Jadu Mia, den frågan ställer jag mig ofta (och säkert många andra med för den delen).

Du har utan tvekan en hel del kaos, och det är väldigt jobbigt när saker vi knappt kan påverka får sådant utslag i ens liv. Lufta är bra, men precis som du säger så är det inte alla som kan/vill/orkar lyssna. En psykolog/samtalskontakt kan vara en mycket bra sak! De kan bolla tankar med en, lyssna på ens gnäll, komma med nya infallsvinklar och stötta, så varför inte testa? De kan hjälpa en att hantera allt kaos som vi upplever, oavsett om det sitter inom oss eller är utanför oss.

Det är okej att må kasst, alla gör det, faran är väl bara om det blir mer kasst än bra.

Kram

Känner att jag har väldigt dåligt tålamod idag.
Allt går emot en. Det kanske det inte gör egrntligen…bara att man känner så när man mår så här. Lugnar man ner sej så går kanske allting mycket bättre.

Men ibland så blir man så trött på allt bara. Man kämpar i motvind.
Trampar i lera.
Man försöker att göra allt så bra som man kan. Men i slutänden så blir det fel iallafall.

Är nu orolig att skolan är i farosonen igen för sonen.
Orkar inte kämpa med alla dessa möten i  sånnafall igen.
Jag hade orkat om jag själv inte hade haft så mycket annat att ta tag i. Men nu när allt bara är kaos.

Har ju heller inte råd att gå till en psykolog när jag inte ens vet när jag får pengar igen och inte hur mycket heller.
Om vi måste flytta igen…

Ibland kommer allt på en gång. Det vore mer praktiskt om livet kunde portionera ut med- och motgång lite bättre! Men då fick man ju aldrig uppleva de där perioderna med flyt, när allt bara klaffar.

Det finns inte så mycket annat att göra än att bena ut en sak i taget. Att din pappa är sjuk får du ta med i beräkningarna hela tiden, det går knappast att göra något åt.

Passar på att gratulera dej till att du är en människa som bryr dej om andra och hjälper till när du kan!

Gissar att den största oron går åt till sonen. Vad vill han bli när han blir stor? Vill han göra något som kräver utbildning?

Jag frågar för att jag undrar hur motiverad han är till att klara av gymnasiet. Det är faktiskt inte rätt väg för alla. Det går alldeles utmärkt att arbeta när man är ung och sen läsa igen på komvux.

Man kan söka till linjer på universitet senast när man är 45, om de inte har ändrat reglerna! Så din 18-åring behöver inte ha bråttom, han har tid på sej att bestämma sej för vad han vill göra.

Det värsta som händer när man mår dåligt är att man känner sej berövad på valmöjligheter. Om allt i ens liv beror på andra känner man sej kontrollerad och bakbunden. Så fort man får - eller inser att man har! - valmöjligheter förändras allt.

Visst, det kostar att gå till vc, upp till man får frikortet då förstås och det kan vara knapert utan pengar.

Men, det fins väl andra vägar att gå? Medmänniskor, präster och liknande som inte tar betalt som man bara kan prata med? Exakt vart och hur vet jag inte, men de finns.

Vad många motgångar du har just nu. Jättejobbigt. Du är mycket tapper som kämpar på. Du skall vara stolt över dig själv tycker jag.

Det känns svårt att ge råd om alla dessa saker. Ibland är livet lite väl tufft emot oss, kan man tycka , när en olycka sällan kommer ensam.

Angående ekonomin så, Om du har barn ( ej 18 år ännu ) och inte hann komma med i A-kassan, så tycker jag du borde få ekonomisk hjälp av soc. Men det har du säkert redan provat. De är ju stenhårda idag……

Som sagt , så är det svårt att ge råd. Hoppas allting ordnar sig för dig.

Du får 1000 styrke och tröstekramar istället av mig. / isa

Tänder ett ljus för dej och din familj.

Tack ni är så snälla här inne.

Idag mår jag bättre.
Fick prata av mej med killen jag träffar. Och han är bra på att lyssna.

Jag får ta en sak i taget. Det främsta är ju ekonomin. Väntar på en tid till socialen. De skulle hört av sej i måndags-tisdags. Men inte ett ljud.

Kramar till alla.

Vad bra! Hm, ring upp dem. Ibland måste man ligga på, man får verkligen inget serverat på fat när man har med soc eller FK att göra..