Ska jag verkligen söka hjälp?
hej,
jag är 17 år och har vart nedstämd typ sen våren 2009 och dethar först i somras gått över till nån sorts depression. jag har ångest för det mesta och jag äter nästan ingenting för att jag tycker att jag borde bli smal, även fast alla säger att jag redan är väldigt underviktig.
jag är livrädd för att min flickvän ska bli less på att jag hela tiden mår dåligt, och jag kan inte riktigt ge henne den kärlek hon behöver på grund av det. Hon försöker hjälpa och ber att jag ska söka hjälp, men nu börjar hon känna sig lite obetydlig eftersom jag ändå inte gör något åt det. jag vet att det är sjukt jobbigt för henne att titta på när jag blir värre för varenda dag som går. Därför tänkte jag faktiskt söka hjälp. och även pga att jag snart kommer att ta livet av mig.
Men då kommer ångesten för det… jag vill egentligen inte ha hjälp. Jag tycker om att må dåligt, för det gör mig speciell och jag känner mig trygg i det. DEt känns också som att det är för tidigt för att söka hjälp. Det finns folk som har vart deprimerade i flera år liksom. mitt har kommit fort och jävligt hårt men jag är osäker… Det känns om att man "SKA" må dåligt länge innan man ska söka hjälp.
Vill jag ens må bra? det känns fortfarande relativt nytt allt det här och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag vet att om jag låter det fortsätta så kommer jag så småningom inte finnas kvar. Och jag tror inte heller att det är så långt dit. MEn bryr jag mig? jag vet inte..
Ja, du ska söka hjälp. Det handlar inte om hur länge du mått dåligt eller att det finns dom som har det värre (det gör det alltid). Det handlar om att du i nuläget inte mår bra och du behöver hjälp att vända det, hjälp att känna att du verklgien verkligen vill vända det.
Visst kan det finnas en trygghet i kasst mående, man är van det, man vet hur det är och allt annat är ju främmande och skrämmande. Men när man börjar må bättre så kommer det även släppa, för egentligen vill vi ju innerst inne må bra och rädslan för det nya kommer även den att släppa. Man kommer alltså inte längre att behöva den knasiga tryggheten som man får eftersom man finner den i sig själv och på andra, vettigare plan.
Jag instämmer till fullo i vad HannaM skriver.
Paulina
Självklart skall du söka hjälp! Ingen är värd att må dåligt. Att du är trygg i det dåliga måendet, beror på att det är en vana. Men jag lovar dig att du kommer att föredra att må bättre, än att må så som du mår nu.Du kommer fortfarande att vara den speciella person som du är, det är inte det dåliga måendet som gör dig speciell tror jag. Det är din personlighet.
l
Har du varit nedstämd så lång tid som sedan våren 2009 ska du definitivt söka hjälp.´
Vad många inte vet, är att nedstämdhet / depression under en längre tid, obehandlad, kan leda till permanent förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol, vilket i sin tur kan leda till förhöjd risk för hjärt- och kärlsjukdom. Nu är du väldigt ung, men jag vill ändå varna för att gå länge med besvär / sjukdom / depression utan att få behandling. Dessutom är det ju ditt liv, din tillvaro som rinner ifrån dig.
Så vitt jag kan läsa ut från ditt inlägg uppfyller du nästan alla kriterier för egentlig depression. Det är inte längre fråga om OM du ska söka hjälp, det är fråga om NÄR du gör det.
Inte heller finns det "mallar" för hur länge man ska ha mått dåligt innan det är dags att söka hjälp, annat än att om man haft symtomen som t ex nedstämdhet, bristande aptit, ångest, koncentrationssvårigheter, självmordstankar, svårigheter att ta sig för saker, m fl under minst 2 veckor, då räknas det som att det i första hand kan misstänkas en depression.
SÖK HJÄLP NU OCH VÄNTA INTE!
INSTÄMMER!!
jag ringde idag…. jag fick akuttid på psykiatrisk mottagning och kom nyss hem… jag tyckte inte om det alls men jag ska ändå försöka ett tag. Nästa tid är nu på onsdag. Det känns inte riktigt bra ändå..
Klart att det inte känns bra, du petar i såren, MEN det kan vara början på nånting bättre… Skönt att höra att du kom iväg.
Tyvärr är ju psykiska sjukdommar inget som botas av ett samtal, tyvärr är det så att det tar tid, man får kämpa en del och det är inte helt ovanligt att man får återfall/hamnar i svackor. Men någonstans måste man ju börja, annars kan det ju aldrig bli bättre. Bra att du kom iväg och att du fått en uppföljande tid! :)
Paulina
jag tycker det är lite jobbigtt att lita på psykiatrikern…. och jag tvekar fortfarande ifall jag verkligen vill det här…
tack alla som har skrivit i tråden… det värmer faktiskt lite…
Det är inget ovanligt alls och de är mycket vana att hantera det. Det är inte vanligt att man litar på folk vid första, andra eller ens tionde mötet och det är ju extra känsligt när det gäller dessa ämnen. Det tar ett tag att bygga upp ett förtroende helt enkelt, men som tur är kräver de inte att man ska lita på dem hur som helst heller. Det får ta den tid det tar :)
Paulina
Starta ny diskussion