Radd for att binda sig
Varken jag eller pojkvannen kunde sova igar och vi lag och pratade mesta hela natten istallet, och han sa nagot som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera, namligen att han ar radd for att binda sig.
Hela hans liv har varit fullt av uppbrott, osakerhet och han har flyttat mellan slaktingar, bott pa fler stallen an han kan rakna, karusellen med misshandlande mamma, elak styvmamma, distanserad pappa, utkastad nar han var 17, bott pa gatan, i husvagn, betalat hyra i sex osv. Pa det hela sa har han aldrig haft en fast punkt i livet. Han har haft langa forhallanden forr, och varit sambo, men det har aldrig fungerat i mer an nagon manad. Nu har han bott har i stan i ett och ett halvt ar - det langsta han stannat pa ett stalle, och han borjar bli radd. Han borjar kanna sig trangd, instangd och att han "bundit" sig till nagot och inte kan sta ut med. Han gillar inte riktigt stan, och han ar langt ifran havet dar han kanner sig lugn. Han har 3 ar kvar pa universitetet, men jag tvivlar pa att han kommer klara av att fullfolja de aren, hur mycket jag an stottar honom.
Vi pratade om oss, framtiden osv, och han sa arligt att han ar livradd for att ha ett riktigt jobb, gifta sig och skaffa barn. Han klarar inte ens av att hyra en lagenhet for sig sjalv for det ar en for stor sak att binda sig till, utan hyr rum dar han kan hitta. Det ar inte det att han inte vill ha ett "normalt" liv, men han ar radd for vad det innebar. Han vet inte vad, eller varfor, men han ar bara radd for det. Han vill flytta ihop sager han, tanker ofta pa hur det skulle vara osv, men han oroar och stressar upp sig sa pass mycket over det att han sen borjar fundera pa att "fly" och bara fortsatta flytta runt och bara ha sig sjalv att ra over som han ar van vid.
Det ar inte det att han inte alskar mig, det tvivlar jag inte pa att han gor, men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det har.. Jag vill ju t.ex. flytta ihop, gifta mig och skaffa barn sa smaning om. Att flytta till en annan ort, eller ett annat land gor jag garna, men jag vill inte flytta en gang i halvaret liksom, och jag vill inte att han ska kanna sig pressad till att binda sig till ett gemensamt boende odv da det uppenbarligen ar nagot som han verkligen stressar over. Jag har sagt att vill han byta universitet och flytta om han kanner att han inte star ut med att bo har langre sa flyttar jag med honom, for jag har ingenting som jag ar bunden till, men da vill jag att vi tar det beslutet tillsammans sa att han inte bara vind for vag bestammer sig for att flytta och later mig "fixa mitt liv", varesig det innebar att jag stannar har eller flyttar med honom.
Vet inte riktigt vad jag hoppas pa med att skriva det har, men kanske lite tips, eller igenkanning fran nagon.
// Amanda
Åhhhh… Vet du… nu tänker jag vara rak. Jag menar inte att vara elak… Men… Jag tror inte på snövit och de sju dvärgarna. Inte Törnrosa heller - det vill säga att det ska komma en prins ridande på sin vita springare och rädda en ur nöden.
I detta fall är det du som skulle agera prins (vet att du är kvinna). Man kan inte rädda en annan människa - var och en måste rädda sig själv! Ta ansvar över sitt mående, söka hjälp om så behövs, och det verkar han behöva. Du kan inte rädda honnom. Det finns inget du kan göra. Att du älskar honom och han dig räcker inte.
För snart 24 år sedan trodde jag att jag kunde rädda någon. Jag flyttade ihop med honom och trodde att det räckte med att jag älskade honom och att han älskade mig…
Halvvägs genom min första graviditet insåg jag att min kärlek inte var nog. Mitt barn som sedan kom till världen fick ingen pappa… En blandmissbrukare tar inget ansvar… Mitt vuxna barn är idag rädd för sin egen pappa då han påverkad kommit till hennes lägenhet 2-3 gånger…
Hur kunde jag vara så dum!!! Gifta mig, skaffa större lägenhet och barn med någon som uppenbart - trots att han varit ren nästan ett år då vi träffades - uppenbart fortfarande hade en massa problem…
Snälla gift dig inte och skaffa barn med någon som är ett, på ett eller annat sätt, ett vandrande problem. Att älska och vara älskad är så stort… Men det räcker inte i längden. Kärleken överbygger inte alla problem…
I dagsläget önskar jag att jag avkrävt honnom att söka hjälp och jobba med sina problem i stället för att tro att min kärlek skulle lösa allt… Den gjorde inte det…
Jag vet att du är en klok och förståndig mänska, du vet själv vad som är bäst för dig. Jag ville bara dela med mig av min egen erfarenhet…
Det finns inget mer du kan göra - du finns där - du lyssnar - du älskar och om det inte räcker så finns det inget mer du kan göra!
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
Jag kan förstå att han känner sig livrädd inför det han nu står inför. Det är okänt, han har aldrig upplevt det förut. Även om destruktiviteten tidigare i hans liv smärtat, så finner man konstigt nog ibland trygghet i det, specellt om man står inför något okänt, läskigt. Man vet i alla fall vad man står inför, och hur man ska hantera det.
Jag kan känna igen mig i de där rotlösa tankarna som gör en stel av skräck inför att binda sig vilket för mig är synonymt med att sitta fast. Kanske är det så han upplever det med? Jag har kämpat en hel del med det (inte på rätsida med det än men medvetenhet om det är inte till det negativa) och kommit fram till att jag egentligen aldrig är mer fast än jag mentalt tvingar mig att vara. Det är jag som sätter upp mina egna begränsningar. Nu vet jag ju inte alls om det är så för honom..
Han borde verkligen prata med någon. Han har en enorm ryggsäck redan, och den sätter uppenbarligen käppar i hjulet för honom i nutid och fråntar honom möjligheten att leva livet fullt ut.
Jag tvivlar inte heller på att han älskar dig. Men kärlek är inte alltid allt och det är svårt när många känslor strider inom en. Och du med din kärlek vill hjälpa och det gör du säkerligen också! Men det viktigaste i ditt liv är ditt liv. Ewrekraw har en poäng i det hon skriver, man kan inte hela en annan människa. Man kan stötta, lyssna, bolla idéer men stegen måste de själva vilja ta, och faktiskt ta.
Glöm inte att ta hand om dig själv med!
Paulina
Det finns något som kallas "geografisk flykt".
Personen tror att han/hon kan fly från sina problem bl a genom att byta bostad, flytta till en annan ort, byta arbete etc. Men problemen följer hela tiden med och proceduren upprepas gång på gång.
Det här är ett beteende som man bör gå till grunden med och jag tror inte att du med enbart kärlek kan förändra hans tankesätt.
Som evrekaw så klokt säger; du kan inte rädda honom med din kärlek, han kan enbart rädda sig själv.
#3 Precis! Man kan inte fly från sig själv - skillnaden är bara geografisk. Hur man än vänder och vrider på det så har man trots allt sitt samma gamla vanliga jag med sig…
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
Ni verkar vilja olika saker, och vill olika saker med relationen.
Det kommer inte att hålla, seriöst, ge upp honom och var singel för du har dina egna problem att lösa och han har sina. När ni väl löst dom, då kan ni ha en relation, om inte med varandra så med någon annan.
Älskar du honom? Eller älskar du tanken på att ha någon? De frågorna bör du nog ställa dig själv..
![[Tassy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Det här med geografisk flykt och "rotlöshet" känner jag igen mig i så himla väl. Han måste komma tillrätta med det först innan ni slår rot, annars håller det inte i längden, och det tar lång tid att reda ut sådana problem. För mig handlar det om åratal, och än är jag inte helt lugn, men jag står med en fot fast på backen nu så att säga. Jag vågar börja chansa, drömma, tänka, känna mig fram.
Mitt ex var också rotlös, med enda drömmen om att komma ut till havs. Vi försökta flytta ihop och så, och jag ordnade ett jobb åt honom och en lägenhet åt oss, och det funkade i ett halvår, men allt rasade under tiden. Plötsligt bara stack han, som ett visset löv i höstvinden. Kvar stod jag och blev blåst.
Jag tänker också vara lite hård, han verkar inte vara mogen för ett förhållande, han behöver bearbeta sig själv först. Men det är ju bara en gissning utifrån det lilla jag har att gå på här.
"… Han förde henne med sig till en stor, stor stad, här ska vi bo vi två sa han och hon sa ja.
Men vinden var ett trolöst exemplar, som bara ville tumla runt i skyn, han blåste henne från sig, hon föll ner i dyn. Sen flög han hastigt ifrån stan och hon blev kvar…"
Ur: Rosenblad Av: Cornelis Wresvijk
Vet inte varför den kom till mig efter allt som sagts i den här tråden…
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
Starta ny diskussion