Jag vill inte skrämma upp dig, men det där påminner väldigt mycket om mig, när jag var kraftigt nedstämd, deprimerad. Fast på mig började det med att jag grät över allting, minsta lilla sak, som slutade med att jag var helt tom i skallen och jag kände ingenting-absolut ingenting. Jag bara låg i sängen och stirrade in i väggen hela dagarna.

Det var hemskt. Jag kallar det för det svarta hålet, och där vill jag aldrig mera hamna igen. Jag hamnade där p.g.a flera livskriser.

Det kan också vara så att du är på väg att bli utbränd. Du skriver att du skrev ett brev till din samtalskontakt på psyk att "du mår piss".Har det hänt något särskilt det sista året?

mvh isa

Känner igen mig.

Har varit precis likadant för mig för inte så länge sedan, bara ett par dagar, men det var sjukt jobbigt. Jag brukar alltid känna en massa saker, ständigt en massa känslor. Men då var det helt tomt, apatiskt. Kunde knappt ta mig upp ur sängen utan låg mest och stirrade i taket, för sova kunde jag inte heller..

Jag har ständig ångest och mår allmänt dåligt i vanliga fall, men då bara försvann allt. Var verkligen nere i botten och var aldeles för nära självmord. Kände inte alls igen mig själv, för sån är inte jag egentligen. Kändes som jag var någon helt annan person.

Men det vände, och nu känner jag saker igen. Jag till och med gläds åt att jag känner ångest, att jag får fysiskt ont i kroppen av ångest. Det gör mig glad, för då känner jag i alla fall något.
Får lite känslan av att det blev så för att min kropp och psyke behövde vila från alla tankar och känslor som annars finns där. Så då stängde den bara av ett tag.

Det som hjälpte mig var att prata om det med min älskade "bror". Att få perspektiv på saker, att inse att bara för att man känner sig så tom just nu, så är det inte såhär jag är. Att hur jag mår inte definerar mig och försöka ta det mer "Vad intressant, att jag kan vara såhär också, spännande att se andra sidor av mig själv", lite undersökande barn liksom.

#1/2 efter nåra dagar har tänkarna börja komma tillbaka så smått, vilket känns rätt bra.

om det har hänt nått de senaste året, ja de kan man seja. de mesta har la hänt, kan ju ta i korta drag me början från förra våren. sviken av en vän, långtidsarbetslös, nästan ingen social kontakt utanför familjen, sviken av en till vän, bråk inom familjen, ekonomiska problem, dödsafall inom familjen (låssas mammas mamma dog), stress över skola och prestations ångest över de. å de som jag ser som värst men inte tänker på så mycke längre e att jag kunde kört ijäl min lilla syster när jag volta med bilen.

jag har haft sånna här svackor tidigare, å jag hatar de, men de har aldrig varit så "djupa" lr långa som denna.

#2 ja jag förstår precis va du menar, jag blir nästan glad för att jag har ångest, för då vet jag ju iaf att jag känna nånting, "id rather feel pain that nothing at all" :P

men jag hatar verkligen att vara tom. för fotfarande känner jag inget, även om tankarna smyger sej tillbaka lite :( de e nog de som e mest frustrerande. men jag verkar ju inte va ensam om att känna såhär iaf…

Kan tänka mej att ett antideppmedel skulle kunna få snurr på skallen igen, åtminstone hjälpa dej på traven. Sen är du ju faktiskt inte helt tom eftersom du kan skriva här på forumet?

#3 Då är det inte konstigt att det blivit som det har blivit nu, med allt du gått igenom. Min läkare förklarade för mig att hjärnan samlar på sig en himla massa, som man kanske inte bearbetar just vid tillfället. Till slut blir det bara för mycket för hjärnan , och den "stänger av".

Det är positivt att du skriver härinne, så du får ut problemen, du känner.

Pressa på din kontakman på psyk, så att du får en tid eller kontakta din VC, för jag tror att du behöver någon att prata med om ditt mående och dina känslor. Ev. medicinsk behandling med antidepressivt läkemedel.

Du är långt ifrån ensam att känna så här, prestationsångest kan leda till utbrändhet, ångest eller någon form av depression. Då behöver du hjälp. Så ligg på dn psykkontakt så att du får en tid!