Lättare att hjälpa andra än sig själv
Det är underligt att det ofta är så lätt att tala om för andra vad de borde göra för att lösa ett problem, men har man själv problem blir man helt noll-ställd.
Det är som att sitta och kolla på inläggen i det här forumet, man svarar på kanske 10 inlägg och ger tips och råd som för en själv verkar helt logiska och jättesimpla men så sitter man sen där och har tex problem med försäkringskassan eller bråk i familjen. Då känns allt så hopplöst och man ger upp och börjar söka råd hos andra.
Kanske det är så människor är, vi har lättare att se lösningar till andra än oss själva för att kunna söka någon typ av kontakt och någon som tar över ansvaret?
But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.
Jajjamen, det där känns bekant. Så vettig och logisk som jag kan vara när ajg ger andra råd kan jag aldrig vara mot mig själv. Märkliga är vi.
Det kanske är så att eftersom det endast är vi som kan känna vår egen smärta (både fysiskt och psykiskt). Så när man berättar det för sig själv så känner man att man inte har ork till det, så man säger det till någon annan… Kanske man vill "använda" personen som försökskanin?
Det var bara en gissning, men jag känner igen mig i det du säger ^^
Jag tror det är så här därför att man inte kan betrakta sig själv utifrån, man lever med och i sina ångestar, rädslor och problem. När någon annan kommer med en vettig analys och klockrena råd, kan det därför känns så underbart skönt - man slapp det trista i att bena sig igenom ångestberget och nå fram till beslutsamhet.
Jag skulle kunna tro att det är lite som #4 säger, att man försöker "snålskjutsa" då det många ggr är enklare. Kanske även är därför man söker sig till psyk och likande? Även då ber man någon komma med alla svar på ett silverfat
But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.
Jag är helt inne på #4 linje. Känner igen det så väl!
Paulina
Starta ny diskussion