Jag har länge misstänkt att jag har bipolär sjukdom (eller hur man nu säger det), men har aldrig riktigt fått det bekräftat, snarare tvärt emot. Många har - på allt från positiva till negativa sätt - påpekat att jag alltid ler eller "alltid är glad." Varenda gång någon påstår detta så skär det inuti mig, för även de som står mig närmaste har inte klurat ut att hur jag känner mig och hur jag uppfattas är väldigt olika. Hm.. jag pratar aldrig med folk på det sättet helt enkelt, om någon -säg en väldigt nära vän- skulle grabba tag i min arm och med alllvarlig ton fråga hur allting var skulle jag förmodligen inte svara något annat: "allt är bra, själv då?" och le. Självklart skulle jag le.

Det började väll när jag var 11-12 år. Jag mådde jätte dåligt, verkligen skit dåligt. Vissa dagar kunde jag vara riktigt hyper och söka social kontakt med alla runt omkring mig medans jag andra dagar hade jätte svårt för sociala situationer. Jag var uppe långt inne på nätterna och kunde göra allting från att sitta och rita till att sitta och skriva en ny tidning, alltid var det något nytt och aldrig blev något färdigt. Efter ett tag kom jag på idéen med att skriva en bok som jag endast jobbade på under nattetid, och jag kunde stanna uppe länge. Sen blev jag riktigt kär och allt blev bara värre och det var väll här det tog fart på riktigt. Mina tankar blev så mörka att jag började skiva ner dem i ett vanligt college block. Texterna varierade från en novell om en flicka som tog livet av sig, till "sex sidor av mina misslyckande" där jag utförligt skrev varför jag inte var värd dittan och dattan. Under denna tiden kunde det spritta och sprätta i hela kroppen och jag var jätte flummig och högljudd. Flummig och högjludd hade jag varit tidigare och detta hade jag redan då sett som ett problem, men den djupa depressionen var något nytt.

När jag och han bråkade blev det en massa problem och jag märkte hur mina vänner svek mig titt som tätt. Detta ledde till att jag några dagar (2-3) i stort sett isolerade mig. Sen blev jag väldigt nedstämd överlag under raster och sånt och jag gick gärna lite utanför eller bakom alla andra och lyssnade på min musik. Jag kommer ihåg att jag en dag inte pratade med någon och det var jag så stolt över. Men en dag blev jag så less på att ingen reagerade så jag sa till en väldigt nära vän "jag tror jag vet varför jag är så flum och glad hela tiden, jag tror jag är deprimerad" reaktionen var slående. Utan att kolla på mig sa hon "det är inte du som är ledsen, du är glad. Det är jag som är deprimerad." Jag tror det var här som jag satte på min mask. Om det nu inte hjälpte när jag skrek efter hjälp, varför skrika?

Snart förstod jag att min farmor var manodepressiv och jag började ana att även jag hade dragit på mig något i den stilen.

Sen när jag började högstadiet förändrades allting. Jag som tidigare gått på en liten skola gick nu på en med flera hundra elever och i min klass kände jag bara två stycken. Alla flummade runt och skrattade och lekte (jo vi är otroligt fåniga ^.^) och jag gjorde likaså. Lite då och då kände jag mig väll nere, men det var aldrig lika seriöst som gången innan. Jag hade mina dagar och nätter som jag kom på otroligt bra idéer och projekt som jag inte kunde sluta tänka på. Jag hade inga större svackor eller upp gångar. I början av åttan kommer jag ihåg "ångestbollen" som kunde träffa mig på morgonen. Efter den kändes allt så värdelöst och jag kunde knappt tänka rent.

Sen nu i höst var jag jätte glad och uppåt och jag tänkte på ett av mina nya projekt när jag en kväll hittade gammal musik. Jag lyssnade på musiken och blev väll rättså sentimental, men inte någon större reaktion. Senare den kvällen blev allting mörkt igen. Jag orkade inte. Jag satt och tänkte och efter ett tag kom jag på att alla mina drömmar är för högt uppe i skyn, rättare sagt i rymden. Jag har inom de senare åren levt mina två drömmar, att ha bra kamera (en dröm i 4-5år) och ha häst(en dröm sen jag var bebis). Jag har inte riktigt haft något att sträva efter riktigt, men jag har fortsättit att leva på och ta dagen som den kommer. Men denna kvällen var det så uppenbart. Mina andra stora drömmar, som att jobba på en ranch, eller ett stall i irland och andra liknande, det gled ifrån mig. Den kvällen var jag verkligen förtvivlad, jag var uppe långt in på kvällen och skälvde och kände hur tårarna rann nerför mina kinder. Någon gång snyftade jag även till men jag la ner stor möda på att stoppa detta från att hända för jag ville inte väcka någon. Jag kände mig sämre än jag någonsin gjort tidigare, denna sorgen var så tydlig.

Jag vet att detta var ett jätte långt inlägg, men jag ville ge så mycket av historien som möjligt. Vad tror ni? Jag kan tilläga att jag är femton år nu om ni tror det har någon betydelse.