Var fjärde jämte vill inte jobba jämte en med psykisk sjukdom. Nå, vi som är t ex deprimerade är ju faktiskt inte nedstämda JÄMT. Ibland KAN vi dra till med ett skämt och lätta upp stämningen.

… Jämt åsido. Nej jag menar SKÄMT åsido. :-)

Klart detta är ett problem. Information, information och åter information är lösningen. Och erfarenhet. Ens fördomar brukar försvinna när man själv känner någon som har de problemen, och då inser man att människan är ju som alla andra, förutom just de problemen.

Vem har inte problem för övrigt. Slår vad om att denna fjärde jämte är arbetslös, eller har blivit av med vapenlicensen, eller har en fru som bedrar dem, eller en unge som skolkar, eller finnar i ansiktet, eller nageltrång, eller vad som helst.

Jag vet inte hur ofta jag fått höra att min "mask/rustning" inte behövs, att det är ett naturligt försvar, men att jag inte ska behöva bära den. Här kommer ju den stora anledningen till ATT jag behöver den ^^

Jag skulle vilja påstå att jag, trots depression äger mer humor och skämtar mer än genomsnittet. Jag bryter inte mina ord, eller rättare sagt; lovar inget jag inte vet att jag kan hålla. Jag får inte anfall på folk, eller försöker ta mitt liv om någon kritiserar mitt arbete.

Jag tror som du puman, att information behövs. Lite insikt. Ungefär som folk beskriver att andra drar sig undan när man sörjer, de vet inte hur de ska förhålla sig till det. Det är ju värre med en psykisk sjukdom, där vet de ofta inte alls vad det rör sig om, mer än de roliga psykoser och os-depp som rapporteras i Aftonbladet, för att inte glömma alla psykiskt sjuka som begår våldsbrott ^^

Jag tror inte detta är unikt för Jämtland, även om (sur)jämtarna är lite som de är de med ;)

Det förvånar mig inte ett dugg. Våra medmänniskor är i regel rädda för människor som har en psykisk diagnos. Okunnighet kan man kalla det.

När jag var mitt i mitt missbruk, så fick jag genom jobbet kravet på mig att åka till ett behandlingshem.

De flesta av mina arbetskamrater hade ingen aning om mina missbruksproblem och en del av dem hade jättesvårt att prata om det när jag var tillbaka på jobbet.

Men jag valde att öppenhjärtligt prata om det och de flesta blev otroligt nyfikna och ville höra mer om vad behandlingstiden gick ut på.

Till slut kunde jag bara konstatera att alla mina jobbarkompisar borde gå igenom ett 12-stegsprogram. Missbrukare eller inte, så lärde jag mig så otroligt mycket, som även alla andra borde få lära sig.

#3 Tycker du har en bra poäng, vi lär oss en hel del om oss själva och det kan vi använda till vår fördel. Brukar ironiskt konstatera att hälften av mina bekanta (som inte har psykiska problem) skulle må mycket bättre av lite terapi ;)

Samtidigt förstår jag inte rädslan - alls. Visst, en utåtagerande, psykotisk person kanske. Men som jag. Tror inte en kotte kan ana hur jag egentligen mår med tanke på mitt beteende. Men när de får veta så är det en annan sak, även om jag har vart omtyckt innan. Jag är ju samma person ändå.

Jag tror att det helt enkelt beror på att "friska" människor är rädda och inte har en aning om hur de ska bemöta en person med psykiska problem.

De vet så otroligt lite om psykiska sjukdomar, så de målar upp ett skräcksenarie framför sig. Jag tror att de glömmar att den sjuka människan är en helt vanlig människa ändå.

Javisst alla "friska" borde gå i terapi, för de är nog inte så friska som de tror.

Under min tid i psykiatrin så blev jag jätterädd en enda gång. En stor man, med diagnosen manodepressiv, blev tvångsintagen och han hade massor av vanföreställningar. Avlyssning från garderoben, kameraövervakning osv, men det var hans verklighet just då.

Men när jag och en skötare till skulle ha ett inkomstsamtal med honom, så for han upp från sängen och var fruktansvärt arg på mig för att jag inte satt ner.

Då hade jag nog en puls på 190.

Har inte massmedia en viss del i det hela också? Som gärna slår på stort med löpsedlar osv. när de kan konstatera att en person med psykisk ohälsa begått ett brott?

#6 Det tror jag absolut ^^ Det plus de "roliga" diagnoserna folk har, ex tourettes eller varför inte de roliga psykoserna, där folk får "roliga" vanförestllningar, som hon som trodde hon var häst (?)

#7 Trodde att hon var en häst??  Det måste ha varit jättejobbigt.

Men under min tid i psykvårdens akutintag så träffade jag på de mest hemska och underliga saker.

Det som oftast fanns hos unga tjejjer, förutom diagnosen, var att de ofta hade blivit sexuellt utnyttjade.

Men trots att psykiatrin från början var min inriktning så kände jag att jag inte orkade med det. Jag mådde inte bra av det.

Jaha, så nu jobbar jag med palliativ vård. Undrar hur sjuk jag är?

#8 Ja, jag har för mig att det var häst hon trodde hon var, hon hade iaf vanföreställningar om vad hon var ;)

Jo, det är tyvärr väldigt vanligt :(

Sjuk och sjuk.. Alla är inte menade att göra samma sak. Jag skulle aldrig härda ut på en pallativ avdelning, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig en psykiatrisk inriktning.

Folk har så svårt att begripa vilket spektrum det finns inom området psykiska diagnoser. Men upplysning och information är nog enda sättet. Och att vi som har diagnoser, gör vårt bästa för att informera och berätta.

Eftersom jag på senare tid blivit känd för att provocera, kan jag väl fortsätta här…

Jag önskar också att flera av dem man möter i väntrummen visar upp utåt att de också lider av psykisk ohälsa, dvs. människor av alla åldergrupper och alla samhällsklasser. Lite synd att idag är det mest tjejer med utsmyckningar (som tjejen i inslaget) som vågar ta fajten.

Jag tror att eftersom många i samhället fortfarande är väldigt konservativa, så skulle en medelålders herre i kostym göra mer nytta om han också berättade att han led av psykisk ohälsa. Eller kvinnan som man träffar på i ett företags reception eller liknande. Dvs. i samhällets ögon "helt normala" människor.

Hahaha, då är inte jag alls lämpad att ta den "fajten"

Jag är ju "en såndär", svart hår, piercad i läpp, ögonbryn och tunga (av de synliga) och är tatuerad. Skulle själv säga att det är rätt så smakfullt, trots att det är bodymods, men jag vet inte hur många gånger jag fått frågan av vården(?!) om jag ser ut som jag gör för att väcka uppmärksamhet för mitt dåliga mående. SUCK!

Visst, jag mår apa, men jag har valt detta för att jag gillar det, tycker det är snyggt och det gör mig glad. Hade jag velat ha uppmärksamheten så hade jag valt att visa självskador och gjort extrema saker ist. Detta är en fördom jag är ytterst less på. Många med bodymods med mig, men just denna kombon för min del är skittrist.

Att det mest tycks vara tjejer med utsmyckningar är jag inte heller säker på att jag tycker är de som tar fajten. Men det kan ju även bero på att de som vågar gå emot normen på det sättet äger en inre styrka som många andra saknar, och att det är därför de vågar och orkar ta kampen. Sen så läggs de på minnet just eftersom de ser "udda" ut för gemene man. Min teori iaf.

#12. haha, mitt inlägg var nog mer också en cred till de som vågar sticka ut med "utsmyckningar" och liknande.

Dock ser samhället ut som det gör, tyvärr, därför önskar jag också att alla samhällsklasser tar fajten och visar upp sig, just för att samhället ska inse att det inte bara är en viss "kategori" det gäller, utan det kan vara din granne, din arbetskamrat, din chef, din brevbärare, ja, det går inte att se på utsidan vilken som lider av psykisk ohälsa.

Är bara jag som tycker mig se en trend att de man ser på tv och som ställer upp i olika inslag/intervjuer ofta är tjejer med bodymods, aldrig portfölj/kostymnissen.

Jo, jag förstod det, men föll in på mitt eget spår ändå :P

Jag reagerar på att det är så många tjejer som syns i media för det. Det känns nästan som att det är ännu mer tabu för en karl att ha en psykisk åkomma..

Och appropå bodymods + psykisk sjukdom.. Det finns ju en uppsjö med bilder, konst och dyl. som visar just självskador och unga tjejer med mycket smink, piercingar och svarta kläder. Ofta glamouriseras lidandet, ångesten, skadorna, blodet och blandas upp med allt det svarta och blir nästan som en "rekvisita" i bilden. Det kan ju göra sitt till vår uppfattning, samt att en del säkert dras mot det för att de kan identifiera sig med det.

Förstår inte riktigt uppdelningen mellan sjukt och friskt? Alla med psykiatriska diagnoser har också en frisk sida, utöver sin sjukdomshärjade sida. Jag tror att när man övergår till att definiera sig själv som enbart psykiskt sjuk, så lägger man krokben för sig själv.

De perioder min behandling fungerar fullt ut anser jag att jag är frisk. Känslor och tankar fungerar som innan jag blev sjuk, i de ingår också negativa tankar likväl som positiva tankar och beteenden.

I den friska sidan ingår också ilska, frustration och ledsenhet. Att man känner så behöver inte betyda att man är sjuk.

Ibland går det över gränsen, bortom de tankar och känslor t.ex ledsenheten som ingår i mitt "friska" jag. Mina sjuka sidor tar över, livet blir ett rent helvete, fungerar varken fysiskt eller psykiskt. De sidorna kan inte någon förstå, som inte varit där- som alla vi. Vi kan inte heller förstå andras privata lidande, men vi har ett hum om det, och blir inte rädda och dömer inte.

Att ha en psykisk sjukdom innebär ofta en enorm uppförsbacke i det "normala samhället", men i mina ögon innebär inte det att jag konstant är psykiskt sjuk. Men jag tror inte samhället ser det så. I deras ögon är man antingen eller, men jag anser att det är både och.

Känner igen delar av den här diskussionen, sjukt kontra friskt.

Är man per definition sjuk, om man medicinerar framgångsrikt mot en sjukdom, så att man inte har några symtom och därmed kan fungera exakt som en frisk människa?

Min exman tycker att om man är symtomfri, så är man att jämställa med frisk.

Själv vet jag inte vad jag ska tycka. För jag vet, att slutar jag med medicinen igen, så får jag troligen ett återfall - igen.

Det människor fruktar, är nog inte egentligen den psykiatriska diagnosen i sig, utan det avvikande beteende en person med fullt blomstrande symtom, kan uppvisa. T ex manier, ingen verklighetsförankring, obeskrivlig nedstämdhet, bara bli liggande, inte vilja äta, utåtagerande, aggressiv, skriker av ångest, skär sig, osv osv osv. Och det har jag full förståelse för. Där är det återigen vi "sjuka" som måste BERÄTTA hur vi vill att omgivningen ska agera.

Stefan Einhorn (forskare, överläkare i cancer, författare, föreläsare) drabbades i mitten på 90-talet av en omfattande livskris.

Anders Bagge tackade nej flera år i rad till att sitta i Idoljuryn eftersom han led av stark social fobi (det släppte under hans jurytid).

Det här är psykisk ohälsa det med. Det är ett mycket litet fåtal som har ett sådant avvikade beteende att de är skrämmande för gemene man.

Blir du livrädd för ett par alkisar på en parkbänk? Avvikade, absolut, men inte ett dugg skrämmande.

Man kan inte avfärda gemene mans rädsla. Den finns där. Jag är helt klart rädd för t ex utåtagerande och aggressivt beteende hos en psykiskt sjuk människa även om jag faktiskt "förstår" vad det beror på. Tyvärr, jag vill inte vara i närheten av en som lever ut psykotiska vanföreställningar. Trots att jag själv alltså har en psykaiatrisk diagnos.

Folk har inte svarat som de gjorde i undersökningen som Aviendha refererar till, utan orsak.

Rädsla för avvikande beteende är verklig och jag menar återigen, att det är information och upplysning som är bästa boten.

Jo men upplever man sig som hotad så blir man rädd, oavsett om det är en psykiskt sjuk människa som hotar en eller om man möter en björnmamma med unge i skogen eller vad som helst. Det är bara naturligt. Men däremot den allmänna rädslan mot psykiskt sjuka går ju definitivt att få bukt med genom information och sådär, precis som ni pratar om.