Tårarna väller.
Min mor och jag har aldrig haft bra kontakt. Första gången jag träffade henne var när jag var 8 år gammal. Efter det hade vi ingen kontakt tills jag fyllde 12 år och då hade kontakt med henne en tid men även den upphörde. När jag sedan fyllde 22 år fick vi kontakt igen men som vanligt slutade den också. Idag är jag snart 24 och återigen har jag fått kontakt med min mor, en låg sådan just nu dock via facebook.
Jag vet att den kontakten kommer försvinna, jag vet att min mor inte känns som min mor, jag känner henne inte. Jag vet inte hennes favorit musik, favorit låt, favorit mat, favorit sysselsättning osv. Jag vet inte hur gammal hon är, när hon är född, var hon är född eller hur många syskon hon har.
Min mor lämnade mig i händerna på min far när jag var 6 månader gammal och det var där allt började. Hon tog aldrig kontakt och gjorde hon så bröt hon den kontakten efter ett tag.
Jag har tre bröder jag inte känner. Jag har träffat dem två gånger i mitt liv, jag vet vad de heter och på ett ungefär hur gamla de är samt att min äldsta lillebror är förlovad, mer än så vet jag inte. Jag har försökt prata med min äldsta lillebror men han vill inte, han total ignorerar mig sen är han också precis som min mor, han bryr sig helt enkelt inte.
Min mor säger upprepade gånger att hon ångrar att allt blev som det blev. Hon säger att hon älskar mig och saknar mig men det är ord jag aldrig kan tro på. Jag måste tvinga mig själv att ta hennes ord som luft för jag vet att i slutändan kommer det inte hålla och kontakten kommer upphöra på nytt.
Jag försöker och försöker att få henne och förstå att jag vill att vi ska ha kontakt men ändå förlorar vi den med tiden genom att hon slutar ta kontakt med mig och ignorerar mig, hon stöter bort mig.
Min mormor som jag bara träffat en gång i hela mitt liv är precis likadan. Mina bröder har knappt någon kontakt med henne och min mor har inte direkt den bästa kontakten med henne heller likaså gäller min morfar.
Jag har levt hela mitt liv utan en mor, min farmor har varit den som tagit på sig modersrollen när jag var barn. Men saken är den att jag vill ha en god relation med min mamma men jag vet att det är något jag aldrig kommer få och den känslan gör att jag känner mig ensam.
Min man säger till mig "varför försöker du äns, du blir bara besviken och sårad i slutändan" och ja, det ligger något i det han säger men samtidigt vill jag ändå försöka, hon är trots allt min mor eller är det bättre att se henne enbart som den som tog mig till livet?!
Jag känner ingen på min mors sida av släkten inte äns min egen mamma och sammanhållningen på min fars sida av släkten är inte heller så bra de ända jag har riktigt bra kontakt med är min farmor och min far.
Det är mitt liv och så det alltid har varit.
Anna Wahlgren skrev i "Barnaboken" att varje förälder är den bästa förälder de under rådande omständigheter orkar vara.
Jag förstår att du känner din undanskuffad, ignorerad, ledsen och kränkt osv. Men det där ordspråket om att blod är tjockare än vatten är en sanning med modifikation.
Jag har en syster det inte går att ha kontakt med. Du har en mamma som inte verkar klara av att ha en relation med dig. Det kan ligga mycket bakom som du inte vet…
Förlossningsdepression som inte behandlas kan leda till att man som mor inte förmåt känna kärlek för sitt barn. Du kanske påminner om din far, vilken hon inte vill minnas… (bara som exempel, orsakerna kan vara många)
Det är hos henne problemet ligger. Det finns inget du kan göra. Låt inte detta dra ner dig. Du behöver inte hennes bekräftelse för att vara en lycklig människa. Låt alla försök till kontakt bli ett avslutat kapitel och gå vidare!
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
#1 Tack för de värmande orden. Jag vet att min mor inte gillar min far och jag vet att min mor lämnade mig och valde alkoholen och sina vänner framför att se mig växa upp. Min mor klagade alltid när jag föddes om att hon aldrig kan träffa sina vänner i och med att jag är född vilket slutade med att hon sluta ge mig mat, sluta byta blöjor och total ignorerade mig. Vid det laget hade min mor och far separerat och jag bodde den första tiden hos min mor men när hon tog alkoholen, festandet och sina vänner framför mig bad min mormor min far att komma och hämta mig vilket han gjorde och sedan dess har jag bott hos min far trots att de har delad vårdnad.
Min far separerade från henne just för att han inte orkade med henne. Hon ringde nämligen varje dag till hans chef och fråga om min far var på jobbet så han inte var ute och vänstrade. Hon var oerhört kontrolberoende.
Min mor har efter det ljugit ett flertal gånger och sagt att min far förbjuder henne att träffa mig och satt besöksförbud på mig för henne. Familjenämnden (om det heter så) säger annat dock och säger att min far försökt med deras hjälp att få henne att engagera sig i mig, han betalade boende åt henne och allt bara för att hon skulle få en chans att vara med mig men hon avböjde all hjälp och ignorerade mig.
Efter det började hon hävda att hon inte hade råd att skaffa frimärken till kuvärt därav kom inga brev, kort, presenter eller någon hälsning från henne. Hon hade inte heller råd att ringa. Det tycker jag är konstigt eftersom hon har flera hundar, stor bil, dyr villa, har råd med mina bröder osv.
Det är mycket hon gjort och sagt som är ren lögn och påhitt så mitt förtroende för henne finns inte mer.
#2 Allt hon kommer med är dåliga undanflykter. Hon klarar nog inte av att möta dig ansikte mot ansikte med tanke på hur hon har betett sig.
Tur att du har en vettig pappa!
Släpp henne bara - hon förtjänar inte att du lägger ner energi på henne. Hon har inte gjort sig förtjänt av att varken kallas mamma av dig eller att ha dig som dotter.
Man är inte mamma eller pappa bara för att man rent biologiskt avlat fram ett barn… Föräldraskapet kommer ur att man sedan med kärlek tar hand om och engagerar sig i sitt barn.
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
"Anyone can be a mother, it takes someone special to be a mommy"
Jag vill säga att det ÄR TUFFT att släppa en förälder, vi vill SÅ GÄRNA att det ska vara en givande kontakt, men, ibland måste man bita i det sura äpplet.. känner för dej.
Det är så tragiskt att läsa att sånt här faktiskt händer. Jag har inget bra att säga till dig. Men jag hoppas att du kommer fram till en lösning som gynnar ditt mående fullt ut.
Att överge ett barn är något jag verkligen inte har någon som helst förståelse för. Och som jag ser det har din mor övergett dig flera gånger.
Jag önskar alla barn en bra uppväxt med trygga och engagerade föräldrar som visar tydligt att dom älskar och respekterar sina barn!
Starta ny diskussion