Om att dela upp sig
Ja rubriken kanske inte riktigt stämmer, men ändå kanske. Jag funderar på det här som jag upplever vara ett ganska vanligt fenomen bland människor som mår psykiskt dåligt. Man väljer att ta sina dåliga känslor och liksom skilja dom från sig själv. Att ge det en egen identitet. Inte som någon som lider av personlighetsklyvning eller psykoser där man kan uppleva att någon annan säger åt en att göra saker utan att helt enkelt koppla bort ångesten från sig själv och låta den vara en egen del. Hänger ni med?
Tillexempel kalla dom jobbiga känslorna för mina demoner, det sjuka eller ge det en egen identitet med namn. Något som på något vis sitter utanför en själv (även om det är inne i en). Att man har sitt jag och sen har man sin ångestdemon.
Jag har nog inte gjort så, jag kan ha benämnt det liknande men aldrig känt att det är jag och sen mina jobbiga känslor skiljt från varandra så. Dom är jag, dom är innuti mig och det är jag som tänker dom. Dom sitter fast i mina hjärnvindlingar. Det är mig det är fel på. Det är JAG som gör korkade saker med min kropp. Jag har mer än en gång sett människor som beskriver att ångestnisse eller vad han nu kan heta har fått mig att göra något.
Så nu funderar jag, är det ett effektivt sätt att må bättre på? Blir det lättare att bekämpa känslorna om man sätter dom som något utanför en själv? Som en fristående makt jämfört med en inre känsloröta? Är det att förlika sig mer min sin sjukdom och bli den mer om man gör som jag gör?
![[Tassy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag har inga svar, men jag känner igen mig i denna splittrade kluvenhet. Den i sig har blivit ett problem för mig där jag tapparkontrollen och har en konstant inre kamp där "mitt friska jag" försöker stöta bort "mitt sjuka jag" och vice versa. Jag kan verkligen inte förklara vad som händer men det är fruktanssvärt, det sliter sönder mig och ger mig overklighetskänslor. Det har blivit en ond cirkel helt enkelt. Ibland får jag lust att slita isår mig bokstavligt talat, dock har jag inte kommit längre än att riva hårtussar tack och lov..
När jag är mitt inne i ett depressionsåterfall känner jag väldigt tydligt hur sjukdomen härjar. Det är den som sänder in svarta, dystra tankar i min hjärna, det är den som gör att jag inte förmår äta, det är den som alstrar ångest osv. Inte jag. Jag själv är frisk och klipsk och sund och njuter av livet.
Jag tror det är ett försvar, att isolera sjukdomssymtomen och lägga dem utanför sitt normala jag. Ingen vill väl "ge upp" inför sin sjukdom. Man drivs trots allt av en livsvilja, man vill känna igen sig själv och behålla sitt vanliga jag så som man är van att känna och uppleva det.
Jag kan t o m se det som ett friskhetstecken, att så tydligt se allt det som sjukdomen ställer till med, och putta undan det i en egen vrå. Det betyder ju att du har grundlig sjukdomsinsikt och att du är fullt medveten om vad som är sjukt, och vad som är friskt.
För mig är det bättre att inte koppla loss sjukdomen ifrån mig. För det är ju ändå jag som tänker tankarna ovh gör handlingarna, att det beror på sjukdomen spelar ingen roll för mig.
För mig är det jätteviktigt att faktiskt förstå att det är min hjärna som framkallar tankarna, alltså är det bara min hjärna som kan göra något åt det.
Annars känns det som jag skulle gömma mig och ge bort ansvaret till "någon annan". Och det är dumt för mig, för då lever jag ännu mer i det istället för att försöka förändra, för vet jag att det är jag som tänker det, då vet jag att jag kan förändra också.
Svammel svammel.. :)
Starta ny diskussion