Vad får du ut av relationen? Vad gör att du vill fortsätta satsa på er? Tror du på en framtid med honom? En framtid med honom som den han är, utan förändring?

Det blir inge bra i slutändan att försöka förändra någon annan. Du kan bara förändra dig själv, så bättre att lägga ned energi på det istället för att använda energin till att hjälpa honom och irritera dig på honom.

Det är inte hans uppgift att stötta dig och hjälpa dig, visst kan du önska att han skulle göra det, men det är i slutändan hans vilja det handlar om.
Och det är inte din uppgift att stötta honom och vara glad för hans skull att han lyckats, utan där är det din vilja det handlar om.

Du ställer inga orimliga krav på en relation, men du ställer orimliga krav på just er relation. Han verkar inte ha samma krav som dig på en relation, så alternativen är väl att du nöjer dig med den han är och det ni har, eller bryter och nöjer dig med att vara singel tills du hittar en relation som uppnår dina krav.

Äh, jag vet inte.. Haft ungefär samma problem som dig, liknande i alla fall. Det löstes enkelt med att jag blev dumpad till förmån för en annan tjej efter fem år. Nu ett halvår senare kan jag äntligen se tillbaka objektivt på allt och inse att det var riktigt bra att det tog slut, för relationen var inte vad jag ville ha egentligen.

Min första känsla är BRA!! Du är arg och börjar säga ifrån på riktigt!

Finn dig inte en dag till i detta. Du behöver inte honom för han kan inte ge dig något ändå. Han finns inte där och har aldrig funnits, det kommer inte att ändra sig med tiden. Tro mig, har levt i en sådan relation själv!

Om man älskar varandra så stöttar man och finns där utan att någon behöver kräva eller be om det. Det där är inte kärlek, det är en totalt ojämlik relation som du bör ta dig loss ifrån och istället satsa all den där energin på dig själv.

ta hand om dig!

Kram!

Jag skriver senare när jag mår bättre. Är inte riktigt mig själv just nu som sagt så har en massa dumma känslor och tankar som är kopplade till min ångest över andra grejer.

Ska akut till allmänpsykiatrin idag för att få ångestdämpande för håller på att gå under snart. Är inte långt ifrån att rasera min lägenhet om man säger så.

Skriver nån annan dag.

Kram

Ta hand om dig tjejen!

Kram!

Det är när man läser sånt här man känner både glädje över att själv faktiskt ha det ganska bra! Men också sån hjälplöshet för att man inte kan göra något. Men som någon tidigare skrev. Vad får du ut av relationen med honom? Det känns nästan som han har gått vidare med sitt liv medans du fortfarande kämpar. Han verkar inte komma ihåg allt du gjort för honom och hur det faktiskt är att sitta mitt i skiten. Det kanske är lätt att glömma/förneka när man börjat må bättre, jag vet inte. Men om relationen med honom får din trygghet att rubbas gång på gång kanske du ska försöka gå ur förhållandet? Det finns ju fler killar där ute och det finns säkerligen en hel hög som mår bra och som kan vara ett bättre stöd för dig än vad han är.

Hoppas att du får hjälp och att du kommer på fötter igen!

Nu har jag fått Theralen så har inte samma panik över min situation längre. Nu har jag NÅNTING att falla tillbaka på när det krisar. Så nu ska jag nog klara mig. Jag har också varit till min terapeut sen många år tillbaka och pratat av mig om ALLT. Hur jag har haft det, hur jag mår, hur vårt förhållande är och hur han fungerar.

Han har precis som jag ADHD och dessutom har han ett medfött fel i hjärnan. Corpus calosum eller hur det nu stavas, är förtunnat. Det är alltså alla nerver som går mellan de båda hjärnhalvorna så han är lite, tja…trög på vissa punkter. Han är inte dum och funkar som de flesta människor i övrigt. Förrutom att vissa bitar klickar inte riktigt för honom. Och det här i hjärnan ger liknande symptom som aspbergers. Han har svårt att få ihop den här sociala biten och liksom har svårt att känna av stämningslägen och han måste lära in det där. Jag har ju märkt att det är så på många bitar, att man måste säga rakt ut precis vad han ska göra. Att han fattar liksom inte att jag är sugen på glass bara för att jag säger att "åh dom verkar njuta av glassen inne på det där caféet, och här går vi i hettan". Utan jag måste säga precis som det är…"jag är sugen på glass och skulle vilja gå och äta en glass nu."

Det handlar inte om att han inte bryr sig utan det är bara det att det klickar inte för honom, han inser inte hur det ligger till och vad som behöver göras.

Vi pratade jättemycket om det här jag och min psykolog. Har ju misstänkt att det kunde ha något med hjärnskadan att göra och det var skönt att få det bekräftat.

Nu är bara frågan hur jag tar upp det här med honom på bästa sätt. =/ Jag ska sätta mig ner och skriva ett brev till honom som jag ska läsa upp för jag pratar så himla osammanhängande annars. Så ska jag berätta vad vi pratade om jag och min terapeut, hur jag har mått och hur det har känts och att det här kan bli ett problem i framtiden om vi inte båda tillsammans aktivt tar itu med det. För min terapeut sa att det finns hjälp att få för det inom neuropsykiatrin. Så det finns ju hopp. Jag kan vara hur sur jag vill för det som har varit men jag älskar honom och vill fixa det här. Har inga förbehåll mot honom för det här. Det var ju inte av elakhet och det går att göra någonting åt. Snart blir det bättre för mig också så jag lyckades ju ta mig igenom den här svåra perioden utan hans hjälp ändå. Varför vara sur på honom då?!

Och så ska jag föreslå att hanoch jag följs åt till min terapeut så att vi får prata igenom var i vår vardag tillsammans som det här skapar problem och vad vi båda kan göra för att hjälpa varandra.

Det kommer bli tufft för honom att börja jobba med det här. Och otroligt tufft att höra att hans hjärnskada skapar problem. Han gräver ner sig så lätt i så mycket och känner sig så dålig. Han har trott att det här med corpus calosum har med adhd att göra. Han har nog inte fattat att det är en hjärnskada vid sidan av adhdn. Han tror att man har adhd pga det där, att alla som har adhd har så.

Usch, vad tungt att ta upp det. Mest är jag rädd att han inte är beredd att jobba på de här bitarna för att det ska funka mellan oss. Att han ska tycka att det är nog så enkelt att göra slut bara. Jag tror inte det för jag vet att han älskar mig över allt annat, men rädd kan man ju vara ändå. =/

Igår, när vi samåkte hem från stan efter att jag varit till apm och han till naprapaten, så bröt jag ihop i bilen och bara grt i tystnad. Var alldeles tom. Det var spänningar som släppte efter att ha fått nån hjälp äntligen. Det såg han i alla fall och han frågade hur jag mådde och att han blev orolig när jag var sådär. Jag låg ute på en gräsplätt och solade medan han var in en sväng på mediamarket för att köpa nå spel. Kände att jag orkade inte stå och se honom välja och vraka bland en massa spel medan min mobil håller på att paja och jag inte hade råd att köpa en ny.
Vet ni vad han gjorde?! Han köpte en ny mobil åt mig! =)
Sen följde han med mig in en stund hemma hos mig och satt och höll om mig när jag grät. När han bara ser och förstår hur det ligger till, så är han en klippa. =)
Jag älskar honom över allt annat och vill gifta mig med honom om vi tar oss igenom det här och jag är helt säker på att om vi bara kämpar med det här båda två ett tag så kommer vi med tiden hitta vägar runt det och få det att funka. Det vet jag!

Och så finns det ju positiva bitar med det. När jag tex ibland blir en bitch för att jag mår dåligt så bekommer det inte honom, eftersom han är dålig på att känna av sånna där stämningslägen. Hahaha. =D

Så skönt att du fått lite hjälp! Man måste hålla näsan över vattenytan för att orka med.

När det gäller er relation så låter det som att du har en hel del att jobba med när det gäller din egen kommunikation Jag kan säga att jag är helt utan hjärnskador (vad jag vet) men förstår inte heller underföstått prat… vill man något får man säga det till mig, likaså med känslor. Jag kan inte läsa andras tankar och inte heller deras känslor, de måste prata med mig, tala om vad som är fel om jag ska förstå.

Visst kan jag se på någon om den är ledsen men om den inget säger, inte ens när jag frågar då kan jag heller inget göra.

Men det är säkert bra för er båda, du kanske inte själv är så tydlig med dina känslor och behov så det är bra träning för er båda. De allra flesta för den delen skulle behöva träna sig på att vara lite mer tydliga.

Hoppas att det snart blir bättre!

Jag skulle kika en del på bokstavsfolk och läsa om aspergers faktiskt, även om han inte har diagnosen så låter det som om du kan tackla det här på samma vis.

Jag har läst och följt i tråden och känner igen en hel del. Jag tror som du att det är raka puckar som gäller, annars kommer han inte att koppla. Var tydlig, tala om exakt hur du känner, men tala också om att du vill ha hans hjälp, förklara hur, var noga med att belys både det som känns tungt och hur du tror att han kan göra för att underlätta. Är du osäker - säg det. Känner du att gör såhär så mår jag bra - säg det och så vidare. Det kanske är läskigt att vara så rak, men jag tror det blir kanon! Var noga med det positiva bara också, för det blir en rejäl omställning för bägge, och som du säger så kan han ha svårt att ta det hela, så belys att du älskar honom för den han är. Att ni jobbar _tillsammans_

Jag tog upp det med honom i fredags tror jag att det var. Det gick jättebra. Berättade hur det hade känts och vad min terapeut hade sagt och frågade hur han mådde och hur han upplevt den senaste tiden och så. Vad han vill och orkar. M.m.

Han tog det bra.

Jag är en otroligt öppen och ärlig människa och säger precis hur saker och ting ligger till och vad jag behöver och så. Har förlorat många kompisar pga min ärlighet så har varit tvungen att bromsa mig lite. Han däremot har alltid uppskattat min ärlighet. Tyvärr räcker inte min ärlighet till riktigt i det här läget. Trots att jag har sagt hur jag har känt och vad jag behöver så har det inte riktigt blivit av. Det har ändå inte kopplat. Är inte riktigt beredd att under mina sämre perioder behöva påminna honom om att se mig. Den senaste tiden har han inte reagerat på att jag har sagt att jag varje natt ligger och gråter och hyperventilerar och ser hur jag vrider armarna av dockor som börjar blöda och skrika. Han har inte reagerat särskilt mycket på att jag har gråtit framför honom. Orkar inte riktigt säga till honom att "kan du inte komma och hålla min hand eller komma och krama mig". Orkar inte vara hur ärlig som helst och kräva hur mycket som helst. jag känner mig ivägen då. Känner det som om han inte vill göra de här sakerna. Men så har han nån ljus stund då och då som gör att jag ser att han verkligen bryr sig och älskar mig.

Ta det inte fel, jag vet att han har ett eget liv och inte kan tjäna mig i allt hela tiden och att han har egna problem. Det pratade vi mycket om. jagf har frågat då och då hur han mår egentligen och hur han orkar med allt han har omkrin sig och så och att i det läget alltid få svaret att han mår bra och att allt flyter på, det blir lite fel för mig. Eller det BLEV fel just då. Försökte hitta en anledning till varför han då inte la lite mer energi på mig och tänkte på mig. Det handlar bara om små saker egentligen, smkådetaljer, men det är detaljer som får mig att känna mig överflödig och ivägen.

Jag är villig att försöka vara ännu mer öppen, rak och ärlig och jobba mer på min kommunikation på honom, men bara om han är beredd att jobba lite på sig själv också. Jag vill att han är medveten om varför jag säger saker jag säger för att påminna, så det inte blir fel och han känner att jag kväver honom. Vi måste samarbeta.

Jag har varit i så många dåliga förhållanden och har lovat mig själv att vara ärlig mot mig själv och inte ignorera ett varningstecken och det här kan bli ett problem i framtiden. Bättre att försöka lära oss samarbeta nu-. det är inget stort problem men det kan bli. För jag slutade tillslut att prata med honom om hur jag mådde och slutade prata om struntsaker överhuvudtaget för att jag inte fick nån respons. kände inte att han var intresserad. Så ska det inte behöva vara.

Jag kan bara förändra mig själv till en viss gräns, sen tar det stopp. Tänker inte utplåna den jag är bara för att få det här förhållandet att fungera. Vill han vara med mig får han jobba också. Nu har jag gått så långt jag kan i det här och det räcker inte. Det är som sagt bara en liten grej det här men tillräckligt för att förhållandet började ta mer energi av mig än det gav.

Jag har en son också och är varannan vecka låst hemma med honom eftersom alla omkring mig har katt och min son har väldigt allvarlig astma. För mig är det viktigt att min pojkvän upprätthåller en bra kontakt med min son. Grabben älskar min pojkvän och han är viktig för honom. det är ju som en liten fadersfigur när han är hos mig. och det fungerar inte att han tittar in en halvtimme 2 gånger i veckan. Vi bor 3-4 minuters gångväg ifrån varandra så det är inget problem för honom att komma och hälsa på. Han kan inte prioritera som han har gjort. Han är lite skör, det vet jag, men han tillåter sig själv att ta den enkla och bekväma vägen hela tiden medan jag får jobba arslet av mig.

Jag behöver och vill ha vissa grejer av honom och är inte han beredd att gå halvvägs och möta upp mig så kommer det inte att hålla, för jag tänker inte utplåna mig själv igen. Det funkar inte. Då är man inte lycklig i slutändan. Vill inte låta honom gå där i sin lyckliga lilla bubbla och tro att allt är bra bara för att jag kämpar så djävla hårt och sen helt plötsligt en dag inser jag att jag har gjort saker jag egentligen inte vill och orkar och så tar det slut.
Man måste orka i längden. Som sagt, den här senaste tiden som har varit är jag inte bitter över. men jag måste tänka framåt. jag vill att det ska hålla och då får man jobba lite på hur man bemöter varandra och hur man agerar. Hitta vägar förbi de här små problemen så de inte växer sig för stora.

Har bara kort och gott bett honom att ta kontakt med psykologen som behandlar honom för ADHDn och rådfråga om det här med hjärnan och om det finns nånting man kan göra åt det. och jag menar säger hon att det inte skulle vara det som är problemet, så får jag ju fundera på om jag verkligen vill vara i det här förhållandet. Bollen ligger just nu hos honom, att fundera på vad han är beredd att göra för vårat förhållande. För det är hans beslut om han tycker jag kräver för mycket. Han är inte fastbunden här hos mig. Vill han lämna mig är han fri att göra det. men jag är skyldig honom att ge honom den informationen ha n behöver för att fatta ett sånt beslut. Annars flummar han bara runt i sin lycko-bubbla medan jag lider och så tar det slut som sagt. Det här är inte första gången jag pratat med honom om hans delaktighet i mitt liv. Jag är less på löften och att ingenting händer. Eller att nånting händer men det faller bort lika fort och blir som det har varit. Bad honom om någonting konkret nu, att ringa ett samtal. Vi kan inte bara vara ett par när jag är barnfri och kommer hem till honom och när jag mår bra.

Jag älskar honom för den han är och han måste ju få vara precis som han är. men jag måste ju få vara som jag är också. Vi måste ta hänsyn till varandra på vägen. Ömsesidigt.

#7: Jag kommunicerar mer än andra människor, som sagt, jag har förlorat kompisar pga det. Folk vill inte veta hur man mår och tänker och känner. Så fort jag har en tanke om vårt förhållande säger jag det, mår jag dåligt säger jag det, behöver jag nåt, så säger jag det. Men nånstans vore det skönt att inte behöva dygnet runt beordra honom att göra saker och ting. Nånstans vill jag att han ska kunna tänka själv. Jag vill inte behöva säga till honom "fråga hur jag mår". Som sagt, det är smådetaljer. jag har jobbat på hur jag kommunicerar men det räcker inte. Kan jobba lite till för att få det att fungera men tänker inte gå den biten själv för då blir allt fel.
Jag är inte en såpn där tjej som sitter och surar och han frågar "vad är fel" och svarar "ja vet du inte det själv behöver du inte veta heller". jag säger alltid ärligt till honom om nåt känns fel och vi pratar alltid lugnt och vänligt om allting. Vi har inte grälat en enda gång under våra 2 år tillsammans. För vi pratar om saker innan det blir ett problem. Precis som nu. Såp jag behöver egentligen inte jobba på min kommunikation, det är han som behöver öva sig på att tolka min kommunikation.

Du tänker rätt, du ska inte utplåna dig själv eller komma i andrahand på något sätt.

Nu spånar jag bara på här:

Det du däremot nämner som problem, är sådana saker som jag uppfattar som just "aspiga" problem. Det här med din son till exempel, han kanske inte vet hur han ska betee sig eller så? Han kanske drar sig utan utan att han inser det själv?

Att se när en person mår dåligt och fråga vad det är och uppmärksamma kan vara jättesvårt om man inte ser sådant naturligt. Det är fullt möjligt att han helt enkelt inte ser eller förstår vad han ska/bör göra?

Om du inte är beredd att ta mer plats, våga be om att han ska se dig och så, så kanske det inte är rätt förhållande för dig? Nu spånar jag bara som sagt, jag vet inte hur det ser ut hos er i vardagslivet och sådär.

Självklart ska han dock möta dig på halva vägen och vara beredd att jobba med sig själv och försöka förstå dig och dina behov, annars som du säger så håller det inte i längden. Frågan är bara hur du ska få honom att förstå det utan att det kommer som ett hårt slag för honom och det blir fel.

Känns som om jag har tusen saker att skriva, men det tar stopp, får inte ner det på papper av någon konstig anledning

Jag måste uttryckt mig otroligt dåligt för det du säger är precis det jag sagt i mina inlägg. jag har sagt precis det att han helt enkelt inte ser hur jag mår och vad som behöver göras och att jag gått så långt jag kan gå i att kommunicera om det och säga vad jag behöver utan att för den delen må dåligt av jobbet jag måste göra. Går jag längre så börjar jag må dåligt och det ger inte det resultate jag vill ha heller. Vi har redan pratat om det här som jag sa! han tog det jättebra.

Jag har även sagt att jag måste fundera på om det är rätt förhållande för mig ifall inte han vill försöka möta mig halvvägs.

Han vet hur han ska bete sig mot min son för han jobbar på dagis och kommer bra överens med sonen och törs vara med i uppfostran. Det är bara det att det är bekvämare för honom att sitta hemma och softa än att vara här med mig och min trotsiga son.

Problemet ligger väl inte enbart hos honom givetvis. Men jag är inte beredd att jobba mer med mig själv om inte han också vill jobba med sig själv-. För annars blir det bara ett meningslöst självutplånande. Alla kan väl lära om i sina beteenden men oavsett hur mycket jag jobbar med mig själv så kommer det aldrig räcka hela vägen.

Som sagt, småproblem men när man mår dåligt och är förvirrad och i desperat behov av att bli sedd, bekräftad och omhändertagen så kommer det här bli ett stort problem, för mig!

Och enligt min terapeut, som sagt, så kan han få hjälp för de här problemen och lära in hur han ska uppmärksamma sånt. och det är isf ett jobb han måste göra och det är bara han som kan besluta ifall han vill göra det jobbet eller inte. och beslutar han att han inte vill göra jobbet så kanske det inte kommer hålla mellan oss i längden. För jag vill inte vara en krävande börda när jag mår dåligt. jag vill känna ibland att hangör saker för att han bryr sig, inte för att han måste för att jag krävt det.

Det är nog snarare jag som snurrat till det hela på något vis, jag ber om ursäkt

Ingen fara. Jag snurrar nog också rätt mycket.

Har läst på mer nu om aspergers och ska skriva ut ett par sidor om det för att han ska få läsa. Han får nog aldrig en sån diagnos men han har definitivt vissa inslag av det.

Det där att kunna prata på om sina egna intressen oavsett om personen som lyssnar är intresserad eller inte och oavsett om det är ett lämpligt tillfälle eller inte och att inte vara särskilt intresserad av andras intressen och upplevelser. Det har jag stört mig på för han bara maler och maler men när jag säger nåt så är det ointressant som det verkar och så börjar han prata om sitt igen.

Jag tror han kan vara hjälpt av att ta itu med det här faktiskt.

Måste få skriva av mig. Det här har lyckats få sånna grepp om mig så jag gått ner mig i en depression och det lyckades driva mig till att faktiskt börja prata med honom igår om att jag ville ta en break. Det blev inte så men fy fan vad illa allt känns! =(

Jag är nog bitter ändå över perioden som har varit. Jag är så djävla ledsen att han inte brytt sig mer om mig. Att han inte fanns där när jag behövde honom så djävla mycket. Medan jag satt hemma och grät och hyperventilerade med sjhälvmordstankar sprang han på stanb med sina överblivna 13000:- och köpte skor och x-box spel och datorer och grejer och det var det enda han pratade om. Han har inte ens tagit med mig på den där middagen på hotellet som han pratade om innan han ens fick klart besked om han fått jobbet-. Han pratade om det efter han fått sin första lön också. Men det har inte blivit av. Han har t.o.m. haft mage att ringa och fråga mig om han fick äta hos mig. Min totala inkomst ligger på max 10 000 varje månad och hälften går till hyran. Han hade 13000 :- kvar nu efter att ha betalat allt. Han bara vältrar sig i sina pengar och kommer till mig och frågar vad jag tycker han ska köpa för dator osv. JAG ORKAR INGE MER!!!!!!

Det har kommit till en punkt nu då jag inte ens riktigt vill röra honom för att jag känner det som om jag smutsar ner honom och hans nya fina kläder. Jag känner mig som en smutsfläck i hans perfekta nya liv. Jag ser oss inte som jämlika längre. Jag hatar mig själv igen pga det här. Känner det som om jag kräver för mycket då jag igår under vårt långa samtal sa att jag tyckte han kunde ha spenderat nå pengar på min grabb å¨tminstone. Köpt nå godis eller vad fan som helst åt honom nån gång men inte ett djävla öre har han spenderat på oss förrutom den där telefonen för typ 250 spänn. Jag hade fan behövt så djävla mycket att han sett hur jag mått och bara tagit med mig på en pizza för att muntra upp mig. Ist'ället har han gått på om alla sina djävla nya grejer. "Ska jag köpa den eller den? Vilka problem alltså!"
Under våra 2 år tillsammans har han så ofta sagt att om han bara hade pengar så¨skulle han ha köpt en ny bh åt mig eftersom jag gått med samma hela livet för att jag är så djävla fattig. Han skulle så gärna ha tagit med mig på en middag för att han älskar mig så mycket. Vad fan hände med alla dom stora orden då?
Tycker att han åtminstone kunde ha tagit med mig på den där middagen han lovat!
Här sitter jag hemma hela dagarna och planerar inför vårt tvåårsfirande i juli men nu vet jag inte om jag vill längre. JAG HADE FAN TÄNKT FRIA!
Men han har glömt bort mig den här senaste tiden!

Han säger att han behöver tid. Tid att få komma med saker själv. Men alltså ska han behöva få sin andra lön för att komma sig för att ge mig middagen han lovat mig så länge? Det har ju inte direkt handlat om att han varit tvungen att prioritera. Han har flera tusen kvar nu och kommer snart få nästa lön! FAN VARFÖR VILL HAN INTE LÄGGA NÅ YNKLIGA SLANTAR PÅ MIG?!
Blir så djävla ledsen då han varken bryr sig om att ge mig det han har lovat, inte bryr sig om att ge mig när det gäller sex och inte bryr sig om att fråga om hur det går i mitt liv och mitt mående m.m. Jag orkar inte vänta hur länge som helst!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Usch, har börjat få självmordstankar igen. Känner mig så djävla ivägen och hatar bara mig själv!

DET ÄR SÅ DJÄVLA ORÄTTVIST!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

VARFÖR FICK INTE JAG HJÄLP SÅDÄR SNABBT!!! VAD ÄR DET FÖR DJÄVLA FEL PÅ MIG DÅ? VARFÖR ÄR DET INGEN SOM LYSSNAR PÅ MIG?

Vet att jag sa att jag inte var bitter över tiden som varit men jag är så djääävla bitter. Fy fan vad bitter jag är. Jag sörjer all tid som har gått åt och allt lidande i onödan. Det suger att stå här trasig och fattig och djävlig och se honom SLÖSA sina pengar på grejer han inte ens behöver när jag skulle vara så otroligt hjälpt av en överraskande chokladkaka en regnig dag nu när jag sitter här och ser honom ha allt det jag kämpat för. JAG borde ha det sådär!!!!! Inte han! Det är JAG som har kämpat i flera år för att få hjälp!!!!!!! HELVETE!!!!!!!

Snälla nån hjälp mig tänka annorlunda!

Det är inte hans fel men det här är en enorm bromskloss för oss. Jag orkar inte ens titta på honom nästan för allt han har på sig är nya dyra grejer.

Vet inte hur jag ska göra med firandet längre. Måste bestämma idag om jag ska skicka ut inbjudningar eller inte. Tiden är knapp.
Allt blev klart igår och så blir det såhär.

Orkar fan inte ha det såhär. Vill inte leva längre faktiskt. Trodde jag skulle klara mig från en depression men har hamnat där ändå.

Hoppas då för fan att läkarmötet imorgon blir av för nu har det flyttats fram två gånger redan. Får väl se om det kommer nån ändring av tid med posten idag. Jag ska begära antidepressivt då. Måste ha det för såhär kan jag inte ha det.
Blir det här mötet framflyttat också så kommer jag riva stället. Det fixar jag inte. Jag fixar inte att falla mellan stolarna nå mer!

Vill att klockan ska bli 8 så jag får börja ringa till min pojkväns psykolog om det här med corpus calosum och ringa min utredare.

Usch, jag är djävligt nära att bara supa ner mig och skärma av mig från omvärlden.

Haha, vad sjukt. Den jag älskar så högt har blivit min fiende. Fyfan vilka problem alltså.

Hm, låter som du har det väldigt väldigt jobbigt just nu!

Jag tänker att du behöver fundera framåt om det stöd din pojkvän klarar att ge dig är tillräckligt för dig och dina behov. För med den problematik han har kommer han inte att kunna se, förstå och ge dig saker (omtanke och kärlek alltså) spontant sen heller!

Om du känner att du behöver en man som kan se när du är ledsen och stötta dig i det så måste du kanske tänka om. För din nuvarande har inte det seendet helt enkelt. Det är inget fel på honom men kanske är det svårt för just er två att ge varandra det ni behöver?

Du ser och förstår men blir hela tiden bortglömd själv. Det är fullt tillräckligt påfrestande för någon som är stark och stabil i sig själv, så att ha det så när man är bräcklig kan nog bli väldigt jobbigt i längden!

Att din pojkvän fick hjälp snabbt är förstås inget han själv har styrt över, däremot kanske det är så att du behöver trycka på för att du själv ska få hjälp snabbare?

Hur man än vänder och vrider på saker så är det bara själv man vet hur man mår. Ingen annan kan läsa tankar eller se utanpå hur någon annan verkligen mår, så man måste själv värna om sitt mående och stöta på när det behövs.

Min tanke är att ett break är helt rätt! Där du helt och fullt koncentrerar dig på dig själv och att du ska börja må bättre, få den hjälp du behöver osv. Släpp honom helt och hållet (man kan ju fortfarande vara vänner eller så) och se vad som händer. För du tappar hela tiden fokus på dig själv och hamnar i fokus på er relation och vilken roll/situation du spelar där. Och det funkar inte när du är så pass skör.

Man måste ju inte göra slut för att man tar ett break, men man kan behöva en andningspaus för att få syn på sig själv i alltihop.

Ta nu hand om DIG och fokusera på DIG, inte på er, en stund.

Kram till dig!

Pernillaa…

Kom att tänka på en dikt jag skrev för 20 år sedan, då jag nyligt tagit mig ur en tärande relation… Sökte länge - och jag hittade den! Här är den:

När hon älskar så ger hon…

Hon skänker bort sig själv, billigare och snabbare än varorna till vrakpris på en loppmarknad. Det finns inga gränser… Alla beståndsdelar i hennes väsen läggs upp på bordet. Det enda förbehåll hon har är att tro sig vara älskad tillbaka.

Tillsist finns bara utplånade, färglösa fragment kvar av den kvinna som var älskad. Hennes själ och livsande har för länge sedan flugit iväg - ut ur det brustna skal som var någon, hade något.

Hon ser sig själv genom ett töcken - allt är vagt och diffust - vart tog jag vägen?

Då ber hon honom: -Se mig! Genom att ge de sista smulorna av henne som finns kvar. Med dem försvinner också det sista som kunnat skymta fram, åtminstone som en svag - om än grumlig kontur…

Han ser henne inte! Famlar, ropar, bråkar, skriker, bönar… Han hittar inget…

Hon hatar honom och går… // E, 1992

Nu har jag inte läst alla inlägg, jag läste #0 och några svar, så jag vet inte hur det har utvecklats. Men min första tanke var att visa ditt första inlägg för honom, så att han förstår.

Inte tvinga honom till att läsa, för då blir han nog sur och anklagar dig för att du tvingar honom till att hjälpa, men ha t.ex. den här sidan framme på datorn så att han "råkar" se den.

Det finns ju en risk att han även då blir sur för att du skriver om eran relation på nätet, men eftersom jag inte känner honom vet jag inte om han tycker det är okej eller inte, eftersom alla är olika i den frågan.

Vi löser det här eftersom. Vi pratar mycket och jag lägger lite pikar då och då och mer och mer går in. Snart är det augusti och psykologen kommer tillbaka så han kan utredas även för det här med aspergers.

Det känns bra nu. Han har nog förstått att jag behöver honom för han har funnits där för mig på ett helt annat sätt nu.

¨Vi förlovade oss faktiskt i torsdags. =)

#18 Grattis!!!

Tack! Jag är så himla lycklig!

Det var jag som friade.

Grattis pernillaa!!

Tack tack! =D

GRATTIS prenillaa! Lycka till nu!