Är förbannad ikväll mitt i panikångesten. Hatar att alltid må dåligt på något sätt.

Antingen är allting kris och jag måste kämpa för att kunna andas om dagarna, eller så förtränger jag allting och kroppen kraschar totalt under en längre period.

Mitt psykiska mående har dalar hela tiden. Jag hinner just bara komma upp på en normalnivå och är övertygad om att jag blivit frisk så ligger jag på botten igen i en vecka eller så och bara gråter och gråter och och har panikångest och vill dö.

Och inte kan jag bevia det för någon enda djävel heller hur jag har det. Det syns inte på några labb-prover. Jag är rädd att inte bli tagen på allvar och falla mellan stolarna som jag gjort så många gånger förrut.

Känns som om jag lider av någon konstig typ av dysmorfofobi som handlar om insidan istället för utsidan. jag hatar mig själv för allt och allt jag gör är fel och besvärligt för alla andra och jag är så elak och ond så jag ibland tror att jag är djävulen själv. Jag är en parasit, Guds stora misstag som han försöker utplåna genom alla trauman jag upplevt. Jag är så djävla psykiskt störd på så många plan såjag känner mig inte ens som en människa längre. och då med sonens pappa som inte är mer än en robot som inte köper mina argument om att jag är utbränd och inte kan koncentrera mig nog för att ringa och ordna med barnomsorgen varje dag så blir det bara ännu värre. Har skuldkänslor för precis allt numera oc varje fel jag gör snurrar runt runt i huvudet varje dag i flera månader.

Hatar allt som jag är!

Har panikångest på väg och då blir jag så att jag vill skriva av mig, bara så att ni vet.