Kontakta din handläggare och säg att du vill träffa henne!

Går inte det får du förklara på praktiken hur det ligger till.

Tyvärr är min handledare på tjänsteärende som det så fint heter fram till nästa torsdag.. men ska prata med handledaren på praktiken, de borde förstå förhoppningsvis.

Börjar vänja mig mer och mer vid tanken, tror det är där jag måste börja, 6timmar om dagen borde jag klara.. det är ju inte så mkt egentligen..

Jag vet hur det känns att känna oron. Jag misslyckades med min praktik, men som tur är så förstod handläggaren, och jag tog kontakt med en psykolog för att få papper på att jag skulle gå sakta fram.

Lycka till. Och på ett dagis händer det så mycket att tiden brukar gå snabbt. Och man gör olika saker hela tiden :)

Ska ta upp kontakten med en psykolog, förhoppningsvis är de bättre här än i jönköping där de mer eller mindre vägrar göra utredningar för det behövdes inte för jag var ju inte självmordsbenägen.. fick bara prata med en kurator och arbetsteraput förra gången, trots att jag blev lovad läkare och psykolog.. men ska ge det en chans till.. likaså ska jag ge praktiken en chans..

Förstår hur du känner…

Jag är så dum att jag brukar göra som de säger… Göra skiten och sedan lyssna på hur det känns… Paniken växer infor att göra det man inte gjort. Det är tufft att ta sig ut igen… Men jag valde alltid att "bryta ihop" före jag gjort det… För min egen skull.

Jag är nu 25% förtidspensionerad - men det fanns en tid då de inget hellre ville än att få ut mig på heltid. Jag "låtsades" alltid att jag gjorde ett försök - även om jag visste att det inte skulle fungera.

Jag valde dock att låta det rasa före jag egentligen kört mig i botten…

Naturligtvis måste du välja vad som känns bäst för dig. Jag gjorde vad som kändes bäst för mig… Eller rättare sagt - visade dem att deras sätt inte fungerade… Men detta är bara mitt sätt att hantera FK och övrigas oförstående sätt på…

#5 Känner mig inte redo för att kunna bli förtidspensionerad nu, är ju bara 21.

Det känns som jag håller på att köra mig själv i bottnen, alla gamla varningstecken har börjat komma, samma mardrömmar, samma känslor om hopplöshet, gråter mer än vad jag ler, tårar som bränner bakom ögonen hela tiden, sover mer och kan tillbringa 18-20timmar sovandes eller liggandes antingen i sängen eller framför tvn, kommer dock aldrig ihåg vad jag tittat på. Pojkvännen kom in igår och frågade vad jag tittade på och vad det handlade om, jag har ingen ingen..

Sen graviditesoro utöver det..

#6 Du känner dig själv bäst! Du måste lita till dina signaler och det du känner. Klart du inte är redo för pension när du bara är 21, men kanske du kunde få göra praktik deltid? Men känner du att du inte är mogen för detta alls - då måste du säga ifrån och de måste lyssna på dig. Stå på dig…

Jag tror jag har sagt det 1000 gånger, men jag säger det igen i alla fall… Man måste vara stark för att orka vara sjuk och svag…