Stackare! Jag drömmer själv mardrömmar i perioder och upplever som du att man lätt fastnar i ångesten när man vaknar och att det sitter i ett bra tag. Mörkrädd har jag alltid varit mer eller mindre, men även om många av mina mardrömmar även de handlar om svek från killen, att djuren dör eller liknande så blir jag mer mörkrädd då. Antagligen förknippar jag mörkret med sömn och det i sin tur med mardrömmar.

Jag har tyvärr inga tips alls. För egen del så har jag ju inte drömt, vevat runt i sängen eller skrikit när jag tagit sömntabletter men däremot blir jag ju så hemskt groggy dagen efter så att jag inte fungerar som folk. Mitt största problem är väl just insomnandet. Har jag svårt med det så kommer en orolig natt som ett brev på posten där jag vaknar flera gånger, massor av ångest och drömmar jag inte kan lösgöra mig helt ifrån etc. Mot det problemet så funkar insomningsmedicin. Den går ju ur kroppen rätt fort med så jag är som folk dagen efter och oftast får jag faktiskt sova genom natten.

Har du märkt några samband mellan drömmarna och dagliga händelser? Dagbok kan vara en idé för att försöka ta reda på om det finns några mönster. På ena sidan skriver du kort om vad som hänt, sen om hur du känt och mått under dagen och på andra sidan hur din natt var med drömmar, vad de handlade om och hur du reagerade. Det är ju inget som botar sömnproblemen, men de kanske kan vara ett steg i att rota själva anledningen.

Avslappning innan du ska sova? Aldrig testat, men många menar ju att de sover mer rofyllt om de somnar avslappnade.

#0

Om de tror att du har ADHD så kan det ju lika gärna vara AS (Aspergers) oxå. Nattskräck och det du beskriver är mkt vanligt då man har Aspergers

#1 Lite skönt att man inte är ensam ändå. Om det bara vore nattskräck, och för den sakens skull mardrömmar, men jag är så trött på att inte fungera i vaket tillstånd för att jag inte får sova ordentligt. Du har förmodligen helt rätt i att man blir mörkrädd för att man förknippar det med sömn = mardrömmar… Jag är inte typen som är rädd för monster i garderoben, mördare eller spöken, jag tycker inte heller att det är obehagligt att inte kunna se ordentligt eftersom jag har väldigt bra mörkerseende, utan det är bara mörkret i sig som ger mig obehagskänslor.

Har inte märkt något samband alls egentligen, det enda jag med säkerhet kan säga är att det har kommit tillbaka sedan jag gick in i väggen igen. Har otroligt lätt för att bli helt sönderstressad, av yttre omständigheter men också för att jag pressar mig själv så otroligt mycket, och när jag är inne i en stressperiod så tar jag det med mig i sömnen.

Har inte heller testat avslappning men har några riktigt bra CD-skivor som jag kan föra över till iPoden… Det är faktiskt värt ett försök. Avslappning/meditation är min största hjälp i alla stressituationer.

#2 Jag gjorde utredning för aspergers och ADHD parallellt. De ville ge mig en aspergerdiagnos av många anledningar men deras slutsats var att jag klarade av mitt sociala liv alldeles för bra och att jag är för impulsiv. Jag försökte förklara för dem att bara för att man kastar sig in handlöst i nya saker så behöver det inte innebära att man klarar de där förändringarna och den där orytmen man försätter sig i, men de ville inte lyssna på det. Därför gav de mig diagnosen ADHD istället, pga mina extrema koncentrarionssvårigheter och just min impulsivitet som ofta sätter mig i klistret, samt mitt "knepiga" tänk.

Hur som helst så fick jag inte hjälp efter diagnosen (som jag fick i vuxen ålder), trots löften om samtalsterapi och medicinering. Nu, när jag äntligen lyckats få hjälp genom att tjata mig till en ny läkare, så ville hon behandla ADHDn som första åtgärd för all min ångest och stress och gav mig Strattera till att börja med, men den skapade ännu mer ångest så jag slutade med den efter någon månad på eget bevåg vilket min läkare sedan uppmuntrade, och jag vill inte gå vidare till Concerta eller liknande preparat.

Det är så himla svårt, det där med diagnoser. Jag önskar idag att jag aldrig gjort en utredning eftersom det bara har stjälpt mig. Jag är "nöjd" med att veta med säkerhet att jag har återkommande depressioner, ångestsyndrom och tvångstankar som ibland leder till ätstörningar. Jag vill inte bli placerad i en massa fack, och det är ärligt talat det enda som har hänt hittills. Det är jobbigt att bli sedd av omvärlden som ett freak (och delvis anklaga sig själv för att vara det…) när man egentligen bara är lite… nedstämd i sin personlighet. Och lite knäpp… Vilket inte nödvändigtvis behöver vara en dålig sak. För att man är lite knäpp och impulsiv kan man spela på och göra folk glada. ADHD blir ingen glad av.

Låter ju faktiskt som om du skulle kunna ha Aspergers eller drag av det. Problematiken du beskriver är ju så typiskt vid AS. Men en del är lite osäkra när det ska ställa den diagnosen och har man då AS och inte får diagnosen, hur ska man då kunna få rätt hjälp? När jag utreddes så sa jag att "jag bara vet att jag har Aspergers". Kanske det gjorde att de verkligen satte diagnosen på mig? Vem vet?

#4 I mitt fall så var det en släkting till mig som sa "Jag har aspergers och tre av mina fyra barn har det, jag vet att hon också har det. Dessutom har hon ADHD, så hon ska utredas för det också." Hon fick mig längst fram i en kö som vanligtvis är 2-3 år lång. Så lyssnade gjorde de ju faktiskt!

Drag av AS vet jag att jag har, min pappa med. Hade han gjort en utredning så hade han fått en diagnos, det vet alla som någonsin träffat honom. Han är oerhört speciell. Folk säger att vi är väldigt lika till sättet, men han är extremare än jag.

Men jag vet inte, som sagt, jag är så avig till det här med diagnoser. Hittills har det inte hjälpt mig ett dugg att ha på papper att jag skulle ha ADHD, snarare tvärtom, det har varit skitjobbigt rent ut sagt. Delvis praktiskt men också för att jag går hårt åt på mig själv. Hade jag däremot fått rätt hjälp genom diagnoserna - då hade jag kunnat tackla min inre duktigflicka-demon och mina ideal och då hade livet kanske varit enklare… Men man lär sig ju leva med sig själv, liksom. Det gör egentligen ingen skillnad vad man har på papper (om det inte innebär att man får hjälp), man är ju den man är oavsett med alla sina gåvor och tillkortakommanden.

#5 Jag har ju börjat få lite hjälp tack vare min Asperger diagnos. Däremot hade jag inte fått hjälp med "bara" min adhd diagnos kosntigt nog. Men det är väl olika i olika landsting som med allt annat. Själv är jag mycket glad över min AS diagnos och att njag har det på papper