För det första… De som inte kan acceptera att du säger nej, blir arga och borjar bråka. De som bara accepterar dig om du är snäll och alltid säger ja…

De är inga riktiga vänner! Jag kallar dem utsugare. En person som inte kan respektera ditt nej är således inget att ha och därför inte heller något att förlora.

Rädlsan att säga nej bottnar ofta i en önskan att vara omtyckt och älskad av alla… Det är bara det att ingen i grund och botten kan vara, eller är, älskad av alla…

Säg du vänligt men bestämt nej. Börjar någon argumentera - ge dig inte in i diskussion om argumenten. Upprepa bara ditt nej.

Du kommer bara att sålla agnarna från vetet - få upptäcka vilka som är riktiga vänner och vilka som egentligen bara utnyttjar dig. De som bara utnyttjar kommer naturligtvis inte att uppskatta när de förlorar sin mjölkko… Tänk bara… Att den här personen var inget att mista, för hon/han var ändå ingen riktig vän…

Problemet är väl att jag måste umgås med dessa människor ändå av olika skäl, så oavsett om de är vänner eller inte så behöver jag umgås med dom. :\

Ja, det är väl så antar jag, att jag är rädd att bli ogillad. Självförtroendet kanske jag borde jobba med?

Mindre lätt att säga nej, spciellt om nån ifrågasätter det, har så mindre lätt att stå emot..

#2 Men betänk att de i sånna fall också måste stå ut med och umgås med dig… Det kanske inte är så mysigt för dem i långa loppet heller att vara osams då…

Varför är det ditt ansvar att hålla sämjan uppe genom att tillåta dig själv bli trampad på?

#3: Bra fråga egentligen, inte tänkt på det.

Vet inte om jag tar på mig ansvaret för att det är lättast så, för att undvika konflikter, eller om det är för att jag är mån om att alla ska må bra.
För säger jag nej när någon ber mig om att göra något så även om det inte blir en konflikt så ältar jag det länge. Funderar över hur personen jag sa nej åt tänker och kommer tänka i framtiden.

Saken är väl också lite den att jag inte har så många människor jag umgås med, och för det mesta tar de bara kontakt med mig om de vill att jag ska göra något. Visst, jag umgås med dom utan att de ber mig om saker, men då är det inte dom som hör av sig till mig, utan jag som hör av mig eller om vi träffas ändå via nåt gemensamt intresse.
Och är väl lite därför jag är rädd för att säga nej, att jag skulle bli ensam om jag gjorde det.

Men det tär ju ändå på mig att bli ombedd att göra saker för andra, när man egentligen inte känner för det, och inte vågar be om tjänster tillbaka.

#4 Hm… Det där låter som mig för 15-20 år sedan… Ombads alltid ta med gitarren så fort det var fest. Blev alltid bjuden på flera fester.

Tillsist började jag undra om det var mig som person eller "trubaduren" de ville ha med på festen…

Jag valde sonika att gå på festerna utan att ta med mig gitarren. Det blev snabbt ganska uppenbart vilka som tyckte om mig och ville ha mig med för den jag är - och vilka som egentligen bara ville ha den som höll igång med gitarren….

Visst - jag förlorade några - men inte alla… Och de som fanns kvar, ja… då visste jag att de faktiskt verkligen tyckte om mig!

#5: det kanske är så man ska göra, våga säga nej och se om följderna egentligen är så jobbiga som man förutspått.

Det är ju lätt i teorin iaf.. :)

Jag känner igen det där lite, man kan ställa upp för någon 99 gånger, men säger du nej den 100:e gånger får du ändå sura miner och otacksamhet tillbaka

Hur som helst så tror jag att du först och främst måste inse att du har all rätt i världen att säga nej och där gav evrekaw bra tips tycker jag. Om ansvar och sådär. Att du inte har barn gör inte att din fritid blir mindre viktigt och det är inte heller din skyldighet att "sota" för att andra skaffat ungar. Man kan ju såklart vara schysst och hjälpa en vän för att man vill och vet att vännen skulle göra samma sak tillbaka - men mot respektlösa utsugare behöver man det inte.

Det andra du måste göra är att öva helt enkelt. Öva på att inte ge med dig när någon tjatar till exempel.

#6 Du behöver inte ta alla på en gång…

Välj ut en som du bestämmer dig för att börja med. Ta ett steg i taget… Du klarar det!!!

#7: "Skönt" att nån känner igen sig!

Där är nog ett svar i det hela, att jag inte anser att jag har rätt att säga nej. På nåt sätt ser jag min tid som mindre värd än andras, men det handlar väl om självkänsla antar jag.
Känns på nåt sätt som att andra har vettigare saker att göra med sin tid än vad jag har, och när andra då förklarar varför de inte har tid med en sak så blir det lätt att jag tycker att deras liv är viktigare. Då säger jag ja av den anledningen, men ångrar mig ofta sen..

Att inte ge med mig har jag mindre lätt för, för ofta när någon kommer med ett argument så kommer jag inte på nåt vettigt att svara, och då är det lättast att hålla med.
Men det är väl det där med att ändå hålla på sitt nej, och inte falla så lätt..

#8: Nä, får ta ett steg i taget. :)

Har ikväll vågat ifrågasätta det en person bad mig om, inget nej, men ett "varför?" i alla fall. Ett steg på vägen iaf. :)

Fast jag har sjukt mycket ångest över det nu känns det ändå lite skönt att ha stått upp för mig själv lite.

#9 Men med ett "Varför?" Ber du ju om argumentation… Träna in en fras som - Nej jag kan inte! Kommer frågan varför, -Jag har annat att göra. Kommer fortsättningen - Som vaddå? Stå bara fast vid att du har annat och göra!

Du har ingen skyldighet att redogöra för varför du inte kan/vill. Du har rätt till ett privatliv. Du är ju inte en anställd som får lön på något sätt för allt folk vill ha dig att göra…

Klart att det är ångestladdat att bryta invanda mönster - så är det alltid - för alla - oavsett vad det är för mönster vi bryter. Vi är vanedjur och går helst på redan invanda upptrampade stigar. Det vi känner igen - det vi är vana vid känns mest tryggt…

Ibland måste man dock av olika skäl byta väg/mönster därför att den väg man är inne på blir destruktiv och förödande i längden. Den nya vägen är obekant och därför skrämmande. Din ångest är fullt normal och naturlig…

Ta ett steg i taget. Bara ett i taget. Det kommer att ta tid innan du vant dig vid den nya vägen så att den inte längre känns skrämmande och ger ångest - men det går…

Jag tror att det är viktigt att bli riktigt förbannad ibland för att sätta gränser, det tar emot, men ibland är det det enda som funkar.

#11 Skratt!!! Jo lite ilska är bra drivmedel… Konsten är väl bara att bli konstruktivt förbannad och inte destruktivt.

Jag undviker konfrontation om jag är förbannad - för då hoppar alltid grodor ur munnen som förstör mer än det hjälper… Det blir ju inte så bra om man kallar någon ex. -Din fula, feta jävla plattskalle och Nazistkärring!!!

Då har man ju definitivt skapat en fiende istället för att få respekt inför någon man fortfarande vill ha i sitt liv…

Men du är säkert bättre än mig på det där Rolnor… När jag blir rikigt arg är alltid bästa alternativet att bara

#10: Det är sant, att det blir argumentation, men vågade inte säga nej. Men sa iaf inte ja..
Men nu blir det ett stort fett nej. :)

Du har rätt, att det är jobbigt att bryta vanor, men måste väl trotsa ångesten. Borde väl lätta efter ett par gånger.

#11: Förbannad blir jag, och är jag just nu, men tyvärr blit jag inte modigare av det. :\

#13 Då blir du inte TILLRÄCKLIGT förbannad!

#14: Haha, antagligen inte. Får lära mig bli mer förbannad. :)

Jag fick ett råd av en jobbarkompis en gång. Hon hade jobbat som dagmamma och fick ofta massor av frågor och önskemål av barnen.

Men istället för att svara med en gång och kanske inte kunna motivera ett nej, så sa hon ofta "Kan jag få tänka på det en stund."

#17: Det var smart, tack! Då hinner man ju fundera ett tag på hur man ska lägga upp nejet. :)

#17 …och behåll i minnet att din tid, ditt liv är lika mycket värt som andras! Det är ditt liv och du som bestämmer vad som ska göras med det - inte andra! 

Håller med #18. Om någon skaffat familj så har de själva valt det, och de blir mindre tid över till annat när man har barn.

Så de får helt enkelt stå för sitt val, för du behöver inte hjälpa dem.

Ditt liv är inte mindre viktigt för att du inte har barn. Ditt liv hade inte varit oviktigt även om allt du gjorde under dagarna var att rulla tummarna.

De har valt ett jobbigt och tidskrävande liv. Du har valt ett mindre tidskrävande liv. Alla får stå för sina val, och du ska inte behöva hjälpa dem om de inte orkar med sitt val. De borde ha tänkt på det innan. :)

Om det är läskigt att säga nej rakt ut, utan anledning, så är det faktiskt okej att dra en vit lögn då och då och säga att du ska till tändläkaren, läkaren, vara hundvakt, barnvakt eller liknande. Då har de ingen rätt att bli arga, och du slipper argumentera. Det kan vara rätt så skönt om man verkligen inte orkar tjaffsa en dag.