inte kan sånt där, citronmeliss. Och popcorn till råga på allt.

Tycker popcorn kan vara svåra att äta med fingrarna.

Förresten, testa säg "packa popcorn i papp-kappsäck" och testa hur många gånger det går att säga rätt i rad. Jag vrickar tungan på första gången om jag ska säga det fort.

Är detta ett tvång flikkan, säger du det ofta?

Förlåt , jag kunde bara inte låta bli

Fick mig ett gott skratt

5 gånger bara.. skyller på medicinen

Ha Ha jag klarade det inte ens en gång

Jag tror det här med popcorn och kinapinnar började med att jag väldigt väldigt gärna ville lära mig äta med kinapinnar när jag var liten sen så har det utvecklats till att jag måste göra det varje gång jag äter popcorn men har inte tänkt på att jag ALLTID gör det försen ikväll.

När jag tänker ännu närmre på det så om sambon gör popcorn till mig så sitter alltid kinapinnarna i skålen när han ger den till mig så han har visst vant sig han oxå

Förstående man.. Beställer du måntro popcorn om ni går på kinakrogen?

Det hade jag nog gjort om jag kunnat  det konstiga är att jag äter ingenting annat med pinnar

Facinerande tvång.. (får man säga så?)

Absolut.

Idag var jag och handlade kläder, fy bubblan vad det var jobbigt. oftast så brukar jag kunna pricka in vilken storlek jag behöver på kläderna men tänkte idag för säkerhets skull prova kläderna innan jag köpte dem, och det skulle jag inte ha gjort…. Var tvungen att byta storlek på 2st tröjor oh sh*t vad det dånade i huvudet av skuldkänslor höll på att bryta ihop inne i affären tröjorna bara skrek efter mig men jag stod på mig och köpte bara tröjorna i rätt storlek, jag har fortfarande inte blivit helt återställd känner jag för jag får tårar i ögonen nu när jag skriver.

så blir jag så arg på mig själv för då tänker jag "hallå är du dum eller det är ju BARA kläder" men det hjälps inte de skriker ändå efter mig, hoppas någon köpte dem sen annars hänger de där i affären i mörkret… jobbigt jobbigt

Känner igen mig lite i det ni skriver!  Kan bli lite konstig om vi säger så här: Om det bara finns två mjukisdjur i en hylla av samma sort så kan inte jag ta det ena mjukisdjret då den andra blir själv och kanske inte vill vara med dom andra mjukisarna i hyllan..  Men det är ju bara som jag tänker… Sen att jag tvättar händerna sjuttio elva gånger om dagen är en annan femma

#59 Jag trodde jag hade känsligt samvete, men där ligger jag i lä!

Jag drar åt erat håll jag med=) Mjukdjur ska jag inte ens titta på, framförallt inte sånna med stora ledsna ögon. Hua… får så dåligt samvete när jag inte tar med dom hem. Eller dilemmat hemma med vilka mjukdjur som ska få sova i sängen…

att överge något man redanv alt är svårt, ska jag ha en tröja på mig, sätter på den och sen ångrar mig, tar av den och tar en ny så slutar det nästan alltid med att jag tar den första för jag känner mig elak som ratat den.

När jag var liten, ca 4-5 år, så fick jag ett gosedjur av min farmor, det var en hund som jag tror föreställer en Basset…hur som helst så är hans ögon sååå sorgsna och det gör ont i mig när jag ser in i dom. Han är så ledsen, det är jag tvärsäker på (ja, jag vet att det är ett gosedjur) Det är den enda som jag sparat under alla år eftersom dom andra hade råttorna gnagit sönder…och när jag hittade dom i det skicket så blev jag helt förkrossad - tänk själv och bli biten till döds!! Hur som helst så kommer jag aldrig att göra mig av med den ledsna hunden.

har nog att göra med att man känt sig illa behandlad (som barn) o att man lägger de känslor man hade själv i bullen eller kramdjurets ögon antar jag.

#64 fast.. det tror jag inte, jag har inte blivit illa behandlad. Tror inte det är så enkelt som att det alltid är barndomen som spökar. Säkert är det så för vissa men inte för alla.

ja jag kan ju tycka synd om en ensam burk sardiner…….

Det kan inte jag

#64 jag har inte heller blivit illa behandlad när jag var liten

Inte jag heller. Man kan få problem här i livet ändå. Jag hade en underbar barndom.Men det är klart att det finns dom som haft hemska barndomar de stackarna.

Har just läst hela den här tråden… intressant, vet ni att det här snuddar vid siffermagi och Nash's teorier om jämvikt? Människan är sån att hon är ute efter balans. Hos känsliga individer gissar jag att strävan efter balans kan gå till överdrift, särskilt om samma individ kanske har en ångestproblematik i botten.

Själv gillar jag inte tal som inte är delbara med två! Och jag har just blivit av med 1 mugg av mina 6 stycken, och 1 glas av 8 st, skitirriterande. För 5 och 7 är inte delbart med två! Jag måste återställa balansen, men inte 17 kan jag köpa en ny förpackning med 8 st glas, då får jag 15 st och det är inte delbart med två. Varför får man inte köpa lösglas?????

Jag är 170 cm lång och det gillar jag, är född 1964, det gillar jag också. Har stl 42 i skor. Toppen :-).

Kan tänka mig att den yttersta och värsta tänkbara varianten av detta syndrom skulle vara om någon stackars djävel inte kan leva med sig själv för att det bara finns en enda "jag". Inte delbart som #70 sa.

Hoppas ingen någonsin råkar ut för det.

Har själv problem med just disken. Jag tycker synd om särskilt de små skedarna. Jag kan inte diska bara en så att den står själv, har hänt faktiskt att jag tagit upp en stor sked ur lådan som då ska föreställa en vuxen som följer med bebis-skeden. Hahaha.

pernilla,så gulligt……

Tänk om jag skulle göra så…för varje liten tesked i maskinen så skulle en stor få följa med…

Fan så trist…

född 51, 169 lång väger 63 kg skonummer 41

Själv är jag vansinnigt förtjust i udda nummer. Helst ska det vara primtal.

Jag har inte haft som du, men däremot städnoja och att jag möblerade om ofta. Jag har speciellt svårt för skitiga golv. Men det har blivit bättre med åren.

Men golven spökar fortfarande :o)