Bedömningssamtal
Hej har nu fått ett brev från psykiatrin, ska på affektiva mottagningen den 19:a april för bedömningssamtal. Känns helt okej men samtidigt är jag lite nervös. Har sen jag var 14 år träffat typ 15-16 olia kuratorer/psykologer nu är ju dock detta en sjuksköterska jag ska träffa men ändå. Är väl lite rädd för att inte bli tagen på allvar och så. Det stod även i brevet att bedömningssamtalen sker under tre tillfällen och att det var bra om jag vid något av dessa tillfällen tog med en anhörig eller annan anhörig.Grejjen är den att jag har ingen att ta med, mina föräldrar bor för långt ifrån mig - 9mil, sen vill jag väl inte ha med mig nån heller. Mina föräldrar har väl inte den bästa bilen av att må psykiskt dåligt, enligt dom så är man knäpp, För att ingen av dom har mått psykiskt dåligt själv, sen så tycker väl mamma att jag sviker henne att jag ska prata med henne istället för att prata med en psykolog/kurator…
Var bara tvungen att skriva av mig lite..
Svriv av dig så mcket du vill! :)
Jo, det är alltid nervöst för min del när man ska träffa någon ny så jag förstår dig. Håller tummarna för att det går bra på bedömningssamtalet.
Jag hade inga anhöriga med mig, det efterfrågades inte ens.. Men en vän kanske? Det måste ju inte vara blodsband som binder en samman. Men det är ju upp till dig, vill och kan du inte så är det ju så.
Jag var också tveksam till att träfa en sjuksköterska, som även åt mig gjorde bedömningssamtalen här i Skara. Men jag måste säga att jag sällan blivit så bra bemött. Ofta träffar de ju en hel del folk, och trots en möjligtvis knapphändig utbildning så har de ofta erfarenhet. Och i mitt tycke så väger erfarenhet och personlighet minst lika tugnt som en utbildning. Men det är ju jag det ;)
Lycka till!
Paulina
Jag förstår hur du känner och tänker… Anledningen till att de vill att du vid ett tillfälle tar med en anhörig är för att få höra någon utomståendes synpunkter…
Om jag går till mig själv - jag tyckte inte alls att det var något fel på mig när jag var manisk eller hypoman. Jag hade noll självinsikt, så det var nog bra att min pappa följde med vid ett samtal och beskrev vad han sett och upplevt…
Det behöver inte vara en släkting, man kan ta med en kompis lika väl - kanske har du någo sådan som kan tänkas ställa upp? Om inte får det gå ändå. önskar dig lycka till!
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
#2 joo jag förstår det men tror knappast mina föräldrar ens är villiga att följa med, det är ju en skam att vara psykiskt sjuk. har typ ingen kompis heller jag kan ta med mig.. men får höra vad hon säger vid första samtalet..
#3 Får hoppas du har större självinsikt än vad jag hade…
För du kanske har det rätt klart för dig hur du mår och är - du kanske inte behöver någon utomståendes reflektioner…
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
# det är inte säkert att jag hade det, kan vara bra också att få en utomståendes reflektioner..
#5 Finns det verkligen ingen alls…
?
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
#5 det finns typ två men grejjen är väl den att jag typ inte vill heller att nån ska följa med.. usch vad det lät dumt..
#7 Nej det är väl inte konstigt om det känns fel och konstigt att be en kompis el liknande, följa med på ett bedömningssamtal…
Men om du har någon du tror känner dig väl så är det till stor hjälp om denne kommer med…
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
# 7 det finns ingen som känner mig så väl.. jag har ingen sån vän..
Jag tycker inte du måste ta med dig någon, om du känner att det inte finns någon given person att ta med.
Jag har haft med mig min sambo vid ett tillfälle. Då var han till hjälp för han kom ihåg att jag hade fått ECT och kunde berätta om det för jag själv glömde säga det.
De andra gångerna tycker jag det har gått bra att gå själv. Jag vet ju hur jag mår men ibland kan det vara svårt att komma ihåg och berätta allt när man väl sitter där. Du kan ju skriva ner stödord på ett papper och ta med så att du inte missar att berätta om något viktigt.
hej. nu har jag vart på mitt första bedömningssamtal. Var så himla nevös när jag kom dit, ville bara gråta plus att mitt hjärta bankade i 120 km/h timmen. Men et gick bra och det känns bra. Ska dit igen om en vecka, ska då ha fyllt i nå formulär om deprisson och ångest. Så jag hoppas verkligen att dessa samtal kan leda till att jag får bra hjälp eftersom jag träffat så många olika personer i mitt liv som inte har kunnat hjälpa mig.
#11 Håller tummarna för att du träffar någon som kan hjälpa dig!
Starta ny diskussion