Livrädd för att inte vara sjuk
Hej.
flytta gärna tråden om jag la den i fel kategori, vart så osäker.
Jag går rakt på sak, trots att det är en lång historia. Jag vart deprimerad för 3 år sedan ungefär tror jag, jag kände mig ledsen hela tiden, hopplösheten låg som ett täcke över mig, jag var nästan apatisk ett tag och låg bara i sängen och sov, hela tiden. Har ingen som helst aning om hur länge det var så illa, kommer nästan inte ihåg nånting ärligt talat förutom hur ingenting betydde något och att jag gjorde illa mig nästan varje natt. Det var som värst under höst och vinterhalvåret iaf, det vet jag.
Förra vintern mådde jag betydligt bättre. Jag skaffade mig egna små möss att ta hand om, för jag visste att jag skulle må dåligt den där vintern med. Hade jag något att ta hand om, som faktiskt behövde mig så skulle jag kunna ta mig igenom det svarta mörkret, djurälskare ända ut i fingertopparna som jag är. Det mörkret kom inte den vintern, visst mådde jag dåligt men inte på långa vägar så dåligt som jag mådde året innan. Jag började undra vad som egentligen var fel med mig, det var ju uppenbarligen inte normalt att ha skrikande ångest och vara tvungen att skära sig för att kunna somna om nätterna.
I år är det väl inte heller så farligt men jag är beredd på att det blir värre. Jag har fortfarande djur att ta hand om så jag vill inte riktigt tappa greppet, vem ska då ta hand om mina älsklingar?
Men ja, till frågan eller vad det är… Jag har funderat på vad sjutton det är för fel på mig sedan förra året. Kommit fram till att nu är jag inte ledsen längre men inte glad heller. Jag är helt tom snarare, det är bara ett tomrum. Jag känner inte igen mig själv längre. Tittar jag på mina händer tex så kan jag inte lita på att det är mina egna, det stör mig nått otroligt, låter helt sjukt… Jag får fortfarande ångest och jag skär mig fortfarande. Inte alls lika ofta men djupare än innan. Har värre humörsvängningar, blir skogstokig över nästan ingenting och har blivit mer våldsam. Inte mot andra men mot mig själv och porslin. Slängt tallrikar i golvet och ibland skurit mig djupare ändå, vilket börjar skrämma mig. Tappar liksom kontrollen när jag blir arg. Det är så mycket, kan inte dra upp allt, men jag känner inte igen mig själv som sagt. Har alltid varit rädd för att bli övergiven eller tex lämnad av en pojkvän. Har aldrig blivit dumpad, eftersom jag alltid gör slut innan dom ens hunnit tänka över det alternativet. Har supersvårt att lita på folk, är övertygad om att dom kommer använda saker jag säger emot mig.
Vad har detta med rubriken att göra? Jo, jag vågar inte söka hjälp. Fick hjälp från bup under det där värsta året men jag ville verkligen inte bli bra då, var så trygg i mörkret så jag gick bara dit typ 3 gånger. Tyckte inte att någon tog mig på allvar där i vilket fall som, kändes mest som dom ville bli av med mig. Med det i åtanke har jag lyckats intala mig att jag är inte sjuk nog för att förtjäna hjälp. Även om jag inte ens vill ha hjälpen. När jag sitter och vrider och vänder mig i stark ångest så är jag inte klar i huvet, sitter och trycker ner rakbladet så djupt jag kan och upprepar att jag inte är sjuk nog. Måste bli sjukare. För ingen kommer ju ta mig på allvar annars.
Det är väl sjukt bara det i sig ser jag nu när jag skriver det, i just dom stunderna är det så logiskt så det finns inte, nu låter det bara.. stört. Jag tror i vilket fall som att jag "är" Borderline och bipolär. Jag har sökt så mycket jag bara kunnat om dessa och andra "sjukdomar" jag kunde tänkas ha men tycker att Borderline och bipolär är det jag stämmer in på mest. Är så övertygad att jag nu är skiträdd, livrädd, att jag INTE har det. Därav vågar jag inte söka hjälp. Har läst på andra ställen om folk som frågat typ "jag tror jag har den sjukdomen, för jag känner som det står att man känner, tror ni att jag har det?" och fått som svar nått i stil med "tror du läst för mycket, det är lätt att tro att man har det och det när man läser om det". Så ja, once again är jag väldigt rädd för att inte bli tagen på allvar när jag skriver det här, men jag tar risken. Har funderat på det här sedan förra året, det är inget jag bara kommit på över en natt och inte tänkt igenom.
Jag tänker såhär; Om jag inte är sjuk, så kan jag inte bli frisk. Dvs så måste jag leva såhär för det finns inget att bli frisk ifrån. Men samtidigt så måste jag ju vara sjuk, för det här KAN bara inte vara normalt. Men hur sjuk är jag då? Om jag inte har Borderline, vad sjutton är det då? Jag har ju sågott som accepterat att jag har just Borderline, vad händer om det inte är det? Måste jag börja om från början med hela acceptera-grejen som tog sån tid? Jag borde absolut inte bli så fixerad i en "sjukdom" såhär, men det känns lite som jag måste ha något att hålla mig fast vid.Men tänk om jag inte är sjuk alls? Då är det ju helt kört för min del för jag tänker inte leva såhär och så är det bara.
Vart mycket text dethär… Ursäkta.
Hejsan!
Usrsäkta dig inte, du är mer än välkommen att skriva av dig! Jag tror att det kan ligga i "sjukdomsbilden" att negligera sig själv (eller jo, det gör det) och det påverkar ju även hur man ser på sina problem. "Jag klarar mig, det finns de som är sämre. Jag fungerar ju hjälpligt. Jag inbillar mig nog bara osv. osv. osv" Har hört det så många gånger och tänkt de tankarna själv mer än jag vågar tänka på.
En tanke jag har ang att hänga upp sig på sjukdommar är att vi människor vill ha en klar och tydlig lösning, och för att kunna få det så behöver vi ett väldefinierat problem. Jag kan bara se till mig själv, det som står i mina papper är medelsvår deppression. Inget annat, men de har muntligt konstaterat att jag kanske har GAD och at jag haft maniska perioder i mitt liv och andra saker som inte går överens med min nuvarande diagnos helt och fullt ut. Jag skulle inte bli förvånad om de konstaterade att jag var bipolär och jag känner mig lite.. ofullständig. Känns som att det saknas saker i mina papper. Endera är det så, för ingen har egentligen kollat djupare för att diagnosticera mig, eller så är det jag som har svårt att acceptera min diagnos. Eller ja, jag gjorde det förr, men mitt mående är inte alls likadant nu som då.
Och jo, jag är livrädd för att bli frisk. Det skrämmer skiten ur mig rent ut sagt. Tänker som du, att jag är ju inte riktigt sjuk, vad ska man då bli frisk ifrån? Jag har ju mått såhär sedan barnsben och jag fungerar med nöd och näppe i samhället, hur ser ett "friskt liv" ut då? Tror jag är rädd att jag ska friskförklaras, alltså konstateras vara frisk, med 40tim i veckan at joba som alla andra men fortfarande må som jag gör. Som den otrygga människa jag är sätter jag min tillit till det jag känner till, mitt mående. Samtidigt vill jag ju bli bättre, så det är motstridiga känslor, men jag tror att det beror mestadels på min sjukdom.
Sjuk eller inte - du mår inte bra. Du konstaterar själv att du inte kan eller tänker ha det såhär i resten av ditt liv. Det går att göra något åt det. Även "friska" kan må bättre. Psykriatrin är vana att hantera sådana här känslor, det är jag helt övertygad om, de är vanliga. Diagnosen är inte det avgörande för om du får hjälp eller inte, det är din upplevelse av situationen. Visst, det är apjobbigt att ta steget och söka hjälp, och det kan vara tufft som bara den, men det kan även ge hjälp, så jag skulle absolut råda dig till att testa. Vad har du att förlora?
Paulina
Om du inte mår lika dåligt som förra åren men nu lever du i grått och svart, du har inga goda dagar… du har meningslösa grå dagar och dagar då allt är värre svartare?..
Då kan jag "glädja" dig med att det är klassisk fortskridande depression…
Vad som gör folk friska är när dom har glada dagar som blandas med tråkdagar och riktiga sorgdagar men dom glada dagarna är övervägande och det grå och svarta klänger sig inte fast..
Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor
#1 Gah, jo jag känner absolut igen mig i det där "men jag klarar mig, det finns folk som har det värre" osv. Därav tycker jag inte heller att jag ska ha hjälp, just för att jag klarar mig ju ändå, till skillnad från vissa andra. Och det där att man vill ha hjälp men ändå inte, hur sjutton ska man hantera det? Bestämmer jag mig för att skaffa hjälp, hur gör jag då? Min mor går på antidepp utan att prata med psykolog eller liknande, kan inte jag få hjälp på det sättet också? Skulle vara så mycket lättare att bara få medicin och slippa prata en massa med nån som jag ändå inte kommer kunna lita på. Kan man inte bara be om en utredning eller nått? Få diagnos och sedan få behadling utifrån vad som är fel istället för att sitta och snacka om vad som KAN vara fel och inte komma nån vart? Vart ringer man om detta ens är möjligt? Låter lite för lätt i mina öron att bara dyka upp från ingenstans och be om nån form av utredning. Utan att ha pratat med psykolog eller så innan. Att prata om saker känns meningslöst och väldigt jobbigt, såfort det ska pratas om något så blir det verkligt, att det faktiskt har hänt. Annars kan jag ju bara intala mig att det var inte på riktigt och inte alls så jobbigt som jag upplevde det just då, att det bara var på låtsas, eller iaf lite på låtsas.
#2 Det finns bra dagar, lustigt nog nästan bara när solen lyser och himlen är blå och så lite molnig som bara möjligt. Regnar det eller är mulet, som det är sågottsom varje dag nu, så mår jag inte bra. Har jag kommit fram till. Usch, det låter som jag bara hittar på eller inbillar mig, men så är det.
Vad innebär fortskridande depression? Aldrig hört talas om!
Att den pågår, inte nödvändigtvis förvärras men dock är kvar i liknande omfattning
Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor
#3 Tja, man behöver inte ha pratat med någon innan för att begära saker :) De kan ju vilja prata en del med en för att inte lägga ner resurser i onödan dock. Mediciner är ingen lösning. Det är en krycka för att hjälpa en att orka fungera, att orka ta tag i saker och bearbeta det egentliga problemet. Lite som att ex kökslampan går i tid och otid. Du kan givetvis byta ut den, och därmed ta bort syptomet, men det egentliga problemet, ett elöverslag, måste åtgärdas om du inte konstant vill gå och byta lampor.
Visst, i praktiken blir det lätt att folk får medicin och ingen terapi, men det är inte så det är tänkt att fungera, och att be om det i ett inledningsskede kommer nog inte att låta så bra. Även om de absolut är vana vid misstänksamheten. Jag var knäpp tyst de första samtalen, svarade inte ens på tilltal. Kunde inte öppna. Ville inte heller. Men man lär sig, och jag inser idag att jag tjänar på att göra det, hur jobbigt det än är. Sen måste man inte heller berätta det allra djupaste första gången, man lär ju känna dem först så man kan bygga upp en tillit till dem. Allt sker i ens egen takt.
Paulina
#4 okej, tack.
#5 Hm, jo det är väl så… Men att det ska vara så svårt! Vad finns det för sätt att få hjälp? Genom skolan kan vi skippa, mentorn har lovat att fixa hjälp åt mig 2 gånger men aldrig hört av sig igen om detta och jag totalvägrar att påminna henne. Bup är jag rädd för och vad jag förstått är det svårt att få tid hos dom och ju längre väntetid jag får ju längre tid har jag på mig att ångra mig. Måste föräldrarna följa med dit btw? Kanske ingen som har superkoll på bup, fått bilden av att det mest är vuxna här? Sist jag var där följde föräldrarna med och det var det äckligaste jag varit med om, att bli så naken framför dom, att dom får veta så mycket. Aldrig nånsin igen. Jag må ha en bra relation med dom men jag står bara inte ut när dom får veta så mörka saker om mig, jag ska ju vara deras lilla ängel, typ.
#6 Jo, vi är mestadels vuxna här, men vi kan en del ändå :) Jag har själv haft tre år hos BUP. Nu mötte jag dem under sådana oständigheter att jag knappast hade något att säga till om alls när det gällde mina föräldrar, men när de insåg vilka problem jag hade med min mamma så var det inga problem alls. Jag hade enskilda samtal, min mamma behövde aldrig vara med, vilket var skönt för det ville jag ju inte!
Nu skiljer det sig en del mellan olika län och så, men jag är enormt tacksam för BUP, de har hjälpt mig massor, alla har bemött mig på ett mycket bra sätt och min samtalskontakt har ställt upp på sin fritid för mig. Detta kanske man inte kan räkna med, men ändå.
Varför skulle det vara jättelånga köer hos dem? Nu kanske det var annorlunda för min del, men jag hade aldrig svårt att få till en tid, varesig med samtalskontakten eller någon läkare genom dem.
Paulina
För dom vänner jag haft som beställt tid hos bup så har det tagit tid, vet dock inte hur det är nu.
Det beror även lite på vad man söker för. Allvarligare fall prioriteras givetvis.
Paulina
Starta ny diskussion