Usch, låter hemskt, själv så känner jag precis likadant som din kompis… alltid så blir det värst när man är hemma från skolan…

Men hon skulle kanske bli gladare o hon fick annat att tänka på, kan du inte följa med henne hem någon gång… själv så tycker jag det är kul om någon frågar mig, då jag själv inte har ork att fråga…..

Hmm… är inget vidare bra på detta, men håller tummarna

Kram

Jadu.. Om jag då det visste så skulle jag skrika ut lösningen och bota alla bekymmer! Tyvärr kan man inte ge någon livet eller livslusten, oavsett hur gärna man än vill och det är så svårt att förlika sig med.

Jag har inte en endaste aning om vad som egentligen är bäst att göra, mer än att försöka stötta, lyssna och hjälpa mot en lösning, och samtal eller vad som kan hjälpa just din vän eftersom hon inte får någon hjälp. Det är skitsvårt rent ut sagt att släppa den där fasaden och släppa någon inpå livet första gången, och det är inte lätt som "anhörig" att försöka puscha för det heller men vad ska man annars göra?

Det är alltid svårt att påverka en människa.
Känslor och tankar är så ologiska.
Förr kunde jag känna att allt var skit, men när jag sen träffade någon jag inte pratat med på länge och berättade hur "bra" allt var (jag satte också upp en fasad) började jag fundera… Så som jag beskrev mitt liv var ju allt tip top, så varför kändes det som om allt var skit?
Jag vet fortfarande inte, men tankar och känslor är som sagt väldigt ologiska…
Sen började jag med "mental träning".
Varje dag intalade jag mig att allt var jättebra! Fast att det inte var det, men efter ett tag gjorde det faktiskt verkan. Jag fokuserade på det positiva i livet och på att må bättre.

Det viktigaste med rehabilitering, vad det än gäller, är att man har ett personligt mål. Något som är viktigt för just mig att jobba för. Annars blir det tungrott att finna den motivation som behövs. Särskilt om det är ett så allvarligt problem att man inte längre vill leva.
Det är jättesvårt att påverka någons tankar eller känslor, man ändras inte förrän man själv kommer till insikt om att något är fel.
Det enda som finns att göra är nog att försöka finnas där som ett stöd för henne, och uppmuntra henne om hon kommer på ngt som hon vill göra….

Hoppas att det löser sig!

Jag skulle vilja säga såhär kort och gott att du som kompis kan inte göra någonting annat än att i dagsläget finnas där när hon vill ha stöttning och möjligtvis i värsta fall ta kontakt med psykiatrin åt henne om det blir totalt hopplöst och hon faktiskt försöker ta livet av sig för då måste hon få hjälp någon annanstans ifrån. Men utöver det så måste du vara ärlig mot dig själv om ditt mående och du kommer inte kunna vara ärlig mot dig själv om du inte är ärlig mot henne. Du ansvarar inte för hennes liv och hennes handlingar, men du ansvarar för dig själv och ditt mående och dina egna handlingar. Du kan inte hjälpa en själ om du själv mår dåligt. Det vet jag av egen erfarenhet.

Jag hoppas att det löser sig för dig!

Kram

Min bästa kompis är nere i det träsket med ibland, och som de flesta andra här skriver finns det inte mycket mer att göra än att stötta, lyssna när hon behöver prata ut och lära sig när man ska byta samtalsämne för det börjar bli för mycket för henne.

Dock tycker jag det är otroligt viktigt att kompisen i fråga vet hur man själv mår, att man själv har sina upp och nedgångar, att även kompisen måste få vara den som lyssnar på problem ibland så den förstår att den inte är ensam om att ha det jobbigt. Man behöver inte slänga allt negativt i ansiktet på henne med en gång, då det som du skriver skulle kunna försämra hennes mående drastiskt men att tala om att man har en dålig dag och är deppig de dagar det är så hjälper faktiskt. Då blir det som att tala till en riktig människa, inte en stor stark vägg som tål allt och det är förståelse för din väns kännslor som hon behöver.

Tack så mycket för era svar! =)

Försöker verkligen att vara där, stötta, ringa för att snacka skit om kvällarna, dra med ut osv.

Säger jag att "jag har en dålig dag idag" så får hon det till att jag är sur på henne och skyller att jag inte mår bra på sig själv vilket innebär att jag måste ägna kvällen åt att försäkra henne om att "jag hade ont i knäet, därför sa jag så. Du vet ju hur knäet strular med mig…". Vilket medför att jag mår ännu sämre som inte kan få må dåligt psykiskt varken inför min familj eller kompisen vilket gör att en killkompis får "reparera" mig vilket ger mig skuldkänslor. Killkompisen gör allt för att jag ska må bra, han tar ju indirekt stryk av kompisens mående. Hur länge till kommer han orka? Vill ju inte belasta honom egentligen men han märker direkt om det är något och ger sig inte före jag har pratat ut om det.

Blir inte bra hur jag än gör.

Kan ju inte direkt säga till min kompis hur jag mår lite djupare, då slutar det nog på akuten.

Är helt enkelt en komplex situation..

Försök att föra henne vidare till en starkare person? Försök få henne att träffa andra och hjälp henne bygga upp sitt förtroende till dom, problemet är att man inte kan ta vem som hellst då utan någon man vet skulle klara av det och inte missbruka hennes mående :/

Du kan inte vara annat än en vän. Att ta på sig ansvaret för att få någon annan att vilja leva är för mycket… Du ska inte kräva detta av dig själv. Du kan pusha i rätt riktning, men i slutänden är det hennes val och hon som måste ta itu med sitt liv och sina problem, ingen kan vara någon annans flytväst eller livräddare. Man måste vilja leva för sin egen skull.