Jag säger till, om de går över en viss gräns, för jag klarar av att de några få gånger (som i detta falet) trycker upp foten i min rygg, men om de gör det flera gånger så säger jag till, för i alla fall lite respekt ska man ha…
Det där med att sitta längst ut och ta upp två säten, det brukar jag göra, men om någon ber om att få sitta på den ena platsen säger jag "Visst" och flyttar in ett snepp, men ibalnd så sitter jag längst in redan… :P

ja, för det mesta säger jag till.

Vadå tvingas stå upp?? Har någon väskor på ett säte så ber man personen att flytta på väskorna, svårare är det inte Det gör jag ofta och det är aldrig någon som vägrar. Är man feg får man skylla sig själv.

Samma sak med att sitta ytterst på ett säte. Vill någon ha det inre så fråga bara. Men många vågar inte.

Dessutom lät du lite otrevlig när du sa ifrån, men det kanske bara är min tolkning? Hur som helst så kan man säga ifrån på ett trevligt sätt. Personen visste säkert inte ens att du blev störd.

Det jag verkligen stör mig på är folk som tränger sig in i vagnen/bussen när många ska gå av. Då säger jag till.

Ja det gör jag, jag tål inte ouppfostrat beteende och jag skäms inte för att säga till folk oavsett vilka de är och hur små/stora de än må vara.

Tyvärr är jag nog ganska sur när jag öppnar munnen och jag skäms inte för att göra det tydligt att jag inte accepterar deras beteenden. Det är förståss lättare om jag slipper öppna munnen utan lätt kan klargöra mina åsikter med en enda blick vilket fungerar utmärkt. För övrigt så säger jag hellre till dem innan jag blir arg än efter för jag känner inte riktigt för att bete mig ouppfostrat bara för att de inte är väluppfostrade och kan respektera andra personer.

Ibland säger jag till när folk beter sej ohyfsat, ibland inte. Det beror på många saker. Om jag själv är på dåligt humör är jag tyst, för då kan jag ändå inte säga ifrån på ett bra sätt.

Ofta är det väl bara tanklöshet som gör att folk beter sej oartigt mot varann, inte egocentricitet eller illvilja?

#5 jag tror du har rätt, men om ingen upplyser den andre om att det inte är ok att göra på ett visst sätt så får de kanske aldrig veta det.

Jag tror inte att det är tanklöshet utan många ggr beror det nog helt enkelt på att vi är olika. Som jag är väldigt känslig som person och märker ofta saker som andra inte gör. Vi har alla olika grader av vad vi anser som provocerande eller rätt resp. felaktigt beteende. Det går inte att sätta en prick och säga att så här är alla. Så länge vi är det minsta olika så kommer det fortsätta inräffa konflikter, på gott och ont.

Jag tycker dock inte om när folk sätter sig PÅ mina väskor när jag lätt kan flytta på dem om de bara säger till. Ibland så sitter man så djupt inne i sina egna tankar att man inte märker omvärlden men sen finns det ju alltid sådanna som gör saker bara för att provocera fram en reaktion.

Jo, det där beteendet när man tvingas inpå varandra i transportmedel är inte kul. På flygplan händer det rätt ofta att det sitter nån unge bakom en o sparkar i ryggen hela tiden. Ungen begriper ju inte att det stör mänskan framför, och föräldern märker kanske inte vad ungen gör. Då brukar jag vända mig om o säga till.

Är ungen liten, säger jag till föräldern: "Kan du vara så snäll o se till att ditt barn inte sparkar i stolsryggen på mig". Är ungen större, säger jag till den direkt. "Snälla du, sluta sparka i stolen". Aldrig varit med om att nån förälder blivit sur för att man sagt till deras unge.

En gång när jag satt på länsbussen hem från jobbet, satt en kille o babblade i mobilen heeeela tiden. Oavbrutet. En kille bredvid honom lutade sig tbx o försökte tydligt sova, men kunde ju inte somna pga babblet i mobilen. Han skruvade på sig o kastade blickar. En tjej framför mig kastade oxå blickar. Jag själv retade mig på det där eviga babblet. Till slut sa jag till. Jag sa: "Ska du prata länge till? I telefonen alltså?". Han bara glodde på mig, avslutade samtalet och flyttade till ett annat, ledigt säte. Jag har sett honom på länsbussen flera ggr sedan dess, men aldrig har han ägnat sig åt mobilbabbel mera, iaf inte när jag varit i närheten *L*.

Så ja, jag säger till när galoscherna inte passar och när folk tydligt går över gränsen.

#3. Jag sa "ursäkta" innan jag vände mig om till personen som sparkade mig i ryggen. Och nej, han förstod inte innan jag sa till.

Ja, det verkar som om människor är fega. Jag brukar fråga om en plats är ledig. Däremot väcker jag inte folk som sover. Det gör däremot tågvärden.

#6. Nej, sätta mig på någons väska är provokativt. Det kan ju vara ömtåliga grejer i som kan gå sönder. Säger du till människor som sätter sig på din väska? Dom kanske också är så inne i sin egen värld att dom inte ser din väska?

#6 Det var precis det jag menade när jag sa tanklöshet - ibland är man så uppe i sin egen värld så man inte märker att bussen helt plötsligt är full. Och så sitter man i andra tankar fast det klivit på en äldre herre som behöver sittplats…

Jag tycker alla ni som säger ifrån när ni ser någon bete sej obetänksamt eller oartigt gör 100% rätt! Vi måste ju bry oss om varandra?

#3 & 8 Sticky Kitten kan inte gärna veta om Sovgott sa till på ett trevligt eller otrevligt sätt. Såvida det inte var StickyKitten som satt och sparkade på Sovgotts ryggstöd?

#0 Bra att du sade ifrån! Du garderade dig också med att ursäkta dig innan. Bra gjort! Kanske du var något otrevlig i tonen  när  du  "anklagade" personen att den sparkade dig i ryggen, för det var nog inte just  att sparka dig i ryggen som  han /hon gjorde så.  Du kanske skulle sagt

snälla, vet du om att jag känner hela tiden att du sparkar emot mitt ryggsäte. Det känns obehagligt och gör ont.

Ja, jag brukar också säga till okända människor om jag är tvungen till det. Ofta så "hoppar de till" och ser jätteförvånade ut,och ber sedan om ursäkt. Så många gånger gör de fel saker utan att tänka på det tydligen., och är helt uppe i sin egen värld. Det kan man tycka är lite egoistiskt ändå. För åker man kommunalt ska man ta hänsyn till andra och inte bara tänka på sig själv.

Lite OT: vad jag mera irriterar mig på är att det är så himla få människor bland tågen, som hjälper någon som ramlar. Jag hjälper alltid till, och tar alltid upp deras vantar eller mössor om de tappar dom utan att se det. Folk kan trampa på mössor innan jag hinner ta upp dem…..

När någon ramlar, så tittar bara folk på dem , precis som om de tror att den personen är onykter eller något…jag vet inte varför de inte vill hjälpa till.Kanske ett Sverige-fenomen, för så är det inte utomlands.

#3 Så du var inte otrevlig med andra ord? "Ursäkta" kan ju sägas på många sätt, och inte alltid trevligt.

#10

Fast jag skrev aldrig att jag visste något, jag skrev att det var min tolkning av inlägget

#12 Naturligtvis. Man vet ju ingenting när man läser utskrift av vad någon säger. Det mesta, nästan allt, sitter i tonfallet!

#11. Ja, det är märkligt. Och när någon ligger på trottoaren verkar människor ta för givet att det är ett fyllo och då bryr dom sig inte. En gång såg jag och en kompis en man som såg medvetslös ut och låg ner på en gata. Men när vi fick liv i honom blev han förbannad för att vi hade väckt honom, och vi nästan sprang därifrån.

#14 Oj! Men det var omtänksamt och mycket bra civilkurage av er att gå fram och kolla att han levde tycker jag. Typiskt att han blev arg, lite läskigt också kan jag förstå.

#11 Det var på löpsedeln för kanske två år sedan, en ung kille hade åkt rollerblades med sin än och ramlat på trotoaren och brutit benet alldeles utanför MAX i Östersund. Kompisen försökte få tag på en mobil att ringa efter hjälp ifrån från förbipasserade. Folk vägrade, flera tog tillochmed ett steg ÖVER barnet som låg på trotoaren och kved av smärta. 30 min tog det innan vännen äntligen fick tag på en människa som kunde låna ut sin mobil så han kunde ringa en förälder. Så hemskt! Var i Östersund samma dag, det var festivalvecka så det var mycket folk ute och promenerade och MAX hade invigning just då. Så ont om folk där va det då rakt inte, vilket gör det hela ännu hemskare.

#16 Något liknande hände min kompis, när hon var kring 25. Hon fick en panikattack på t-banan, klev av tåget och bara la sej ner på  perrongen. Folk klev runt henne, tittade lite snett, gjorde ingenting. Till sist kom en kvinna och hjälpte henne upp och satt med henne ett tag.

Man får vara glad att det finns människor som bryr sej om andra!

#16 Men herregud så hemskt! Stackars människa! Vad är det med oss i Sverige? att det är så få människor som vågar hjälpa till?

Jag har själv ramlat två gånger i tunnelbanan, av huggsmärtor, så jag blir väldigt "krokig" i kroppen när jag ska försöka ta mig upp, och går mycket framåtböjd och går väldigt sakta då, små myrsteg. Och ingen av gångerna var det någon som hjälpte mig. De tittade bara snett på mig.

Men en annan gång när jag fick en kraftig panikattack inne på tunnelbanan och vi stod stilla på bron på slussen, så var det en tant som såg på mig , att jag hade det jobbigt, och hon gick fram till mig och satte sig bredvid mig och höll mig i handen! Då blev jag glad och lugn. Hon var jättesnäll. Hon är värd en ros.

#14 Nu ska vi kanske inte skriva mera om folk som inte hjälper till, så vi inte "tar över" sovgotts tråd, som handlar om att säga till. Förlåt sovgott!

mvh isa

Jag har inga problem med att säga till när något är fel. Men då ska det vara motiverat, jag behöver inte säga till bara för att få rätt.

Det beror på humör om jag säger till eller inte. Oftast säger jag inget, men är det verkligen störande eller fel så påpekar jag det. Jag vill tex inte som du bli sparkad i ryggen så att hela jag hoppar och far. Jag vill inte heller stå i en kö och bli puttad och knuffad på när jag inget kan göra åt det faktum att det är en kö och att den inte ens är trång. Då säger jag till, men visst, man får blickar av det.

ja om situationen är sån att jag kan. Skulle till exempel tyvärr låta bli, om jag satt ensam i vagnen en fredagskväll, med bara dessa… Då hade jag helt enkelt inte vågat.

#18. Det gör inget. Jag tycker bara det blev en utveckling av tråden. 

#21. Jag skulle nog heller inte våga säga till någon som verkar påverkad av alkohol eller narkotika. Eller om jag är helt ensam.

Visserligen knackade jag på hos grannarna när de hade fest och bad dom dämpa sig, men det gick bra. Jag bryr mig inte om grannarna har fest någon gång då och då, men dom festade väldigt ofta, vardag som helg, så till slut brast mitt tålamod. Jag skulle upp och jobba tidigt dagen därpå, och det gick verkligen inte att sova så som dom höll på. Efter att jag sagt till tog det bara tio minuter så utrymde dom lägenheten och det blev helt tyst. Kort därefter flyttade dom.

#18 Jag var med om något skrämmande för ett par år sedan. En kvinna säckade ihop utanför en affär.

När jag kom ut från affären ser jag en samling människor stå i ring runt kvinnan. Ambulans var tillkallad.

Men varför i hela friden stog de i ring kring kvinnan? Trodde de att de skulle skydda henne mot onda andar och bilda en spärr med att stå runt henne?

Det är otroligt sällan jag blir arg, men denna gång var det accepterat.

Gå för guds skull hem, var det enda jag tänkte. Jag hade ingen aning om vad kvinnan hade drabbats av, men jag vet vad man gör i ett akutläge.

Ändå var jag tvungen att be denna nyfikna ring, som inte gjorde någon nytta, att backa så att jag kunde se om jag kunde göra något.

Jag frågar mig än i dag vad de tror att de gjorde för nytta med att stå i ring runt kvinnan. De kunde lika gärna gått hem.

Sådan här nyfikenhet och handlingsförlamning stör mig enormt. Kan du inte göra någon nytta, varför stå kvar som en nyfiken betraktare?

Det jag kunde göra var att kolla andningen och framför allt avstå min jacka för att värma henne. Värme är viktigt vid alla olycksfall.

Så varför i hela friden stog 7-9 personer runt henne? Till vilken nytta?

Nej jag gör inte… kan ibland irritera mig sjukt mycket men ändå stå ut, eller så bryr jag mig inte alls.

#22 Vad bra att du inte tog illa upp. Jag tycker nog själv att tråden utvecklades till många intressanta saker.

Jag har också ringt på grannar som festar alldeles för ofta. Ibland har det gått bra och de förstår och dämpar sig. I ett annat fall, var de så fulla så de skrattade bara och bjöd in mig på festen…..Nej tack sa jag och ringde störningsjouren. Klockan var 01.30 på en vardag! Många andra grannar hade stört sig på den här killen som hade fester och ofta obehagliga ljud om bråk på sina fester. Vi tror han blev vräkt till slut. Så , som väl är bor han inte kvar!