Hej

Jag har problem med ständiga toppar och dalar i mitt psykiska mående. är en rätt osjälvständig person som behöver andras stöd och bekräftelse. Har dock inga vänner för tillfället och familjen på andra orter. Så mitt hopp hänger till min pojkvän. Än så länge har jag inte kvävt honom ändå. Jag tar inte det minsta illa vid mig när han säger ifrån och vill vara själv, är snarare glad att han törs för då litar han ju på mig. Jag vill ju att han ska må bra.
Hur som helst så har jag haft två dagar då jag faktiskt har sovit helt okej, jag har haft ork att vara själv och dola på med städning och tvätt i min egen takt och jag har känt mig..lycklig faktiskt. och inte lycklig på mitt tpiska sätt så att det blir överväldigande och jag tillslut blir ledsen istället. Även lycka gör ont för mig. Det har varit jätteskönt och jag har kunnat suga in den här lyckan och känslan av att vara tillfreds med att vara själv och mitt inre lugn. "Äntligen, jag mår bra några dagar, wow" tänkte jag.
Min son kommer på onsdag för att vara hos mig en vecka och då är jag helt oförmögen att vara hemma hos pojkvännen eftersom han har katt och sonen har astma. Så jag vill hinna vara med pojkvännen lite innan sonen kommer.
Jag älskar min son men är inget vidare föräldravirke nu då jag varken vill eller orkar leka med honom, jag är så virrig så jag har svårt att få till frukost åt honom, inta har bil att fara iväg på någonting, problem med järnvärdet så jag vissa dagar inte orkar få honom till och från dagmamman och ändå inte har några pengar.
Därför känns det jobbigt när han kommer hit eftersom jag blir så avskärmad från omvärlden(min kille) och har så svårt att orka med allt som det innebär att vara förälder.
Det känns som om jag gör min son illa eftersom det blir bråk när han inte får den stimulans och uppmärksamhet som han behöver.
Nu var jag hos pojkvännen en sväng och såg på film och pojkvännen blev sittandes framför datorn och jag blev tvungen att gå hem och ta hand om tvätten. Jag frågade om jag fick vara med honom något mer ikväll och fick som svar att "jaa visst kan du väl vara här men jag lär ju inte göra något speciellt" och genast slog min parasit-varning igång. Han tycker ju uppenbarligen tt det är okej så jag vet inte varför jag reagerar sådär. Men nu när jag gick hem så kände jag mig som världens ensammaste människa och hade panik över att jag kanske inte skulle få vara med honom någonting innan sonen kommer. När pojkvännen kommer och hälsar på hos mig så blir det så jobbigt eftersom sonen ska "bevisa att han bestämmer" över mig. han ser upp til min pojkvän och blir så himla jobbig. Pojkvännen vill heller inte riktigt komma hit, som det verkar, när sonen är här, om det inte handlar om att han ska få mat här eller så och då måste jag anstränga mig och laga till och servera och jag orkar knappt andas i dagsläget så det blir för mycket.
min pojkvän har inget problem med min son, så att ni vet. Han älskar barn och går väldigt bra ihop med dom annars, men kanske tycker han att det är jobbigt när sonen blir sådär så att han ska slåss och förstöra när han kommer och hälsar på. Så varannan vecka så är jag i princip bunden här, utan möjlighet att fara någonstans, ta hit någon annan kompis eller familjemedlem, utan gar att unna oss någonting eller egentligen någon ork att vara med och ta hand om min son och ensamheten och skuldkänslorna bara växer.
Nu när jag mått bra några dagar får jag igen det dubbelt upp. Det känns som om jag bara lurar mig själv och jag är rädd för att må bra då jag vet att det kommer dubbelt sen. Jag vll inte upp bland molnen längre för att det gör så ont när jag kraschar sen.

Jag orkar inte ha det såhär längre. När jag mår bra, om än det bara är för några dagar som nu, så vill jag fan inte få skit för det sen när det återgår till det normala. Jag vill också kunna njuta av sånt. Jag har ett hål inombords som inte går att fylla och ju mer jag försöker desto ondare gör det. Allra bäst är det att bara deprimerad, avdankad, grå, obrydd. Då är jag mig själv. Då känner jag mig trygg och hemma.

Fan ta psykiatrin om dom inte lyckas dra igång en neuropsykiatrisk utredning det här året. Då går jag fan bärsärkagång för nu har jag fan väntat i 3 ÅR!

Ikväll är jag patetisk och tycker synd om mig själv. Tragiska människa. Jag har ett bra liv nu men ändå mår jag bara dåligt. Känner mig så egoistisk och patetisk som inte kan ta mig ur allt funderande och alla känslor.

men det hjälps väl inte det.

Sen känns det ännu mer patetiskt att jag sitter här och skriver jämt. Jag menar, vad ska ni säga som hjälper mig?
Jag känner mig bara ensam och vet inte vem jag ska prata med om sånt här, min pojkvän är less på att höra mig prata på om mitt mående, det märks på hur han lågger in opassande skämt mitt i alltihop så att jag tappar tråden och sen bryr han sig inte om att fråg vad det var jag pratade om utan fortsätter bara med sitt så jag inte vågar ta upp samtalet igen. Med all rätt tycker jag då jag pratar väldig mycket om mig själv.
Jag kanske måste lära mig att acceptera att jag helt enkelt bara är en sån som har ett stort behov av att prata om saker och ting. Men det är svårt när man ser alla andra som bara biter hop och fixar vardagen och allt ser så bra ut utåt.

Men jag är fed up på all skit. Jag är så dääävla less på att vara så förbannat trött hela tiden, att bara ha kriser i mitt liv, att inte veta vem jag är, att hata mig själv, sova dåligt, pendla åt alla olika håll i humöret, ha ont osv osv osv. Bägaren är full och har varit länge, det är nog därför som jag behövr prata av mig såhär. Det är därför jag inte klarar så mycket just nu. Och just därför borde jag inte jämföra mig själv med andra. Det är lättare att leva i kris men varannan vecka så MÅSTE jag stanna upp och låta allt komma ikapp eftersom sonen inte är här.

Jaja, ska ta en alvedon mot smärtan i ryggen, min typiska ångest-smärta. Sen ska jag ta och bland ihop kladdkakssmet och sätta mig och äta till jag mår dåligt framför tv:n. brukar funka bra. =)

Kram på er

(David, jag är ledsen att jag skriver så mycket här om samma saker hela tiden. Känns i alla fall som om jag tar upp rätt mycket plats här. Har ingen direkt tidsuppfattning så det kanske inte är så farligt. Men vill ändå be om ursäkt ifall du tycker det blivit för mycket. Såg ifrån om det är så.)