Om din släkting (eller andra för den delen) inte accepterar dig som du är kan de dra dit pepparn växer!

Jag var likadan innan. En dag fick jag nog!
Jag tänkte att "Nej, minsann! Jag är värdefull för att jag är jag… Den som inte uppskattar det är inte heller värd att vara min vän."
Jag väljer sen dess aktivt bort de människor som får mig att må dåligt. De som framkallar detta att jag alltid måste vara så perfekt.
Jag skiter i det helt enkelt…

Jag är den jag är… Like it or leave it!

Det är svårt till en början, men sen mår man så fantastiskt mycket bättre, när man slipper föreställa sig själv inför andra.
Man blir mer avslappnad och samtidigt lättare att tycka om, känner jag. För det syns om man överanstränger sig för att vara någon man egentligen inte är… Det blir genomskinligt, även om man själv  tycker att man döljer det väl…

Vad duktig du är som tagit dig ur eländet. Jag vet att det är som du skriver men jag fixar det inte. I dagsläget handlar mitt liv bara om att bli godkänd, att passa in osv.

Jag är så här inför alla, mer el mindre. Skulle jag välja bort dem så skulle det inte finns ngn kvar. Mitt förstånd säger mig att jag duger, det är min kusin som tagit kontakten o vill träffa mig. Men lik förbannat så kommer denna ångest med allt vad det innebär.

Men jag ska försöka att slappna av idag, tänka att jag är där för att ha trevligt o äta gott. Att hon får ta mig som jag är, men tänk om… Nej, så ska jag inte tänka.

Sindylina, har du pratat med nån terapeut/psykolog om dina problem?

Jag har ständig ångest och har alltid haft. Den finns alltid där oavsett vad jag gör har jag den med mig i bakgrunden.

Är precis som du, ångest över allt hela tiden, det andra kallar småsaker kan jag gå och oroa mig för i flera veckor. Tänker igenom saker som hänt tusen gånger efteråt för att kritisera allt jag gjort fel och vrida och vända på saker i det oändliga.
Är alltid inne i mina egna tankar så jag inte kan lyssna på andra, för jag är så uppe i mitt eget. Blir inte allt perfekt får jag ångest över det, men blir det perfekt fårjag ångest över det också. För då kommer tankarna om att andra kanske tycker att jag är konstig för att nånting blir perfekt o.s.v..

Allt ger ångest.

Jag har GAD (general anxiety disorder, generaliserad ångestsyndrom) som jag går i KBT för att få bukt med. Kommer aldrig bli helt kvitt ångesten, men förhoppningsvis kan jag lära mig hantera den.

För några veckor sedan började jag äta medicin mot just GAD, Lyrica, och det har hittills hjälpt mig rätt mycket ed att ta bort den allra värsta ångesten.

Men ta kontakt med en terapeut, hjälp finns att få. :)

Jag har inte alls lika extrem ångest som du beskriver, men helt ångestfri är jag väldigt sällan. Det ligger liksom latent i bakhuvudet på en konstant och blossar upp emellanåt, men "grundnivån" tär ju den med även om man av vana kan tränga bort det ibland.

Småsaker blir stenbumlingar och alla små "måsten" blir orimliga krav. Det värsta för min del är att jag får ångest av det jag egentligen vill, det jag egentligen ser fram emot osv. Ex. så har jag rätt hög ångest nu för att jag ska åka hem - hem vill jag ju för jag har inte träffat killen på ett bra tag och längtar massor. Jag har ångest över ex min hobby som gör att jag inte utför den trots att jag saknar det och egentligen vill och tycker om det. Men av någon anledning som jag inte känner till står Herr Ångest där och stampar irriterat med foten.

#4 Vad kul att höra att du känner dig hjälpt av den nya medicinen! :)

Jag tänker att det måste skapa en väldig vrede att ha det på det här sättet, jag har själv ångest i stort sett jämt, kanske utom då jag dricker alkohol. Risken är väl att man vänder den här vreden inåt, mot sej själv och det gör väldigt ont. Föm min del skulle det vara bra att vara mindre arg på mej själv, då skulle det vara mer drägligt…

#5: Ja, känns superskönt. Men ändå konstigt.. Är ju så van vid att alltid ha ångest, visst är det superjobbigt, men ändå på nått underligt sätt en trygghet. Något man är van vid och ångesten gör ändå att jag vet att jag lever, eller hur jag ska förklara det.

#6: Definitivt, och irritation mot omvärlden.

#7 Jag förstår hur du menar. Ett stort problem som vi ångestdrabbade ofta (oftast?) lider av är ju brist på inre trygghet. Av den enkla anledningar är ju förändringar läskiga, vanor är trygghet, det vi känner igen är trygghet - även om det är något så motsägelsefullt som ångest eller depp.

#8: Exakt, men jag kämpar med att hitta en trygghet i mig själv istället. Att bara vara.. Får se hur det går.

För mej handlar det mycket om att släppa in andra människor, långt in i själen, oooootroligt svårt och skrämmande, men för mej är det det som lindrar ångest bäst (förutom sponken, men det är destruktivt).

#9 Ja, samma här. Det går väl lite si och så men det går iaf åt rätt håll. Bara att jag faktiskt vet om det och försöker jobba med det är ju egentligen att vara påväg åt rätt håll tycker jag :)

#10 Jasså? Kanske är det att du möter skräcken i det som gör att den förlorar sin udd? Själv vet jag inte ens hur man gör ens om jag försöker

Ja, jag tror att mitt största problem är att jag är så ensam inuti, har alltid varit…

#3

Ja, jag går i terapi sedan flera år tillbaka. Jag blir bättre men fort går det inte.

#4

Min terapeut säger att jag har vissa inslag av GAD. Jag har även diagnosen fobisk personlighetsstörning.

Sedan ngr veckor tillbaka har jag stesolid hemma men jag vill inte ta dem för ofta, bara när ångesten är som värst.

Det kanske är så jag också får se det, att jag måste lära mig att leva med ångesten.

Jag går redan i terapi, jag har gått i KBT, BK, mindfulness samt rörelsetrapi.

#5 Jag känner också igen det där med att ha ångest även över roliga saker. Saker jag vill göra.

Tex så rider jag, jag älskar hästar o ridning men tyvärr så betyder det även ångest o ångesten gör att jag inte kan säga att det är roligt om ni förstår hur jag menar. Ångesten tar bort så mycket av det roliga så det är snudd på att det inte är kul.

#6 Jag läste någonstans att det är vanligt att man riktar en vrede mot den egna personen. Män riktar ofta sin vrede mot omgivningen medans kvinnor tenderar att vända vreden inåt

#9 Har du provat mindfulness? Det har hjälpt mig att leva mer i nuet, att inte gå o oroa mig lika mycket som tidigare. Att bara vara…

#15: Ja, testat mindfulness. Jättebra i teorin, men får inte till det i praktiken. Just nu läser jag en massa om taoismen och försöker få in tao i livet, går också jättebra i teorin..

Sindylina

För vems skull måste du vara, göra och tänka rätt?

Jag undrar för ibland är det så att man glömmer att säga till sig själv att jag duger som jag är. Att göra det som känns rätt för en själv, och fråga den andra hur den vill ha det så att det blir rätt för alla runt omkring en.

#0 Jag har haft det så till och från men under senare år allt mera och förjämnan - tills jag fick en ny medicin som faktiskt hjälper. Visst, jag har gått upp 6 kilo men… Hellre mullig och glad än mager och eländig…

#17 Ja, för vems skull, det kan man verkligen undra. Jag antar att det är för min egen skull eftersom jag inte tror att jag duger annars, att ingen vill vara med mig osv.

Jag måste nog jobba mycket med min självkänsla o även lära mig att fokusera mera utåt.

En terapeut sa till mig en gång att jag lider av "skamfobi". Min stora rädsla är att uppleva skam o skuld.

#18 Vad äter du för medicin?

Jag såg en bra fim för ett tag sen, jag minns tyvärr inte titeln, men det var en man som sa;

"En del människor söker njutning, andra flyr från smärta, sen finns det dom som klamrar sej fast vid sin smärta, för det är allt dom har" Jag växlar nog mellan dessa lite grann, men alldeles för ofta hamnar jag i den tredje kategorin…

#19

**skammen är en av de absolut jobbigaste känslorna vi har, vi gör oftast allt vi kan för att slippa uppleva skam.**

Jag tycker att du ska skita i vad andra tror och tänker, för ingen mer än du vet vad som känns rätt för dig.

**Tankar finns om allt och alla, det är bara fantasin som sätter gränser för vad folk tror.**

#22 Jag känner till det där om skammen, det är därför jag är lite av en perfektionist. Jag är en sk "Neurotisk perfektionist". Beter jag mig perfekt så minskar ju risken att uppleva skam.

"Jag tycker att du ska skita i vad andra tror och tänker, för ingen mer än du vet vad som känns rätt för dig."

Jag vet, men det är sååå svååårt. Jag får börja i små små doser, el det gör jag ju redan. Jag jobbar med mig själv hela tiden, tex så har jag lärt mig att säga nej. Jag har börjat fr mig själv om jag vill, inta ta beslut ifrån vad jag tror att andra vill osv.

#22

Jag var perfektionist tills för ca 12 år sedan. Då, var det viktigt att allt skulle bli rätt och riktigt för alla runt omkring mig. Jag slet och kämpade på alla möjliga sätt och vis. Tills jag slet ut både min kropp och min själ. Jag var tillsammans med en kille som var så lat, och hans mamma väldigt krävande. Hon krävde att jag skulle betala hyra för att jag bodde hos min kille, men det vägrade jag att betala så som jag jobbade.

Vi hade vedeldning där vi bodde, tillslut utan erfarenhet alls. Fick jag själv fälla träden, kvista, kapa och hugga till ved, samt stapla veden. Det var ett sommajobb utan dess like, och jag fick inte ens ett tack.

Det var då det brast för mig, min kille klagade på att jag aldrig var hemma. Och när jag var hemma så fick jag städa, tvätta, laga mat och ha sex med honom. Han satt själv vid datorn och spelade mest, och skylde på att han hade ont i ryggen. Jag har ju en ryggskada sedan födseln berättade jag ständigt, så lite hjälp i skogen hade ju suttit fint.

Jag lämnade honom successivt och en dag åkte jag och mamma för att hämta resten av mina grejer. Kände att jag inte orkade att kämpa med att få allt perfekt mer, jag är den jag är med fel och brister.

Ja, det är så svårt att bara komma ur tillstånd, utan jag tror som du att man får ta det i små portioner. Rom byggdes inte på en dag, och våra hjärnor är inga bredband bara för att internet kom till.

Jag önskar dig all lycka i världen, kram.

#24

Tack!!! Jag blir så glad när ngn säger lycka till, kram osv. Jag har aldrig fått höra sådant under min uppväxt.

Jag fick en utmattningsdepression för drygt sex år sedan eftersom jag alltid skulle vara så himla perfekt, fröken duktig osv. Tillslut sa kroppen ifrån o efter det så har jag lugnat mig betydligt. Jag kan ha damråttor i hörnen, jag behöver inte alltid vara den som bakar finaste bullarna till barnens idrottscaféer osv. Det är väldigt befriande o skönt.

Jag har läst att en perfektionist kan vara väldigt slarvig, att det mest utmärkande draget är just ängslan för att göra fel.

#25

Jag har levt med en perfektionist en väldigt fåfäng man. Han var så slarvig och överlät saker och ting till mig. För det han inte hade tid med att fixa för att allt skulle bli perfekt fick jag göra, och då gjorde jag naturligtvis på fel sätt med. Jag tröttnade på honom med.

Och jag själv som perfektionist var också väldigt slarvig. Min tid räckte inte för allt som jag skulle göra perfekt.

Min kollaps kom för tre år sedan när jag vaknade upp på ett sjukhus och inte mindes mitt namn. När jag vaknade undrade jag bara liksom om det hade hänt något och vad, och jag fattade att jag låg på sjukhus. Först trodde jag att jag var skadad, men det var jag inte. För ut och röka skulle jag. Men mindes inte varför…