Jag grina ofta utan anledning. Även nu när jag sitter vid datorn och kollar både här på Psykologi, foto och textil hänger tårarna precis innanför. Finns alltså ingen anledning att känna såhär, men vad göra.

Om jag är inne i en jobbig period så har jag ganska svårt att släppa fram känslorna när jag är med andra…men i det känsligaste läge så kan jag också börja tokböla t ex om någon frågar hur det är.

Om jag kollar på en film som är sorglig och tårarna kommer så kan hela skiten välla upp och jag gråter hejdlöst…det står liksom inte i proportion till det jag sett på teven och som utlöste det hela. I dessa lägen börjar jag gråta över mitt liv, men det är något på tex tv:n som sätter igång det. Men det kan även vara musik som låter sorgligt som då triggar igång det hela. Sen är det kört - jag blir skitdepp.

När jag mår bra har jag väldigt lätt att prata om när jag mår dåligt, har svårt att koppla det till känslan då och det blir mer som jag pratar om mig själv i andra person.

Stor kram till dig Aspie.

För mig är det oerhört blandat. När det handlar om mig själv är jag oerhört duktig på att hålla masken. På gott och ont…

Ofta i mina läkarutlåtande står det något i stil med detta (hämtat ifrån mitt senaste utlåtande);
…/Är leende under hela intervjun. Oavsett vad vi talar om, bekräftar vid olika tillfällen att han känner sig upprörd men ingenting man kan avläsa i ansiktet eller på rösten./…

Men när jag är ensam och ingen ser, då har jag väldigt lätt att gråta. Av alla möjliga orsaker. Tror det har att göra lite med att det var "fel" att gråta, så jag lärde mig att bara göra det när jag var helt ensam…

Den här förbaskade masken jag har nu ställer också till det för mig, när jag träffat personer (inom sjukvården, myndigheter m.m.) som inte känner till mig, går ju inte att tro att jag mår så dåligt som jag gör, när det kommer in någon som ler, och berättar vad som helst utan att det märks på varken ansiktsutryck eller rösten hur extremt jobbigt det är…

Jag pratar inte med andra om hur jag verkligen mår.. Om jag mot all förmodan skulle göra det så är det är det endast vid mycket speciella tillfällen.

De gångerna är jag nog ordentligt bedrövad redan innan jag säger något.

Annars hade jag som sagt, inte gjort det!

Om det är något ledsamt även om det är i en komedi så blir jag lätt rörd och tar jag ibland till tårarna, fast inte alltid..

Inte så att jag börjar gråta okontrollerat kanske.

Men om jag tänker på döden, det ofrånkomliga så kan jag ibland bli alldeles förkrossad.

När jag tänker på nära och kära som jag har mist inklusive mina djur, så blir jag lätt ledsen.

Samma sak om jag ser eller läser om sådana händelser då blir jag lätt sentimental.

Kom på nu att du kanske menade annorlunda med frågan än jag svarade, om att gråta till tex en komedi!

Ja, aspie jag är sådan som kan bli mycket rörd även av det positiva och vackra i livet som tex Hannas vackra ord! När några som älskar varandra får varandra på slutet osv!

Jag har svårt att prata med andra om hur jag mår överhuvudtaget. Det liksom låser sig och det slutar med att allt är toppen!

Ibland har jag dock gråtperioder där jag kan gråta till det mest, fanns en reklamfilm med en hund i som jag alltid grät till ett tag. Oftast är det något med sjur som får mig att gråta, och då kan det vara för att jag jämt känner mig så otillräcklig när det gäller mina egna djur. Allt skulle alltid kunna vara bättre för dem…

Sen är jag lite lik Citronmeliss med, kan också gråta över vackra saker och komedier. Blir lätt rörd nu för tiden och då svämmar tårarna över. Och jämt är det när man inte har papper till hands utan får sitta där och snörvla…

Ibland gråter jag för allt eller inget.

Folk man träffar brukar ju alltid fråga hur man mår och är det någon jag inte känner så bra säger jag bara "Det får väl duga"

Är det någon annan som jag känner bättre som frågar "Hur mår du egentligen? och hur har du det med hälsan nu" o.s.v. Då känner jag lite att jag måste svara ärligt och så fort de orden kommer ut ur min min så bryter jag ihop utan att kunna kontrollera det.

Sen blir jag arg på mig själv för att jag inte kunde "hålla mig" och så kommer Herr Ångest direkt.

Jag kan börja böla när jag tittar på thrillers, komedier, romantiska filmer eller vad som helst. Det räcker med en enda lite detalj som är helt obetydlig för någon annan, så börjar jag böla. Ibland blir det riktigt illa.

I övrigt är jag lika som David skrev i sitt inlägg. Ett stort leende som säger att allt är toppen, även inför läkare (utom de senaste gångerna)

När det gäller djur som far illa kan jag bli helt hysteriskt utom mig av sorg och vill det sig riktigt illa börjar jag nästan skrika ut min fasa över dessa stackars djur. Sån har jag alltid varit.

Ex 1 Såg en "Lassiefilm" där Lassie rymde från skurkar. Hon hoppade ut genom ett fönster för att komma undan och bröt benet. Jösses så jag skrek och grät för stackars Lassie. Då var jag säkert runt 10 år eller yngre.

Ex 2 Såg en häst ligga livlös på väggrenen och bredvid låg ett hästsläp helt söndertrasat och där stod oxå vetrenär och polis. Åhh, så knäckt jag blev. Skrek och grät och skakade i hela kroppen och gungade kroppen fram och tillbaka och sa upprepande "åhhh, stackars häst, åh, stackars häst"….. (hade inte en enda tanke på ägaren)

Ex 3 Hemska bilder på djurplågeri eller när de talar om det på tv eller radio far jag så illa att jag måste stänga av och försöka förtränga bilderna innan jag går under känns det som. Jag fixar inte att se eller höra om det. Skulle jag inte hålla mkig borta från sånt så skulle jag säkert bli som en lallande fåne så de hade fått låsa in mig med tvångströja.

I ditt exempel 3 har tvingat mig att vara "kall" för att klara av det. Om någon missat det så har jag i många år kämpat mot en riktig djurplågare, och för att mentalt orka se allt så var jag tvungen att stålsätta mig.

Nu börjar de minnesbilderna komma tillbaka, och när jag inte längre behöver vara stålsatt, så påverkas jag väldigt mycket av det.

När jag hamnar i ett sådant läge att jag börjar tänka för mycket på vad som hänt och vad jag sett, då är det ingenting som kan stoppa mig. Det är nog den enda gång jag riktigt brutit ihop även framför läkare.

#8 Jag skulle aldrig klara av det som du David. Jag tror jag skulle kunna forlora allt förstånd då och kanske t.o.m gå på alla djuplågare på ett icke acceptabelt sätt. Jag ser SVART när det gäller djurplågare.

Det skrämmer mig, mina oerhört starka känslor för djur och vad jag kan bli kapabel till om det slår över för mig. Bättre då att lämna över det till andra som tål det och kan hantera det bättre.

#7 Ex 1! Jag orkade inte se hur Lassie led, så jag lämnade biografen. Ålder: kanske 7-8 år.

#10 Såg den hemma på vår svart-vita tv minns jag. Är vi kanske i samma ålder du och jag?

#9. Jag var tvungen, eftersom den här personen duperar alla i sin omgivning. Kände lite som att antingen fick jag genomlida det, och förhoppningsvis få stopp på honom, eller så blundade jag, och lät det pågå. Om jag gjorde rätt är en bra fråga, han kommer troligtvis få sitt när fler och fler uppmärksammar det här, och alla "nya" uppmärksammare har vågat träda fram tack vare det jag gjorde. Men mina egna minnesbilder kommer jag aldrig glömma.

Ska villigt erkänna att jag många gånger tänkt att ha ihjäl gubben. Många gånger!

#12

Du är nog aningen starkare än jag på den biten David, och det är guld , det du gjort för djuren och kanske även startskottet för att andra ska reagera. Hoppas det.

Ha inte ihjäl gubben bara David för du gör du dig olycklig(are)

KRAM

Den här länken innehåller inget om djurplågeri, men den senaste som idag gick ut med kritik mot gubben. Sveriges Radio Sjuhärad. Glöm inte att lyssna på intervjun också.

Aspie, jag har funderat vad som är värst, att veta att han går fri, eller att sitta inne några år. Hade jag inte haft mina katter, så hade valet inte varit svårt.

(förlåt att jag kapat din tråd förresten)

Kunde inte lyssna på din länk David. Det behövdes mediaplayer 11 för det och den kunde jag visst inte ta hem?

#11 tror jag är 1 eller 2 generationer äldre, för jag såg den som mattiné när det kostade 75 öre.

Men att gråta går aldrig över. Kanske känns det som om det blir värre med åren. Åtminstone mina år.

#15 Jag har oxå problem med mediaplayr. "Felrutan säger att du kan inte uppdatera med nr?????? som är för gammal. Din mediaplaer är nyare." Jag fattar ingenting. Kanske en fråga för datoravd?

Aspie!

Hittade ett meddelande i min gästbok från dej, men vet inte hur jag ska göra för att svara. Kom inte heller in på din prsonliga sajt. Där vet jag hur jag ska göra för att svara.  HJÄLP!

Har skrivit av det. Detta är en intervju mellan f.d. ordförande Jürgen Urbas (som avgick efter tre månader) och en reporter på SR Sjuhärad;

Jo, jag avgår för att jag och styrelsen inte har samma åsikter om öppenhet genemot medlemmarna. Jag ville ju ha att alla handlingar ska läggas ut på hemsidan så att medlemmarna har tillgång till dem. Jag ville även ha ett medlemsmöte där vi talar om för medlemmarna vilka problem vi har. Vi har inga familjehem, vi har inga katthem. Vi har egentligen ingenting mer än Åke Röjland och där vet inte vad han tar hand om och hur många. Sedan så är det ju en hel del ekonomiska saker som ligger i bakgrunden och om Skattemyndigheten gör en revision så kan det bli en ordentlig smäll för föreningen.

Varför är det så mycket bråk och turbulens kring Djurens Vänner i Borås tror du?
Ja, det är beroende på att medlemmarna aldrig har fått någon information, allting har varit hemligstämplat.

Vad ska det till för att det ska bli lugnt i Djurens Vänner?
Att Åke Röjland inte är med i Djurens Vänner.

Åhh.. Min systers älskade hund dog nyss..

Jag åker dit och kommer in här igen om en dag eller två!

Fy vad jobbigt, Citronmeliss. Ta den tid ni behöver allihop.

#3  Ja, den där sabla masken ställer till det många gånger. Själv har jag varit rustad med värsta sortens pansar så att ingen j***l ska kunna nå mig och mitt inre. Har inte varit så lätt alla ggr då man innerst inne skriker av hjälp men att man på utsidan ser ut att må bra.

Minns en gång för en herrans massa år sen när jag var på FK med min handläggare på AF. När vi suttit ett tag o pratat så säger hon på FK att "du ser ju inte alls ut att må dåligt"!…………som tur är så svarade hon från AF upp och sa att "här har du en tjej med pokerfejs! Skönt att en förstod och stod upp för mig……..men man blir ju helt mållös vid såna urdumma kommentarer! Och då jobbar ändå människan på Försäkringskassan!!   ……ibland kan man ju undra om det inte är så att man måste tugga fradga, vara tovig i håret och se troll för att kunna bli tagen på allvar!!

#17 Pialinn, jag lägger till dig som vän i min lista så funkar det att skriva till mig sen

#21 Vad skönt att du fick uppbackning på en gång!

Att skriva ett inlägg och sedan börja gråta! Hur känslig är man?

Jag är den som visar mest känslor i vår familj. Jag kan liksom inte dölja dem.Jag kan gråta av lycka och av sorg. Samma gäller filmer, är det "för bra" och "lyckligt" så gråter jag av det, och tvärtom.

Sist jag grät när vi hade vår årliga familjeträff, var i vintras när min pappa fick träffa sina barnbarn för första gången. Det var så vackert, och jag blev så lycklig att de fick träffa sin morfar, fast det inte är mina barn.Det är brorsans och syterns barn han träffade.

Har kommit på att just nu visar jag inte känslor. Orkar inte riktigt för skulle jag göra det skulle jag nog gråta i en vecka eller så…

jag kan gråta mycket, till böcker, filmer, minnen som jag helst vill glömma. jag är jätte känslig om någon säger något om min häst, både bra och dåligt.

#3 skrev;
…/Är leende under hela intervjun. Oavsett vad vi talar om, bekräftar vid olika tillfällen att han känner sig upprörd men ingenting man kan avläsa i ansiktet eller på rösten./…

Det får mig att tänka på när min otrohet kom fram för min man, vi satt och prata i soffan om det. Egentligen va jag väldigt upprörd/uppriven, men kunde samtidigt inte sluta le - snudd på att jag skrattade. Helt sjukt i sitt sammanhang egentligen, men misstänker att det är en form av försvarsmekanism..?

#28. Jag tror också att det är någon form av försvarsmekanism som sätter in. Vet inte varför egentligen, för både det du pratade med din man om, och det man ofta pratar om med sin läkare är rätt allvarliga saker, men ja… Det är konstigt hur våra hjärnor fungerar ibland.

Ja, för mig är det helt klart en försvarsmekansm.

Vid jobbig tillfällen sådana som ni nämner har jag en förmåga att se och prata om mig själv som tredje part, då kan jag göra det utan att känslorna är inblandade.

Det gör att de jag samtalar med, många gånger upplever att jag är mycket känslokall ..

Men det är mitt sätt att inte "bryta ihop"..

Ser på mig själv som en "klient" för att hålla huvudet kallt..

Precis Melissen, så tror jag det kan vara ibland. Men senaste tiden verkar det försvaret brustit hos mig

Egentligen är det ju inte fel att visa hur man faktiskt mår.. tvärt om.

Men det kan bli "handikappande" om man blir för känslig.. och det vill inte jag.

#32 ja det är precis så ja menar. blir skitsur på mig själv då jag inte klarar av att inte gråta, det är verkligen handikappande

Nä.. det är inte lätt!

Vissa dagar kan jag inte ens lasa tidningen utan att borja grata for minsta lilla (satt nyss och bolade till Djurens O t.ex….) och andra dagar finns det ingenting som rubbar mig. Det ar sa olika..

jag har inte lätt för att tappa masken o börja grina o det är ett problem för mig för ibland kan jag ha känslorna men jag gömmer mig bakom min mask o vågar inte visa hur jag känner. Jag har alltid känt mig astöntig när jag grinar, hatar verkligen att snora o snörvla o visa mig så sårbar inför andra o blir nervös när andra börjar grina. men om nåt stort har hänt mina nära el det handlar om djur kan jag gråta hysteriskt hjärtskärande.. så än finns det ju hopp. var stolt över att du kan gråta inför andra!

Jag kan ses lite som känslomässigt kall när det kommer till människor oavsett om det är film eller verklighet vilket beror på mitt problem till att läsa uttryck och förstå känslor men när det kommer till djur så gråter jag lätt. Filmerna Otroliga Vandringen och liknande får mig att grina.