Oj, vilket svår fråga.

Beror helt på hur jag mått, vad som varit orsaken osv.

Men rent generellt hjälper katterna väldigt väldigt mycket när jag mår dåligt.

Sen är det ju medicin, som tyvärr ibland kan vara nödvändigt.

Ja, jag säger som David, djuren är nog det som vid sidan av stödjande medicinering, har betytt mest för mig och mitt välbefinnande! 

Det är jag själv som hjälpt mig själv genom min katt och att vara ute mycket i naturen.

det har varit vänner! men även, då det varit som värst, kurator.

Vill också nämna min gamla kurator. Men ingen kurator eller psykolog har någonsin sagt något jag inte redan provat själv. Men min gamla kurator var en god lyssnare, stöd och hjälp. Hon sade en gång att jag är min egen psykolog! 

Som jag nämt förut så har min gamla kurator dessvärre gått i pension nu.

Beror helt på vilken typ av mående det handlat om. Sen har ju visa metoder vart bra för stunden men i längden skadat mer.

Generellt så är det min kille. Min klippa i stormen, värmen i solskenet och alla andra metaforer man kan tänka sig. Hans stöd betyder oerhört mycket. Urkämparglöden får jag nog mest från illrarna. De behöver mig, jag behöver dem. De får mig att släpa mig ur sängen och skratta åt tokiga upptåg.

Min älskade sambo som alltid finns där!

Även att jag har hästen, måste liksom iväg åtminstone en gång per dag och kommer ut i friska luften. Gör mycket.

Dessutom har jag äntligen hittat en medicin som fungerer, Voxra, så den har hjälpt mig enormt mycket på sistone.

Ursäkta mitt snusförnuft, men allra viktigast är nog positivt tänkande. Förväntar du dej att det ska hända bra saker, så händer bra saker!

Mina fina vänner betyder enormt mycket för mej. Jag är hemskt avundsjuk på er som listar pojkvänner, såna har jag ingen tur med.

Katterna, utan tvekan. Vilket mående det än handlat om så har dom alltid fått mig att må bättre. Min kära pojkvän har också hjälpt mig genom några väldigt svåra stunder. Och mina kära föräldrar.

Hej på er och tack för att ni vill svara på mina frågor.

Själv har jag blivit mest hjälpt av medecinerna jag fått voxra och sertralin har även xanor som jag tar vid behov, har även provat flera andra och har inte riktigt hittat rätt än men de hjälper, sedan har det också hjälpt att skriva av mig, gå i terapi hos mig själv så att säga,  har kommit en bit på vägen men är långt ifrån "frisk" nu känns det som om jag bara står och trampar, utan större framsteg men med en hel del baksteg.

Nu har jag en lite mer personlig följd fråga och jag förstår om ni inte vill svara men tackar på förhand de som känner att det är okej.

När det varit svårt och tungt, när ni mått dåligt, vad är det som har varit jobbigt, är det tankar och kännslor, händelser, situationer eller något annat som ställt till det för er? Vilka tankar och kännslor har ni då hafft och vad har ni kunnat göra eller inte göra under de perioderna? Hur ser ni på eran sjukdom, era problem och svårigheter?

Ska själv svara på dessa frågor men måste fundera lite på hur jag ska formulera mina svar, de är ganska så knepiga och jobbiga frågor, jag vet, men skulle verkligen uppskatta era svar.

Djuren helt klart, hade nog inte orkat kämpa utan min katt och min hund. Hunden är speciell, gråter jag kommer han och tröstar och får mig skratta igen, det är så mycket värt.

Min sambo, hans tålamod och kärlek är helt otroliga, han har hjälpt mig mycket framåt under de år vi varit tillsammans.

Och skrivandet, hade jag inte kunnat skriva ut det jag tänker och känner i dikter vet jag inte vad jag hade gjort.

Sen andra frågan, vad som varit jobbigt, det är mycket, händelser i det förflutna, dåligt självförtroende, jobbiga tankar och känslor.

#10 Oj, det måste jag nog fundera lite extra på innan jag skriver..

Mina egna svar:

Det blir en hel del gnäll men det är så här jag har det, tycker att det är. Finns kanske bra saker också men kan inte se att det är tillräkligt bra.

• Jag har deppresion, ångest, socialfobi/socialångest (rädd för vad andra tänker och tycker, rädd för att göra bort mig, rädd för att göra fel), lite ätstörnings problem (äter för mycket, som tröst, oregelbundet och allmänt dåligt) som jag kämpar med.

• Jag grublar mycket och är mycket orolig, rädd och ängslig av mig. Har många och kraftiga skuld kännslor (jag upplever att det är mitt eget fel att jag är i den situationen jag nu är i, att jag inte har försökt och ansträngt mig tillräckligt mycket, inte gjort det jag borde ha gjort, har gett upp för fort) och massor av saker jag inte får mig att göra, som jag enklast kan beskriva som handlinsförlamning (och massor jag inte gjort), vilket gör att jag gärna och i stort sätt alltid "slår" på mig själv i tanken, mer eller mindre hårt eftersom det är det jag tycker att jag förtjänar.

• Jag har inte klarat av det jag tycker att jag borde och det jag nu gör är inte tillräkligt. Jag har inte tagit bra hand om min kropp är kraftigt överviktig (inte motionerat, ätit för mycket sötsaker), inte tagit hand om mina tankar, känslor och upplevelser på ett för psyket hällsosamt sätt (inte berättat och bett om hjälp i tid när jag skulle behövt det och på så sätt kanske kunnat undvika många jobbigheter), har även nu väldigt svårt att öppna mig och prata om mina kännslor, tankar och beteenden, det går lite lättare att skriva om dom, men svårt att visa det man skrivit för någon annan, lite lättare när man inte ser den andra människan, som här.  Är orolig och rädd för vad den andre ska säga, att inte bli förstådd och i stället dömd. Det är mycket svårt och smärtsamt att vara ärlig och att tala om precis hur det är, vad man tänker känner och gör eller inte gör.

• Jag har inget fullständigt gymnasiebetyg och har haft problem sedan sista året i gymnasiet, så jag har ingen utbildning, har inte tagit körkortet, har aldrig kommit ut i arbetslivet, har inte kunnat bilda familj (varit så bra att jag kunnat skaffa barn) och jag är redan 30år, är hör och häpna trots allt inne på min andra och förhoppningsvis min sista pojkvän, hoppas att han inte tappar intresset för mig, vad han ser som är bra vete tusan, men det känns bra att jag har honom. Han vet att jag har psykisk sjukdom men jag vet inte om han förstått riktigt hur jag har det, hur jobbigt jag tycker att det är och hur jag får kämpa för att fungera hyfsat normalt.

Det blev en hel del och det kommer en fortsättning för nu ska skiten ut.

Hej!

Jag känner igen mycket av det du skriver och förhoppningvis lär vi oss att hantera och leva med denna "oro" som ofta är en gåta för oss. Många gånger gånger kommer ju oron innefrån utan att det finns någon fara utefrån. Det liksom blir en konflikt med oss själva.

Ångesten gör att jag inte kan tänka klart, tankarna bara flyger runt och jag blir blockerad. Det är ofta så mina panikattacker utlöser sig, i denna konflikt med mig själv. Om jag lär mig att kunna stödja mig själv tror jag att jag kan hjälpa många andra med samma problem för hur ska någon som inte har upplevt detta egentligen kunna förstå?!

Mitt hem är väldigt viktigt för mig, där känner jag mig trygg!

Djur och natur får mig att känna mig hel och jag kan vara mig själv.

Min son och sambo är mina närmaste och med dem känner jag gemenskap och behöver aldrig känna mig ensam.

Mitt problem är att jag är så fruktansvärt otrygg i mig själv.

Medicin är det som har hjälpt mig mest. Mina tester utan medicin har slutat med kaos och en gång med inläggning och fler mediciner.

Sen är det maken som hjälpt mig mest och mina djur. Men ibland blir det för mycket med omtänke och pysslnadet och då mår jag dåligt av att vara behövd så mycket.

När jag mår riktigt dåligt så får jag tvångstankar och planerar självmord på mig och mord på anhöriga och mina djur på diverse sätt. Letar upp mycket fakta på internet och kan inte släppa tankarna själv. Är rädd för att jag ska köra in i träd eller bergväggar med vilje när jag är på väg någonstans… osv i all oändlighet. Maken får gömma alla vassa saker och rep.

Hej alla Jag uppskattar verkligen alla era svar, komentarer och berättelser, det hjälper att få höra andras erfarenheter och historier man känner sig inte lika ensam. Komentera gärna och fråga om mina inlägg, eller berätta själv, det hjälper.

För egen del vet jag numera att mina depressioner kommer inifrån så att säga, de är biologiskt betingade. Det har inte varit någon yttre påverkan som framkallat dem, iaf inte de sista episoderna. Utan min förmåga att producera serotonin av mig själv är så dålig att enbart en liten extra stressig period kan få mig (omedicinerad, alltså) att trilla ner i depression igen. När jag är deprimerad så kommer många mörka och dystra tankar, som i sig framkallas av sjukdomen. Jag vet idag att de inte är sanna. Allt det här gör att jag kan betrakta sjukdomen ganska kallt och kliniskt. Med ett serotonintillskott i form av medicin är jag mitt vanliga jag igen. Och orkar med alla påfrestningar som livet kan erbjuda. Men orkar leva livet fullt ut med alla glädjeämnen som också finns!

jag har ju redan svarat! men ville tillägga då jag läste här…för det fick mig att tänka på att vissa saker stämmer även på mig! jag går ju på medicin Zoloft, som jag haft kontenuerligt i flera år nu…1 tablett om dagen. men det kommer perioder då jag känner allt blir tungt. blir mörk i mina tankar känns som att allt vad som händer eller någon säger..är emot mig! blir trött och gråtfärdig för allt. men då kan jag oxå tänk på att det här beror på saker som att jag är övertrött! eller värken göe oxå att allt känns mer jobbigt o svårt att orka med! o då jag kan få konsentrera mina tankar på detta. då kan jag komma ur denna "svacka" oxå. så visst, det ligger nog något i detta att det är inte alltid de behöver vara svåra händelser eller liknande, som kan få en att komma i en "svart svacka", utan man har kanske ansträngt sig för mycket o inte varit aktsam för detta. men vila o ett lugnare tempo, kan hjälpa en att komma ur detta ganske snabbt. tack o lov!!

men jag går ju på medicin, så kan ju inte säga hur det är om jag INTE hade dom, trots allt. läkaren har då velat jag ska ha kvar den medicinering jag är på nu. o det känns som ändå bra för mig…. så på den vägen är det!

men vad jag ville säga var de #17 var inne på! att ibland är et inte direkt att dety är närmast något av en tragedi eller mycket svårigheter som gör att vi får en period av depression…utan bara att man kan ha ansträngt sig, tröttat ut sig kroppsligt, vilket får vårt redan ansträngda psyke, att direkt gå i botten. och vi kan må dåliht! men skönt då man kan urskilja detta! det hjälper ju en själv oerhört mycket!

ger ju en viss trygghet att veta vad som kan orsaka dessa perioder, ibland. de  e ju tufft nog ändå!!

Det jag tycker är absolut värst är panikattackerna!

Jag är ingen gråtmild person om man inte trycker på de rätta knapparna i alla fall.

Eller så får man panikattacker för att man springer som katten kring het gröt och hela tiden omedvetet inte orakar ta tag i det jobbiga!?

Som många andra har skrivit är det viktigt med lugnare tempo och att få sova…

Det som hjälper mig är att gråta ut,sedan prata med min riktiga vänner,jag har 3 som aldrig sviker.Min familj kan jag också prata med men inte om precis allt.Sedan medicin förstås,fast det är några år sedan nu när jag tänker efter.Har på något märkligt sätt lyckats hålla mig på fötterna ändå.

Sedan betyder katterna mycket,även om de också ställer till en del bekymmer..

# 20 Vad skönt det låter!

Det är nog det som vi ska göra, det gör ju barnen helt naturligt! …

När jag trillade när jag var liten så sa alltid min mamma upp och stå det där var inget farligt, ungar som lipar är en pina för min mamma och det sitter i än idag, jag skäms för att lipa, vill liksom inte vara till besväroch ta plats! Är det fler som känner igen detta?

…Men ibland läser man att man ska tänka positivt och försöka skaka av sig jobbiga saker annars blir man mörk i sinnet!??

Känner du att du blir bättre av allt gråt eller blir det en lång följetong?

Jag vet att jag blir otroligt trött av att gråta och ibland får jag frossa och huvudvärk och vi ska inte tala om hur jag ser ut  som en mosig tomat! Jag kan inte visa mig bland folk på timmar.

#21 Ja jag känner absolut igen mig i att inte vilja vara till besvär och att det är det jag är, ett stort problem, bara gnäller och ställer till det.

Att du blir trött och fryser kan bero på att du fått släppa på en massa spänningar efter att ha gråtit, du har släppt det tunga du gått och burit på och det tar på krafterna, tror jag.

Kan ni arbeta eller är ni sjukskrivna? är sjukskriven själv

Är sjukskriven sedan 2002.

har sjukersättning. men har det bara 1 år till, sen är de upp till FK:s "nåde" vad som kommer efter det………..

#25 Ja, jag vet inte heller vad f-kassan kommer att säga om ett år när min sjukskrivning går ut… Skitjobbigt att inte veta och ha det att oroa sig för hela tiden.

Jag har samma oro jag med vad försäkringskassan kommer att besluta

Arbetslös

Har ständig ångest, så kallad flytande ångest, som är mer eller mindre stark (ängsla-oro/rädsla-skräck/panik) och den ökar så fort jag ska försöka göra något. Den är alltid närvarande som om den skulle vara ett personlighetsdrag.

Jag kan inte slappna av vare sig i kroppen eller knoppen känner mig väldigt otrygg, har just nu väldigt ont i axlar och käkarna så jag har fått ont i huvudet (mycket vanligt för mig) upplever ett inre tryck och känner mig rastlös men kan inte få till att göra något, det enda som inte ökar på min ångest är att se på den stora eller lilla dumburken (tv/dator).

Jag har jätte dåligt samvete över hur lite jag gör och är mycket frustrerad på mig själv. Har på senare tid förstått att jag haft ångest redan som liten men inte lika stark och förlamande som nu.

Jag har jätte svårt för att acceptera min ångest, de tankar och känslor som skapar den, hatar dom, försöker kämpa emot, vifta bort, trycka ner, det jag känner är inte alls normalt eller okej, förstår intellektuellt att det är okej och så men kan inte acceptera dom ändå, varken dom jag har nu eller de jag hadde som barn, allt är för mig bara inbillat och påhittat trams och jag är väldigt arg på mig själv för hur jag beter mig och har starka skuldkänslor och jag skäms

Jag får inget gjort och de flesta försöken stoppas redan i tanken av ångesten så att jag blir som handlingsförlamad och blir då ännu argare på mig själv och får ännu dåligare samvete och mer skuldkänslor.

Kan inte prata med någon om det heller det är för svårt och för skämmigt.

(har läkar-kontaktpersons kontakt på psyk, med. och så men har inte hittat rätt dos och med. än och jag har läst mycket om ångest men kan inte acceptera att jag har det)