Mest rädd för? Vet faktiskt inte. Jag är rädd för så många saker. Kanske ska säga män då

Jag är mest rädd för ensamhet. Inte att vara ensam hemma eller att bara umgås med m ig själv. Utan snarare att bli lämnad av alla, att jag inte ska ha någon som ger mig stöd eller finns där då det behövs. Jag behöver kärlek.

Allra mest rädd för att bli lämnad, bli övergiven… För det har jag blivit flera gånger som liten… Och jag får ångestsnörning i halsn så fort jag tänker på att bli lämnad…

Det jag är mest är att bli så där gammal så att man bara ligger på ett hem.

Jag är mest rädd för att vara där jag är idag. Det skrämmer mig mest av allt. Idag är jag utan kompisar, en familj som alla mår dåligt och som jag inte törs be om hjälp och stöd. Jag jagar psykiatrin och har gjort länge nu utan att få någon hjälp. Är deprimerad och utbränd med panikångestattacker och GAD och mitt förflutna kommer ikapp mig.

Jag är alltså rädd för att må dåligt utan något riktigt stöd.

Nej förresten, jag är mest av allt rädd att det ska vara såhär hela mitt liv.

jag äe mest rädd för att den trygghet o ändå välfungrande liv jag lever nu ska slås undan! jag har sjukbidarag o det har jag för fibromyalgin. men så osäkert det blivit nu för tiden med  FK:s inställning till fibro, så är jag rädd för att dom ska dra bort det ekonomiska stöd jag har just nu. skulle vara katastrof. vet ju att jag inte orkar arbeta som normalt. det har jag ju prövat så det är då  inget att  tvivla på.

o så har jag ju fått skuldsaneringen! o skulle min enda inkomst då försvinna! då kommer ju den trygghet som jag nu vet mig ha, att varje månad kunna betala på denna skuldsanering. det skulle ju då kunna raseras helt!

detta skrämmer mig. men försöker att blokera dessa tankar, förstås…

Jag är mest rädd för att bli av med jobbet, samtidigt som jag verkligen inte alls vill vara kvar där, då jag vantrivs.. men har jag ingen inkomst, kan jag inte behålla lägenheten och inte Banditen, och de två sakerna gör att jag lever idag, hade jag inte flyttat och hade inte banditen kommit till mig så hade jag nog deppat ihop totalt och avslutat mitt jordeliv :(

Ojdå…det skulle visst vara med bara en mening.

Jag är mest rädd för att jag ska ta livet av mig, det enda som funnits i mina tankar den sista tiden. Alla förberedelser är gjorda, brev till barnen, en "hanged mans knot", storstädat.

Jag är mest rädd för att bli lämnad ensam.

#7  Vem är banditen?

#8 Om man är deprimerad kan man svartmåla sin tillvaro mer är den faktiskt är!? Jävligt dum kommentar från en person som själv är deprimerad! Men det kan nog ligga något i det!??

En fråga till er som är rädda för ett vara eller bli ensama: Vad händer när ni söker kontakt med dem ni inte vill bli övergivna av?

Jag tror att rädslan för att bli ensam ibland kan bli så kvävande att den man är orolig att förlora känner sig så kvävd att det blir kaos av det hela. Har gjort det någon gång, och försöker verkligen lägga band på just den oron, så jag inte kväver något betydelsefullt för mig igen.

Men visst, ett av mina största orosmoln är just att vara ensam.

Jag är mest rädd för att fastna.

Usch ja! Cellskräck har jag också!

#11 och #12. Jag vet att man inte får kväva och skrämma en person bara för att den är viktig för en. Och när det gäller min partner, så visst söker jag kontakt, men jag är inte påträngade, kräver inte att han ska försäkra mig sin tillgivenhet hela tiden. Jag försöker resonera vettigt och lita på det han säger och gör. Om han inte vill vara med mig längre, måste det isåfall komma från hans egen mun… och sådana ord har jag ännu inte hört…

Men både mamma och pappa har på sätt och vis övergivit mig när jag var barn / tonåring. Mamma genom att sluta vara mamma till mig och istället kräva min hjälp med att passa småsyskonen, hjälpa till hemma, sitta barnvakt, osv när hon o pappa hade skilt sig, o dessutom göra sig blind och döv för mina behov. Pappa genom att lämna stan när jag var 16, och bosätta sig 60 mil därifrån, i sin födelseby, vid en tidpunkt när jag behövde honom mkt, och istället blev jag helt utlämnad till mamma… Min skräck för att bli lämnad kommer alldeles tydligt härifrån…

#11 min iller

jag är´rädd för att bli helt lämnad ensam, att aldrig mer ha några vänner och att min värk och mitt psykiska mående ska bli värre

…min rädsla är att jag ska leva länge….

#18 Oj, det var dystert!

Jag var på sjukhuset idag och såg till min mamma. Hon pratar om att hon inte har någon att leka med, och inga leksaker. Det gör förbannat ont i mej att höra. Jag är skiträdd för att bli gammal och ensam. Jag kanske inbillar mej, men gamla människor verkar så mycket mer hjälplösa än andra när de är ensamma.

Ser man ett ensamt barn kan man trösta sej med att många framgångsrika människor var ensamma som barn, att det finns möjligheter. Likadant med ensamma vuxna, det finns chanser att mönstret bryts. Men när det gäller människor som är gamla så ser jag inga möjligheter. Det skrämmer mej.

#19  just så..man lever länge…och blir gammal och ensam…inget att se fram emot direkt tycker jag…

Fibro, det finns väl en chans att det inte blir så! I vilket fall, inget att göra åt det mer än att leva sitt liv  - nu.

Är jag hemsk som säger att jag inte kan komma på något jag är rädd för. Lever så gott i den glasbubbla jag har runt mej så att inget ont kan komma in.

Vilken glasbubbla har du? Piller? Eller har du skärmat av dig psykiskt?

Jag är inte rädd för nåt..eller jo föresten; att prata

Har bara skärmat av mej.

Försöker att inte umgås med folk och måste jag det, t.ex träffa vänner blir jag helt slut. Har bara 4 st här och eftersom jag är borta från Sverige ca 8-9 mån om året blir det ganska intensivt när jag träffar dom.

Har 2 st i Tyskland och dom träffar jag bara på upp-och nedfärd till Iberiska halvön.

Tycker det är mycket lättare att bara ha kontakt över nätet.

Tja, krabbor är ju min fobi, så det ska jag inte neka till att jag är rädd för.

Men mest rädd är jag nog att det ska vara såhär i resten av mitt liv. Små uppgångar och många nedgångar. Det kommer jag inte att hålla för.

Döden..både min egen och mina käras!

Jag är rädd för att släppa in folk i mitt liv eftersom att jag är rädd att förlora dem.

jag är mest rädd för att min mamma ska dö

Krabbor! Lite kul faktiskt!

När jag var tolvår och var i Italien fanns det en massa småkrabbor som gömde sig i sanden och de hade sylvassa klor så alla var tvunga att ha plastsandaler när de badade!

Kanske ett tips!

Jag har också en massa fobier förutom dödsångest som höjdskräck, fartskräck, cellskräck, knivfobi, scenskräck och har också tidigare haft extrem geting- och spindelfobi.

Jag är mest rädd för att bli "lurad" (t.ex. att jag tror att någon tycker om mig när de egentligen skrattar bakom ryggen på mig), och ignorerar/lämnar hellre folk innan de får chansen att komma för nära.

att bli slagen … men man måste tänka positivt …

Jag är rädd för framtiden, vad som kommer att hända då…

# 32 Slagen av vem då?

#34 Spelar inte så stor roll i sammanhanget. Man ska se frammåt och positivt inte gräva ner sig i en massa gamla minnen och rädslor. :/