Jag kan bara råda dej att söka hjälp hos psykolog, kan finnas djupa saker som spökar för dej, du behöver ett proffs att tala med.

#0 När man inte mår bra brukar jag kalla det för att man blir tunnhudad… Man har inte samma skydd gentemot kommentarer och dåliga skämt som folk slänger ur sig. Man tar illa vid sig ang. sånt man vanligtvis bara ruskar av sig…

När man inte mår bra klibbar allt liksom fast så att man ältar och retar sig på det som egenltigen är bagateller…

Man kan ju inte ändra på andra människor, det enda man kan förändra är sitt eget sätt att hantera och bemöta personer som hasplar ur sig dumheter…

Jag blir sådan när jag är deprimerad… Vet inte om du har samtalskontakt med kurator eller psykolog - men om du inte har det tycker jag att du borde söka hjälp, vända dig till närmsta sjukhus och be om hjälp!

Lycka till, hoppas allt ordnar sig!

Jag upplever samma sak, tar åt mej all skit närt jag mår dåligt, borde ju vara tvärtom att man ska bry sej om sej själv mer och strunta i andra när man har det jobbigt, men så verkar det inte funka…

Visst är det så att jag bara kan ändra på mig själv. Har funderat idag och kommit fram till ett och annat. Det blir mer påtagligt när jag är i obalans. Ja, varför ska jag tänka på dom när dom inte ens bryr sig om mig.

#2 Tunnhudad, det var bra sagt! Känner igen det så väl hos mig själv.

Dessvärre har jag inget gott råd att ge dig. Jag kan bara säga att du inte är ensam. Jag är också väldigt "tunnhudad" just nu. Och är väldigt känslig för vad folk säger och gör. Jag skäms också för deras vägnar, för att de är så pinsamma och "skämmiga" att man inte ens kan tro att det är sant det som händer. Ibland brukar jag nypa mig själv för och kolla om jag drömmer - men tyvärr är det den pinsamma verkligheten.

En del människor har absolut inga gränser alls. Man undrar hur de tänker och hur de är "funtade" egentligen. Jag slutar aldrig förvånas tyvärr.

mvh isa

#0

Precis som du skriver, detta är inte du. Om du bara visste hur rätt ute du är när du säger det.

Mycket av det vi gör har vi kopierat genom åren från vår omgivning. Väldigt många är väldigt ofta en riktigt bra kopia av sina föräldrars beteenden.

Så länge allting flyter på i livet så fungerar detta plagierande ofta hyfsat bra. När känslorna slå igång inom oss själva och krockar med det vi lärt oss av vår omgivning så uppstår det genast gnissel i maskineriet. Vi vill uttrycka vår inre sanning men eftersom vi är beteende människor så gör vi som vi brukar, vi kör på i gamla hjulspår och använder det invanda mönstret från vår omgivning.

Till slut växer sig dock energin så stark inombords att vi inte längre kan hålla den instängd. Det är då som ångan börjar pysa ut på ett eller annat sätt. En del bygger bara en starkare inneslutning och fortsätter att agera som tidigare. Dock mår personen inombords inte lika bra som fasaden ger sken av.

Det handlar helt enkelt om att våga vara sig själv. Men vem vill vara sig själv i en omgivning där alla andra alltför ofta istället är allt annat än sig själv?

Självklart bygger även denna motsatsen på behovet av att inte våga uttrycka sig själv utan istället fortsätta uttrycka plagiatets behov.

Detta är ingen enkel insikt att komma fram till. Gör var du än gör i små steg. Älska dig själv för den du är just nu. Fokusera din egen energi på dig själv. Fokusera alla energi på att våga vara dig själv. Slösa inte bort din energi på att vara en kopia av din omgivning. Var snäll mot dig själv i tanken när du skiftar fokus från den yttre fasaden till det inre barnet som alltid funnits där inom dig.

Använd all kunskap du någonsin lärt dig och älska dig själv.

Precis som det redan sagts, sök professionell hjälp för det här är allt annan än lätt när man gått vilse ut ur sig själv.

Jag vet inte om du är deprimerad eller på väg in i en depression? Men när jag har mina depressiva perioder så är det ett av min symtom. Jag tycker alla är skitjobbiga och jag stör mig på alla, även om de inte ens pratar med mig. Jag vill bara att alla, på jobbet, på bussen - överallt - ska hålla käften, och jag tycker de pratar strunt och är pinsamma.

Men jag har lärt mig att det är en del av min depression och att det kommer gå över.

Har du någon läkar- eller terapeutkontakt?