Oflyt, oflyt och åter oflyt. =(
Hej
Finns inget sätt att göra den här historien kort annat än att låta bli att berätta den. En del här minns kanske det jag skrivit här tidigare.
Tar ett problem åt gången tror jag.
Är diagnostiserad med ADHD och bipolär typ 2 efter nästan 3 års väntan i kö. Efter alla undersökningar nu inför att få medicin får jag veta att hjärnröntgen visade att jag har en cysta på 2,5 cm så nu måste jag vänta ännu längre innan jag får veta hur det här kan påverka min medicinering. En neurolog måste kika på hjärnröntgen och göra en bedömning. Rätt vad det är måste jag göra fler undersökningar m.m. Är rädd att jag inte ska kunna få min medicin pga det här. Tror inte cystan i sig är farlig men jag behöver verkligen min medicin. Det bara fortsätter gå utför för mig och jag har lagt hela mitt liv åt att jag ska få hjälp nu. jag har väntat i flera flera år på att få den här hjälpen och ALLT bara strular.
Har bråkat med en hormonspiral sen i slutet av mars och har mellan mars och slutet av juli bara haft 13 blödningsfria dagar. Hormoner hormoner och åter hormoner. Finnig, tappat hår, dåligt humör, svackor i ångesten, svullen m.m. Fick en tiodagarsbehandling med gulkroppshormon för att det skulle sluta. Och det gjorde det. Blödde 15 dagar efter att jag slutat med gulkroppshormonet. Nu har jag varit utan blödningar några dagar. Men nu känner jag hur avsaknaden av hormonerna dragit ner mig i en depression. precis som det blev efter jag fött min son. Fick en förlossningsdepression. Ångest ångest och åter ångest. Är så himla känslig för hormoner. Har nu dessutom fått en konstant mensvärk utan att jag blöder någonting så är väldigt orolig att det ska dra igång igen.
Jag är sjukskriven och sitter bara hemma hela dagarna, har inga kompisar och ingen ork för några fritidsintressen, inga pengar eller nånting. Min lägenhet är ett fängelse.
Alla prover inför att få min medicin mot ADHD:n visade också på för lågt järnvärde och snäppet för höga prover på sköldkörteln. Så dels kanske jag måste få järnsprutor igen och så vet jag inte var det bär iväg med det här med sköldkörteln.
Min son är så jobbig nu så jag önskar ibland att jag inte skaffat barn överhuvudtaget. Hemskt tycker säkert ni föräldrar som läser det här men givetvis känner jag inte så hela tiden. Vi har haft det svårt och trots att han snart fyller 4 år börjar vi knyta an ordentligt först nu. det har inte funnits utrymme för det eftersom det bara varit kris på kris. Jag är en förvirrad mamma med ett otroligt trotsigt envist barn som försöker anpassa sig till att vara varannan vecka hos mig och pappan. Han har heller inte haft möjlighet att knyta an till mig ordentligt så det är väldigt knepigt för oss båda just nu.
(Och snälla ni föräldrar där ut, döm mig inte och min situation efter det jag skrivit eller försök lösa det med mig och min son, jag har redan fått de tips och råd jag behöver. Och nej jag tänker inte såhär själviskt hela tiden men jag behövde prata om mig just nu)
Jag behövde bara klaga av mig lite. Det känns så motigt just nu och jag får inte gjort det jag borde. Allt ligger liksom bara och väger, och har gjort länge. Börjar bli less på alla hinder nu, behöver en vändpunkt någonstans. Behöver lite flyt så att säga.
Kram
Ha en bra dag! // Pernilla
Stackare!
Ibland så kommer liksom allt på en gång och det lilla hop man har skjuts undan av mer krångel. Jag hoppas verkligen att de får gjort undersökningar och allt sådant och att du får ett positivt besked ang. medicinerna. Sen låter det ju inte allt för "kul" med en sådan cysta heller 
Vad roligt att höra att du och din son knyter an mer nu ändå! Visst är det inte en dans på rosor med barn. Jag skulle (utan att vara förälder) gissa att det är helt normalt att känna "varför" emellanåt. Speciellt om det går en emot och synnerligen när allt tycks rasa kring en. Jag vet inte hur många gånger min mamma uttryckt den känslan, ändå så vet jag ju att hon egentligen inte ångrar oss ungar en sekund, bara att det ibland varit övermäktigt med alla andra saker runtomkring.
Kram!
Paulina
Hej på dig. Du har då aaaaalltid någonting klokt att säga tycker jag. =)
Ja nu har det senaste halvåret bara varit grej på grej på grej och hade ingen andning mellan den här perioden och hela tjorvet med sonens pappa. Behöver bara andas emellanåt, det är allt.
Blir så trött och less bara. Hinner inte ta nya tag innan nästa grej kommer. Det är ju inte världens ände direkt för jag har klarat värre. men har märkt att jag är en sån som behöver klaga av mig. Får jag bara lufta nånstans så orkar jag ett tag till. Det är nog så jag hanterar jobbiga saker.
Jag lär ju säkerligen skriva här igen vid nästa kris. XD
Ha en bra dag! // Pernilla
Åh, vad snällt sagt! 
Alla behöver andas emellan saker! Även om de inte är särskillt svåra men allt är ju relativt med antar jag. När det bara trillar på så är det ju som att det aldrig får lov att vara bra och hur enkelt är det då att på ett konstruktivt sätt hantera de problem som sjukdomen för med sig?
Jag tror att det är bra att vråla av sig emellanåt. Man får utlopp för en del känslor som frustration, sorg, irritation och allt man nu kan bära på och vi behöver lufta sådana saker. Alternativet att bara stänga in allt fungerar ju inte i längden, det säger sig själv att det inte går hur långt som hellst när känslointrycken fortsätter att strömma in men inget utlopp ges. Som jag ser det är det ett bra sätt att hantera saker och givetvis får du skriva närhelst du känner för, kris eller ej :)
Paulina
Jag vet, att det kan låta drastiskt, men om hormonerna spökar så som de gör, ta en allvarlig funderare på att sterilisera dig. det gjorde jag när jag var 30 och har aldrig ångrat mig en dag.
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....
Ja jag har funderat till och från på det där. I dagsläget vill jag inte ha några fler barn eftersom jag är så rädd att åka på en förlossningsdepression igen. Men jag har en ny pojkvän nu som jag är lycklig med och tror inte att jag skulle åka på det igen. Vi har bara varit tillsammans i 2 år och nyförlovat oss. Vi har inte flyttat ihop än. Jag vill se längre med framtiden vad jag känner tillsammans med den här mannen. Rätt vad det är vill jag ha ett barn till. Jag är bara 25 än så länge. Några år till vill jag ha möjlighet att välja att skaffa barn. Men tanken är jättebra, har själv övervägt det men det är för tidigt än.
Ha en bra dag! // Pernilla
#5 Jag tycker inte du ska skämmas över blandade känslor ang. ditt barn. Personligen tror jag inte att det bara är de som genomlidit förlossningsdepression som känner och tänker dessa tankar. Jag tror det kryllar av mammor som bara inte medger att de känner så ibland! Det är starkt att medge att man känner som du gör. Så har jag också känt ibland…
Förhöjda sköldkörtelvärden behöver du inte oroa dig för. Om du skulle behöva det så finns bra medicin som fungerar utmärkt och balanserar upp ev. över/underproduktion - det är inget du kommer att behöva må dåligt av.
Att må dåligt av hormoner är vanligt bland bipolära. Nu kommer jag inte ihåg namn eller så, men det ska finnas p-piller, som ska vara extra snälla mot de som har depressionsbekymmer. Hormonspiral funkade inte på mig.
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
Nä jag vet att det är möjligt att ågärda det där med sköldkörteln, känns mest bara drygt med läkarbesök och prover och justering av medicin och lära mig komma ihåg en medicin till m.m. Som sagt vet ju inte riktigt var det bär av. Men det går nog bra.
Jag har provat många olika p-piller och problemet har alltid varit att jag glömt dom och haft jobbiga perioder där i början innan det stabiliserat sig. Sen har depressionen och de ofantliga svackorna i samband med ägglossning aldrig gett med sig även med de här p-pillerna med lägst hormondos. Nu får jag förhoppningsvis hjälp snart med medicin mot min ADHD som kanske förändrar utgångsläget totalt för mig. det vet jag inte. Det är bara just nu som det känns helt hopplöst.
Unnade mig en piercing som jag suktat efter i flera år så blev mycket gladare nu. Behövde unna mig någonting.
Sen har vi haft barnkalas eftersom grabben och hans kusin fyllt år och jag spenderade en del pengar på några fina presenter så den här veckan har vi det rätt bra. Han ska hem på måndag.
Brukar nästan aldrig ha råd med några leksaker och grejer till honom men min mor sponsrade med några hundringar den här månaden. Vi behövde det han och jag. =)
Ha en bra dag! // Pernilla
Starta ny diskussion